Kategoriarkiv: Historia

Nyttiga perspektiv på rasbiologin

Publicerat av
Svara

Inte sällan attackeras Centerpartiet i den dagspolitiska debatten för att ha en ”brunfärgad” historia. Som slagträ används ofta formuleringar i föregångaren Bondeförbundets program från 1933. Där sägs bland annat följande: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Självfallet är detta en motbjudande formulering, som Centerpartiet för övrigt många gånger har tagit avstånd ifrån. Ändå upprepas anklagelserna av politiska motståndare.

Sanningen är att hela det svenska samhället var präglat av dessa uppfattningar under de första decennierna av 1900-talet.

Jag har nu läst en viktig, nyutkommen bok om den kanske viktigaste ideologen bakom rasbiologin Gustaf Retzius, ”Skallmätaren, Gustaf Retzius – hyllad och hatad” (fritanke.se) av Nils Uddenberg. Det är på många sätt en fantastisk bok som ger inblick i hur den svenska akademiska eliten levde under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Boken ger en mycket upplysande bild om tidsandan under denna epok.

Gustaf Retzius far och farfar var båda professorer och han gifte sig med Anna Hierta, dotter till den kände liberale tidningsmannen och entreprenören Lars Johan Hierta, mannen bakom Aftonbladet. Gustaf och Anna var liberaler som arbetade för arbetarnas rättigheter, stöttade fackföreningar och kvinnosakskvinnor samtidigt som de drev sociala projekt. På äldre dar kom de dock på kant med en del av sina tidigare åsiktsfränder.

Under en period ägde de Aftonbladet, där Gustaf skrev många texter. Fortsätt läsa →

Ett starkt Norden bra för oss alla!

Publicerat av
Svara

Kan vi åter lyfta upp det nordiska samarbetet på den politiska agendan? Ett starkt Norden skulle vara bra inte bara för oss själva utan också för Europa och världen i övrigt.
Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj bör vi även fundera över hur vi vill se samarbetet i Norden i framtiden. Det vore fatalt om så mycket makt överförs till Bryssel så att det försvårar ett fördjupat och utvecklat nordiskt samarbete.

—–

Inför folkomröstningen om EG/EU 1994 arbetade jag aktivt för ett nej till svenskt inträde i unionen. Mitt – och många andra kritikers – alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att bli medlem i Brysselunionen. Jag är fortfarande övertygad om att det hade varit ett bra alternativ.

Tyvärr spelades också den gången de nordiska länderna ut mot varandra. Finland, där man visste att stödet för EU-inträde var starkast, främst av säkerhetspolitiska skäl, fick folkomrösta först. Därefter var det Sveriges tur och jag är övertygad om att de hade blivit ett nej hos oss om folkomröstningarna hade skett samtidigt. Det var Finlands ja som fick en knapp majoritet av svenskarna att följa exemplet. Norge, där motståndet var starkast, fick enligt upplägget rösta sist men de norska väljarna stod fast och röstade nej till EU-inträde.

Inte kört för samarbete
När de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel var vi många som trodde att det nu var mer eller mindre kört för ett närmare samarbete under överskådlig tid. Och visst hade vi säkert nått längre i samarbetet i Norden om vi hade valt samma väg vid folkomröstningarna för 25 år sedan. Men jag har ändå med tiden kommit fram till att det inte är kört för ett fördjupat samarbete i vår gemensamma region. Fortsätt läsa →

Ett mord 1843 – som berör mig idag

Publicerat av
Svara

Bilden: Någon bild på Petter Jonasson, min farfars farfars far, som mördades 1843 finns inte. Däremot på hans änka, Lena Andersdotter, min farfars farfars mor, på gamla dar (Ur Tore Ljungkvists bok). Lena fick efter mordet själv ta hand om sina fyra små barn. Hon överlevde sin mördade man med ett halv sekel, dog 1893.

Rusthållaren Petter Jonasson blev ihjälslagen på Ränneslätt i Eksjö den 7 juni 1843. Varför berör detta dåd mig idag? Jo, jag har på sistone fått klart för mig att denne Petter var min farfars farfars far.

