Kategoriarkiv: Historia

PSL – Polens gröna, decentralistiska centerparti

Publicerat av
Svara

Det äldsta gröna centerpartiet på agrardemokratisk grund är polska PSL, som grundades femton år innan Carl Berglunds upprop för att bilda Bondeförbundet.
Jag har intresserat mig för polsk politik sedan 1980-talet och följt PSL:s återupprättande som självständigt parti kring 1990 fram till idag. Eftersom jag anser att PSL är de nordiska centerpartiernas genuina systerparti är min förhoppning att kontakterna och samarbetet ska återupptas. Under 1990-talet fanns ett organiserat samarbete inom INC (International Network of Centre Parties), vilket tyvärr har somnat in. Dags för att återknyta förbindelserna!
Jag ger här i punktform min bild av PSL:s historia från 1895 fram till idag, 2021. (Bildtexter kursiva.)

1863

Även innan de agrardemokratiska partierna bildades fanns kontakter mellan bönderna i Sverige och Polen. När polska folket 1863 gjorde uppror mot den ryska ockupationen arrangerade bondepolitiker i Sverige solidaritetsmöten. Bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, startade en insamling för Polen genom att ge 500 riksdaler av sitt talmansarvode och bonderiksdagsmannen Sven Rosenberg höll ett kraftfullt till stöd för den polska frihetskampen. Kontakterna bönder emellan fanns innan PSL bildades i Polen och Bondeförbundet i Sverige.

Bondeförbundets  siste  talman,  Nils  Larsson  i Tullus,  arrangerade  solidaritetsmöten  och  startade  insamling  för  den  polska  frihetskampen 1863.

1895

– PSL är ”urcenterpartiet”, bildat 1895 i Rzeszow i den österrikiska delen av det då delade Polen, 15 år innan Carl Berglund tog initiativ till Bondeförbundet i Sverige. Partiet blev snart en stark politisk kraft som främst organiserade bönderna. Redan från början handlade det alltså om att kämpa för rättvisa för landsbygden och för landsbygdsbefolkningen. Samma krav som bondepartierna i Norden drev, men utifrån förhållandena i Polen.

Det är för övrigt möjligt att PSL var en av inspirationskällorna när Berglund tog initiativ till Bondeförbundet genom uppropet i tidningen Landsbygden 1910. Han hade rest runt på kontinenten (och i USA) åren innan och hämtat idéer och inspiration.

Wincenty  Witos  i centrum  för  PSL  i samband  med  Polens  självständighet  1918.

1918

– PSL spelade en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat 1918. Partiordföranden Wincenty Witos var premiärminister tre gånger under 1920-talet, bland annat 1920 när Röda Arméns tåg västerut stoppades. (”Undret vid Wisla”)

1921

– 1921 tog Witos (tillsammans med den tjeckiske bondeledaren Svehla och den bulgariske Stambolijskij) initiativ till Internationella Agrarbyrån, kallad Gröna Internationalen som samlade de agrardemokratiska partierna. Grundvärdena var fem; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering.

Fyrklövern var tidigt symbol för PSL. Här en fana från 1905. 

1924
– Bondeförbundet blev inte fullvärdig medlem i Gröna Internationalen, men hade en särskild kontaktman (Herbert Rettig) med partierna i Internationalen. Han rapporterade om samarbetet inom Gröna Internationalen vid partistämmorna, bland annat 1924. Fortsätt läsa →

Att känna historien är grunden för att förstå nuet och möta framtiden

Publicerat av
Svara

Bondeförbundets och Centerpartiets partiprogram

Historien har lagt grunden till nuet – och är basen även för framtiden. Därför är den så viktig – och det gäller även politiska partier. Det handlar om att lära såväl av det som har varit bra och av det som har varit mindre bra.

Jag är därför glad över att Centerpartiet har gett ut ännu en jubileumsbok, På väg framåt under 110 år, En resa genom Centerpartiets historia (Utgiven på eget förlag). Det är en snygg och välgjord bok, som den unge redaktören Andreas Håkansson ska all heder av. Som den historienörd jag är kan jag ändå inte låta bli att ha en del synpunkter på innehållet.

