Nils Larsson i Tullus var en av de fantastiska män som i mitten av 1800-talet lade grunden till Sveriges utveckling från fattigt land i Europas periferi till ett av världens främsta välståndsländer. Idag har jag varit i talmansgården i Tullus och berättat om hans stora insatser. Åhörare var en grupp från Östersunds Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare.

Nils Larsson var bonde och sysslade även med handel. Men framför allt var han aktiv i moderniseringen av Sverige. Redan som 26-åring var han med och bildade Östersunds Reformsällskap 1848. Där arbetade han för allmän rösträtt (för män). Två år senare invaldes han i riksdagens bondestånd och inledde ett intensivt arbete för Jämtland, men även för Sverige. Han bekämpade orättvisor av alla de slag, arbetade för att Norge skulle jämställas med Sverige i unionen, för näringsfrihet och frihandel. Nils Larsson kämpade intensivt för att den ålderdomliga ståndsriksdagen skulle avskaffas och i december 1865 kunde han som talman i bondeståndet klubba ett enigt ställningstagande. Några dagar senare beslutade också majoriteten av de starkt oeniga adelsmännen att också säga ja till reformen.

På äldre dar gjorde Nils Larsson comeback i riksdagen 1887 som frihandlare under den stora tullstriden. Nu kunde han resa med tåg på 12 timmar till huvudstaden. När han första gången invaldes i riksdagen 37 år tidigare tog det mellan 10 och 14 dagar att resa till huvudstaden. Stora förändringar skedde under hans tid, förändringar som han själv aktivt bidrog till. Ännu större förändringar skedde senare, också det förändringar som han varit med att lägga grunden till.

Jag anser att Nils Larsson, bonden från Tullus, är en av de största och viktigaste politikerna i svensk 1800-talshistoria. Du kan läsa mer om honom här – och om du blir ännu mer intresserad av talmannens insatser kan du beställa den bok jag har skrivit om honom, Frihetskämpen från Tullus, En jämtländsk bonde i storpolitiken.

Bilden: I år är det 190 år sedan Nils Larsson föddes i Tullus – och han finns kvar som staty. Här ser du honom tillsammans med hans ättligare Maria Söderberg och Per-Olle Persson. Nils är Marias morfars farfar och Per-Olles farfars farfar.

På vägen hem från möte med Mittskandinaviskt regionprojekt i Röyrvik i Nord-Tröndelag besökte Maria och jag igår närbelägna Stora Blåsjön strax innanför Jämtlandsgränsen. Här firar man i helgen att det är 40 år sedan den riksbekanta hungerstrejken i byn. I Folkets hus finns en intressant utställning om kampen för fyra decennier sedan, det blir framtidsdiskussion, musik och dans.

Hungerstrejken – som i hög grad riktade sig mot centralmaktens centraliseringspolitik – ledde till att regeringen Palme anslog medel till ett vägbygge till byn – ett projekt som såväl gav jobb till de arbetslösa som en farbar väg till byn. Det var en stor framgång. Tidigare hade det ibland, särskilt vid tjällossningen på våren, endast gått att ta sig fram med traktor.

Hungerstrejken leddes av den kraftfulle Erland Eriksson (bilden), som därefter under många år verkade för bygden som centerpartistisk kommunpolitiker. I hungerstrejken deltog 26 män i byn. På bilden firar Erland framgången med hungerstrejken med att för första gången i livet dricka en klunk champagne. Han avled förra året.

Den farbara vägen har underlättat för turismen i bygden, men ändå har befolkningsminskningen fortsatt. Idag bor ungefär 80 personer permanent i Stora Blåsjön, mindre än hälften av hur många som fanns här för 40 år sedan. Ändå finns framtidsförhoppningar – här finns en fantastisk miljö och närhet till en levande fjällbygd på den norska sidan av gränsen. Frågan är om det krävs drastiska åtgärder, typ hungerstrejken 1971, för att centralmakten ska inse att det glesbefolkade inlandet måste ges rättfärdiga förutsättningar för utveckling.

Allt är naturligtvis inte perfekt i grannkommunen Röyrvik, men norsk distriktspolitik ger helt andra utvecklingsförutsättningar än svensk politik för regional utveckling. Norge har återföring av vattenkraftsmedel och geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter – som ger även glesbefolkade fjällbygder någorlunda likvärdiga konkurrensförutsättningar med mer centrala och tätbefolkade områden. Det är hög tid att lära av Norge på det här området! Med mer av ”norsk” distriktspolitik skulle Stora Blåsjön och andra byar och bygder i inlandet få ny utvecklingskraft.

Inom Mittskandinaviskt regionprojekt pågår ett målmedvetet arbete för att stärka hela gränsbygden.

SR Jämtland och SVT Jämtlandsnytt har uppmärksammat 40-årsjubiléet. Stefan Nolervik har ett mycket bra reportage från Stora Blåsjön i dagens utgåva av Östersunds-Posten, vilket dock inte finns på nätet.

Ibland utropas man till segrare i tävlingar som man inte trodde att man skulle delta i. Men det är just vad som hände mig idag.

Jag har varit på Älghelga i Svenstavik och bedrivit valrörelse. Större delen av dagen var jag i Centerpartiets monter, delade material och talade med väljare. Trevligt och bra. Men så skulle det bli tävling mellan partierna i den unika sportgrenen kast med älgskonk. Dan-Olov Westberg frågade om jag ville vara med i centerlaget och det hade jag inget emot.

Tävlingen slutade med centerseger! Tillsammans med Dan-Olov och Torsten Medalen förärades jag en ros i segerpris. Tvåa blev Socialdemokraterna, trea Bergspartiet och fyra Moderaterna.

I Svenstavik tog man centersegern i älgskånkstävlingen som ett gott omen inför valet den 19 september. Det blir centerseger då också – både i Berg, Jämtland och Sverige!

Bilden: Glada segrare från vänster: Dan-Olof Westberg, Torsten Medalen och Håkan Larsson (foto: Marie Nordén)