Jag hade ingen aning om denna händelse förrän jag läste Tore Ljungkvists bok ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika”. Tore är en nyfunnen släkting sedan vi (genom DNA-prov) har fått klart för oss vem som egentligen var min farfar Kalles pappa, (vilket jag har skrivit om i en tidigare text).

Denne Petter var en bonde i byn Förås utanför Eksjö som, i enlighet med indelningsverket, underhöll en ryttare, en husar. Då kallades man för rusthållare.

De första dagarna i juni 1843 var den då 33-årige Petter på flykt. Han gömde sig i en stuga på skjutfältet Ränneslätt. Exakt varför vet man inte säkert, men uppenbarligen hade han försatt sig i ekonomiska svårigheter. Han hade gått i borgen men kunde inte betala och tvingades gå från gård och grund. Han sonson Otto Ljungqvist lär ha sagt att ”dom” slog ihjäl honom, men det var bara en mördare som ställdes inför rätta.

Mördaren – eller mördarna – hittade uppenbarligen Petter i hans gömställe, slog helt sonika ihjäl honom och sänkte ned honom i en göl på Ränneslätt. Hans kropp hittades nästan omgående av en yngling som också kunde berätta att dennes äldre bror, den unge bonden Johan Johannesson, var banemannen. Tyvärr har många handlingar från rättegången brunnit upp i en brand i Eksjö 1856, men vi vet att mördaren tog sitt eget liv innan han hann avrättas. Att det skulle ha blivit en offentlig avrättning är knappast någon tvekan om och då fann han uppenbarligen det bättre att ta sig själv av daga. Fortsätt läsa →

2019 är inte 1933 – men visst kan vi lära av historien!

Publicerat av
3

Bild: Krisuppgörelsen 1933 ledde till ett närmare samarbete mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna, inte minst mellan ledarna Bramstorp och Per Albin. Frågan är om Januariavtalet också kan leda till ett mer förtroendefullt samarbete i landets intresse mellan de båda folkrörelsepartierna.

Uppenbarligen har Stefan Löfvén läst historia och lärt en del av den. Det framgår i varje fall av hans tal inför den socialdemokratiska kongressen i Örebro i helgen. Han pekar på likheterna med krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 – och det gör han rätt i.

Dagens samhälle skiljer sig på många sätt drastiskt jämfört med situationen för 86 år sedan, men det finns också uppenbara likheter.

Efter valet 1932 bildade Socialdemokraterna en minoritetsregering, men det krävdes bredare uppgörelser för att komma till rätta med de växande problemen i samhället. Arbetslösheten skenade och många bönder gick i konkurs. Den stora arbetslösheten liksom jordbrukskrisen skapade grogrund för antidemokratiska organisationer. Demokratin var fortfarande skör; det var bara lite mer än ett decennium sedan de svenska kvinnorna fick rösträtt. På en del håll ropade man efter en stark ledare, inspirerade från Tyskland. Fortsätt läsa →

Att finna sin farfarsfar…

Publicerat av
2

Bild 1: min farfar Kalle i 20-årsåldern kring 1910.

Bild 2. ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika” av Tore Ljungkvist. Gustav Frithiof är min farfars farfar.

Bild 3: Kalles far Axel Henning med sin amerikanska familj, också ca 1910. Barnen på bilden är alltså Kalles halvsyskon.
Bild 4: Farfar Kalle med farmor Ida och de ses barnen ca 1950. Min pappa Harald längst till höger i övre raden.

När jag växte upp i Skärstad mellan Huskvarna och Gränna spekulerades det ibland i släkten om vem som egentligen var far till min farfar, Kalle (Karl Teodor). Vi visste inte. Kalle var född i januari 1888. I födelseboken stod att fadern var okänd. Själv ville han inte tala om vem som var hans pappa fastän han säkert visste. Det sägs att han hade fått papper som visade vem som var fadern när hans mor Charlotta dog 1945 men att han hade bränt upp dem i en kakelugn. Han ville uppenbarligen inte gräva i det som varit.

Att fadern hette Ljungqvist och hade åkt till Amerika var ändå en osäker uppgift som cirkulerade i släkten. Vi funderade förstås över vem denne Ljungqvist var och det fanns flera teorier. En sådan var att det var en son till patronen på Munksjö pappersbruk med detta namn, men det verkade inte särskilt troligt.