Särskilt vill jag lyfta fram Yngve Sunessons avsnitt om En inkluderande politik för välfärd och rättvisa och Susanne Öbergs Ett parti för hela Sverige. Yngve visar i sitt avsnitt på ett heltäckande sätt hur Bondeförbundet/Centerpartiet under hela sin historia har verkat för att ge alla en grundtrygghet och för att minska de sociala och regionala klyftorna i landet. Susanne lyfter särskilt arbetet för att ge landsbygden rättvisa förutsättningar – och att de gröna näringarna, jorden och skogen, är navet för utvecklingen.

Även stora delar av den nyutkomna jubileumsboken i övrigt är också innehållsrika och värdefulla att ta del av för dagens centergeneration. Jag har emellertid några kritiska anmärkningar.

Tydlig idégrund redan från start

Idéutvecklingen speglas på ett ytligt sätt. Det hävdas exempelvis att det var först 1958 som partiet lade fast ”en tydlig ideologisk väg”, vilket är struntprat. Bondeförbundet placerade sig redan från början som ett ”centerparti” mellan socialism och marknadsliberalismen. Partigrundaren Carl Berglund – liksom senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp – lämnade liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden för att motverka centralisering och koncentration.

Denna ideologiska grund delade Bondeförbundet med andra agrardemokratiska partier som växte fram i Norden, men även i övriga Europa, i början av 1900-talet. Gemensamma grundvärden var demokrati, frihet, trygghet, kooperation och social rättvisa. Att påstå att detta inte är en ideologi stämmer helt enkelt inte – även om en del statsvetare och politiska motståndare hävdade att Bondeförbundet skulle ha saknat ideologi. Men man kan ha en stabil idégrund även om man inte ensidigt hyllar någon av –ismerna från 1800-talet. Även ett parti som särskilt kämpar för rättvisa åt landsbygden. Fortsätt läsa →

Mannen som stack ut

Publicerat av
Svara

En av de sista böckerna som Kjell Albin Abrahamson författade handlade om Victor Hugo Wickström (1856 – 1907). En intressant, men idag i stort sett bortglömd, man. Victor Hugo var redaktör i Östersund, för Jämtlands-Posten, i slutet av 1800-talet. Där förde han intensiva diskussioner med två andra publicister, Johan L Saxon, Jämtlands tidning, och Agaton Burman, Östersunds-Posten.

Striderna mellan de tre tidningsredaktörerna i Östersund är värda en egen text, men jag är mest fascinerad över att denne Victor Hugo var Sveriges förste världsreporter. Varje år företog han sig långa resor runt om i världen med tåg och båt. Långt innan alla andra journalister.

Den som exempelvis läser boken I öster- och västerled (Bonnier 1900) får följa med Victor Hugo tillRyssland, bland annat till Gammalsvenskby, till Grekland, till Konstantinopel och till Frankrike. Så bläddrar jag i en annan liten bok, Två föreläsningar, Varer svenske och Viktor Rydbergs hjärtetankar (Bonnier 1901) och får följa Victor Hugo till USA, där han håller föreläsningar för svenskamerikaner i San Francisco, Denver, Minneapolis, Chicago och New York. Så höll han på. Detta är bara två exempel på alla de böcker han författade. Parallellt som han var chefredaktör hemma i Östersund reste han runt jorden och publicerade varje år flera böcker. Fortsätt läsa →

Trygghet och frihet

Publicerat av
2

Bild 1: ”Om Du anser att både trygghet och frihet är väsentliga ting för människorna, Rösta då den 16 september med Bondeförbundet (valbroschyr 1956).
Bild 2: Gustaf Jonnergård påverkade i hög grad centerrörelsens framgångar och idéutveckling mellan 1950- och 1970-talen. Han betecknas inte utan grund som ”chefsideolog”.

Gustaf Jonnergård blev Bondeförbundets partisekreterare 1951 – och den posten satt han på fram till 1976. Även åren därefter, till sin bortgång 1985, var han mycket aktiv i centerrörelsens politiska och ideologiska utveckling.

Det är ingen tvekan om att Jonnergård spelade en nyckelroll i Bondeförbundets/Centerpartiets stora framgångar under de decennier då han fanns i partiledningen. Partiet breddades och utvecklades ideologiskt. Vid valen 1973 och 1976 röstade ungefär en fjärdedel av landets väljare på Centerpartiet.

