För att utveckla samarbetet mellan de länder som har infört euron föreslog EU-toppmötet i förra veckan en ny ”europakt” eller ”stabilitetsunion”. Syftet är främst att skärpa budgetkontrollen och hindra att enskilda euroländer missköter sin ekonomi. I förlängningen innebär detta ytterligare ett steg i federal riktning – på tyska villkor.
Sverige har kvar sin valuta, kronan, ordning på sin ekonomi och ingen anledning att underordna sig denna europakt. I respekt för beslutet i folkomröstningen 2003 borde detta vara en självklarhet, särskilt som av allt att döma en mycket stor majoritet, 80 procent enligt SCB, motsätter sig en euroanslutning. Ledande folkpartister, Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson, gick emellertid omgående ut i Svenska Dagbladet och krävde en svensk anslutning till överenskommelsen. Det är minst sagt utmanande. För min del anser jag att det är hög tid att Centerpartiet, som aktivt bidrog till att nej-sidan segrade i folkomröstningen 2003, säger ifrån och klargör att partiet inte kan medverka till en anslutning till europakten. Däremot bör Sverige, via IMF, bidra till att ge lån till de skuldtyngda länderna – som vi brukar göra när länder kommer på obestånd.
I en klargörande artikel på söndagens DN debatt tillbakavisar docenten i statskunskap Daniel Naurin folkpartisternas påståenden om att Sverige skulle hamna ”utanför” om vi inte ansluter oss till europakten. Vi har valt att stå utanför euron och kan inte tappa ett inflytande vi inte har. Tvärtom visar Naurin att forskningen har klargjort att det faktum att Sverige, Danmark och Storbritannien har kvar sina nationella valutor inte har inneburit minskat inflytande. Sverige och Danmark tillhör tvärtom de länder som har större inflytande än vad de borde ha i förhållande till sin storlek. Fortsätt läsa