För några år sedan fick vi klart för oss att Kalles mor Charlotta Larsdotter hade varit piga i en familj, just med namnet Ljungqvist, i Jönköping en kort tid 1886-87 och då blivit med barn. Det visade sig också att en son i familjen, Axel Henning, hade rest över Atlanten våren 1887 – och att han skulle kunnat ha gjort Charlotta med barn strax innan han drog västerut. Fortsätt läsa →

Barnbidrag till alla barn även framöver!

Publicerat av
Svara

Ännu en gång ifrågasätts om barnbidrag ska utgå för alla barn. Några yngre enskilda ledamöter från Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna har i riksdagen motionerat om att en behovsprövning av barnbidraget ska utredas.Gemenskap där alla behövs

Det kan i förstone te sig tveksamt om barnbidrag verkligen ska ges till välbeställda miljonärsfamiljer. Ändå är motionärerna ute i ogjort väder. Tidigare utvärderingar av bidraget har visat barnbidraget fungerar väl, är billigt att administrera och uppfyller sitt syfte. Det är alltid dyrare att ha barn än att inte ha barn för såväl fattig som rik.

Det allmänna barnbidraget, lika för alla, infördes 1948 efter riksdagsbeslut året innan. Tidigare, från 1937, hade ett behovsprövat barnbidrag införts, men man kom fram till att det var bättre att göra barnbidraget generellt för att på ett obyråkratiskt sätt nå alla barnfamiljer. Några decennier senare, 1981, infördes flerbarnstillägget för familjer med flera barn efter förslag från Centerpartiets Karin Söder, som då var socialminister.

Överhuvudtaget har Bondeförbundet/Centerpartiet vid många tillfällen varit pådrivande när det gäller de allmänna barnbidragen. Under 1940-talet drev partiet denna fråga aktivt och offensivt såväl i valrörelserna som i riksdagen. Den som mest aktivt argumenterade för allmänna barnbidrag var professorn och riksdagsledamoten Sten Wahlund som var Bondeförbundets företrädare i Befolkningsutredningen. Fortsätt läsa →

Ett halvsekel har gått sedan 1968…

Publicerat av
Svara

Bilden: FNL-märket blev något av symbolen för ungdomsrevolten

Det har gått 50 år sedan det FNL-märkemytomspunna året 1968. Ungdomsrevoltens år, då först studenterna i Paris gick ut på gatorna i början av maj och Stockholmsstudenterna ockuperade sitt eget kårhus ett par veckor senare. Allt under viftande med röda fanor, Maos lilla röda och paroller som att ”det är rätt att göra uppror”.

Vad hände egentligen detta ungdomsupprorets år? Själv har jag många minnen från Alfred Dahlingymnasiet i Huskvarna där jag detta år tillbringade mina dagar med diskussioner och en och annan demonstration. Visst påverkade tidsandan en hel ungdomsgeneration, om än inte så mycket som historieskrivarna vill göra gällande.

Jag började på det nya gymnasiet i Huskvarna hösten 1967 efter att ha gått den gamla realskolan i Gränna. Bland det första jag var med om var att starta Huskvarna Centerklubb, en av de skolklubbar som CUF drog igång runt om i landet vid denna tid. När vi startade fanns såväl en SSU-klubb som en avdelning knuten till Liberal skolungdom (FPU). Vi diskuterade med varandra, mest om skolfrågor vad jag minns. Fortsätt läsa →

Att förstå Ryssland

Publicerat av
1

För 46 år sedan – 1971 – läste jag Skannadryska vid Stockholms universitet. En av lärarna var en ung slavist, Bengt Jangfeldt. En sak som fastnade hos mig var när han föreläste var den ryska ”miren”. Mir är ett fantastiskt ryskt ord som betyder såväl by, världen som fred. Allt i ett och samma ord. För mig gav ordet och dess betydelse inspiration i den lokalsamhällesdebatt som Centerns Ungdomsförbund (CUF) drog igång ett par år senare även om inspirationen till denna debatt främst kom från Norge.