När det gäller idéutvecklingen – decentralismen – var Gustaf Jonnergård chefsideologen framför andra. Idag är Jonnergård trots detta av många bortglömd, även inom centerrörelsen. Det är en stor brist som bör åtgärdas.

Mycket i Jonnergårds böcker och skrifter är nämligen högst aktuella även idag. Intressant är att hans idéer verkar vara mer levande i det norska Senterpartiet än i det svenska systerpartiet. De stora framgångarna om att ”ta hela landet i bruk” bygger i hög grad på decentraliseringsideologin. Så här skriver John Dale bland annat i boken ”Nær folk gjennom 100 år” (2020):

Desentraliseringsideologien kom frå Sverige, i eit entusiastisk nordisk samarbeid med Centern. Generalsekretæren i Centern, Gustaf Jonnergård, vart ein samtalepartnar framfor alle og med rette omtalt som ”sjefsideolog”. Jonnergårds viktige poeng var å mobilisere til motstand mot liberalistisk og statskapitalistisk politikk. Fortsätt läsa →

En tänkvärd betraktelse av dagens värld

Publicerat av
Svara

Mycket har hänt i det politiska landskapet sedan 1990-talet. Såväl i Sverige som runt om i världen. För 25 år sedan levde de flesta i tron att demokratin var vunnen i de flesta länder och enpartisystem och starka diktatoriska ledare var begrepp som snart skulle ha förpassats till historien.

Idag vet vi att så inte är fallet. I land efter land vinner auktoritära krafter allt större inflytande och folkstyret, demokratin, sätts på undantag. Anne Applebaum ger i sin aktuella bok Demokratins skymning (Albert Bonniers förlag) en mycket tänkvärd överblick vad som är på väg att ske.

Applebaum, som är gift med den tidigare polske utrikesministern Radek Sikorski och polsk medborgare, börjar med att berätta om den trevliga nyårsfest de ordnade på familjen Sikorskis gård vid millennieskiftet, den 31 december 1999. Många vänner var på plats; journalister, diplomater och politiker. Främst var det personer ur den nya polska ”liberala” intelligentian som var på plats.

Vi var överens om demokrati, om vägen till välstånd, om åt vilket håll allt gick. Den stunden är förbi. Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen. De i sin tur skulle inte bara vägra att stiga in i vårt hus, de skulle skämmas för att erkänna att de någonsin varit där. Fortsätt läsa →

Vilken EU-inställning man än har är det viktigt att känna historien

Publicerat av
Svara

Bilden: Ingmar Karlssons bok sätter in EU och Europa i sina historiska sammanhang. Mycket läsvärd.

I skuggan av coronan händer mycket inom EU. Starka krafter – med Frankrikes president Emanuel Macron i spetsen – agerar för närvarande för att ge Unionen egen beskattningsrätt, eller som det heter ”egna medel”. Det är en av många åtgärder för att successivt överföra makt från medlemsstaterna till unionen. Att federalisterna tar chansen att ta ytterligare några steg mot ett Europas Förenta Stater råder i varje fall ingen tvekan om.

Jag förespråkar själv ett fortsatt, i huvudsak mellanstatligt, europeiskt samarbete i genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot är jag kritisk till fortsatt centralisering i ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater dominerat av Tyskland och Frankrike. Grundläggande är, vad man än personligen tycker, att sådana steg är förankrade i folkviljan. Det är en grundläggande, demokratisk princip. Men idag är det nästan tyst.

Oberoende av grundinställning till EU är det av största vikt att känna historien, hur diskussionerna har gått under tidigare epoker. Den som vill känna den europeiska historien kan hämta kunskap ur Ingmar Karlssons bok Europa, En historia i tid och rum (Historiska media), som kom ut tidigare i år. Karlsson, tidigare diplomat och ambassadör med småländska rötter, är mycket kunnig och vet vad han skriver om. Jag träffade honom i Istanbul 2005, under min riksdagstid, när han var generalkonsul där. Fortsätt läsa →

En av vår tids viktigaste politiker

Publicerat av
Svara

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Fortsätt läsa →

Nära folket genom 100 år

Publicerat av
Svara

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Fortsätt läsa →

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Publicerat av
Svara

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Fortsätt läsa →

Gedigen bok om omstritt statsråd

Publicerat av
Svara

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Fortsätt läsa →