Jag har inte träffat Bengt Jangfeldt under åren sedan dess, men läst en del av honom i artiklar och böcker. Idag är han en av Sveriges främsta Rysslandskännare. Därför öppnade jag hans nyutkomna bok ”Vi och dom” med underrubriken ”Om Ryssland som idé” (Wahlström & Widstrand) med stort intresse – och jag blev inte besviken.

För den som vill förstå vad som händer i dagens Ryssland är ”Vi och dom” en värdefull kunskapskälla. Boken följer den ryska idéhistorien från Peter den store till Vladimir Putin och visar att det hela tiden pågår en ständig kamp mellan ”slavofiler” och ”europeer”. Genom att skaffa kunskap om hur ryssarna ser på sig själva och omvärlden blir det lättare att förstå dagens situation.

Peter den store försökte med viss framgång reformera Ryssland i början av 1700-talet. Han hämtade inspiration från väst, men snart kom en motreaktion. Sedan dess har utvecklingen böljat fram och tillbaka, inte sällan språngvis som Jangfeldt konstaterar. Vissa tider har landet strävat efter att reformeras med inspiration från västra Europa, under andra tider har man betraktat väst som dekadent och den egna civilisationen som överlägsen. Fortsätt läsa →

En skicklig, självsäker och fräck herre

Publicerat av
Svara

Egentligen är nog bara Olof Palme Skannad 3som – bland svenska politiker – under det senast seklet har varit mer känd internationellt än Carl Bildt. Att båda herrarna från Östermalm har varit kompetenta och skickliga råder ingen tvekan om. Annars skulle de inte blivit statsministrar och medlare i internationella konflikter.

Samtidigt råder det knappast någon tvekan om att Palmes och Bildts framgångar också beror på stort självförtroende och fräckhet. Bådas skicklighet i att domptera media ska inte underskattas. Det är en konst att inte svara på frågor och den behärskar särskilt Carl Bildt.

När jag läser Björn Hägers bok ”Uppdrag Bildt, En svensk historia” (Norstedts) bekräftas detta många gånger om. Det är en innehållsrik och läsvärd bok även om Häger inte fick mer än en kvarts audiens med Bildt i Almedalen 2014. I stället fick han sätta sig i Kungliga biblioteket och söka på ”Carl Bildt” – vilket gav 64840 träffar. Så nog fanns det material att gräva i. Nu föreligger resultatet, en tjock bok på 644 sidor. Fortsätt läsa →

Guillou i Politisk Tidskrift

Publicerat av
Svara

Bilderna: Överst Jan Guillou som han presenterades i PT och nederst början på hans artikel i tidskriften.

När jag häromdagen bläddradeSkärmavbild 2017-05-13 kl. 15.52.19 i gamla utgåvor av Politisk tidskrift (PT), centerrörelsens idé- och debattidskrift, fann jag den artikel Jan Guillou skrev 1974 när han satt i isoleringscell i samband med IB-affären. Jag var redaktör för tidskriften vid den här tiden och blev påmind om att jag då kontaktade Guillou för att ge sin bild av vad som hade hänt.

Att Jan Guillou skrev i PT var inte populärt hos Thorbjörn Fälldin och centerledningen, vilket jag fick signaler om. Någon allvarligare utskällning slapp jag dock. Jag var ung och bedömde att det var relevant att Guillou fick ge sin bild av vad som hade hänt. Det kan jag tycka även idag.

När man i dagens ljus läser inlägget kan man konstatera att läget för 43 år sedan var ganska annorlunda. Kalla kriget pågick och även Sverige ansåg det viktigt med hemlig informationsinhämtning, spioneri. Säpo kunde ingripa mot en tidning (Fib/Kulturfront) och de journalister som hade avslöjat den hemliga underrättelseorganisationen IB (Informationsbyrån). Dessa kunde också dömas till fängelse för sitt avslöjande. Inte underligt att det blev diskussion om hur tryckfriheten egentligen mådde.

Även i år – när världens äldsta tryckfrihetsförordning har hunnit bli mer än 250 år gammal – kan det finnas skäl att diskutera hur denna frihet fungerar i verkligheten. Särskilt som omvärlden på en del sätt börjar likna situationen för några decennier sedan…GUillou1 i PT-74