En viktig bok i vår tid

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Historiska myter för att rättfärdiga aggression

Hur kunde utvecklingen gå så fel? Det är en frågeställning jag funderar över när det gäller Ryssland. Jag deltog själv i flera ungdomsdelegationer till Sovjet under 1970- och 1980-talen och märkte då hur unga ryssar alltmer öppnande för frihet och demokrati. Det borde alltså ha kunnat bli annorlunda.

Nu har jag läst en bok som gör det lättare att förstå Ryssland och vad som hänt de senaste decennierna; Historien om Ryssland, Myten som maktens redskap (Historiska media) av den brittiske historkern Orlando Figes. Han visar hur ryska makthavare genom historien, tsarer likaväl som Stalin och dagens Putin, ständigt skriver om historien för att passa deras intressen. Uppenbarligen med framgång. ” Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, som George Orwell skrev i 1984.

Figes menar dock att det kunde gått annorlunda i början av 1990-talet. Den ”chockterapi” som inte minst nyliberala rådgivare från väst verkade för resulterade i en social katastrof. Massprivatiseringen skapade enorma klyftor mellan breda folklager och en liten grupp oligarker. Demokratin vann inte folkets stöd.

Likaså missade Nato och EU de öppningar som faktiskt fanns för att integrera Ryssland i ett närmare samarbete. Väst ansåg sig ha vunnit ”kalla kriget” och Ryssland behövde inte tillfrågas. Detta skapade förbittring och har utnyttjats maximalt av Putin, som i stället har lyft fram myter ur historien för att stärka sin allt mer diktatoriska maktställning. Fortsätt läsa

Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa

Lär av Jonnergård för framtiden!

Länstidningen 18 april
Östersunds-Posten 22 april
Skånska Dagbladet 24 april
Nordsverige 21 april
Västerbottningen 21 april
Lokaltidningen 21 april

Centerpartiets situation är tuff och partiet behöver en nystart. En bra grund för att gå vidare är att hämta näring från de egna rötterna.

I arbetet med biografin om Gustaf Jonnergård har vi särskilt studerat de uppseendeväckande framgångarna för Centerpartiet mellan 1950- och 1970-talen, då väljarstödet ökade från nio procent (1956) till över 25 procent (1973). En tid då partiet både utvecklades idémässigt och breddades. Stödet på landsbygden växte samtidigt som partiet vann insteg i städerna.

Som partisekreterare var Jonnergård en nyckelperson bakom Centerpartiets starka uppgång. Även om många medverkade – partiordföranden Gunnar Hedlund och den starka folkrörelseorganisationen spelade viktiga roller – finns det anledning att hämta inspiration från Jonnergård.

Var stolt över den egna idégrunden!

Jonnergård kände Bondeförbundet väl. Hans första uppdrag centralt var som redaktör för partiets Jubileumsbok 1950. Grunden från starten var rättvisa mellan stad och land, liksom att kombinera frihet och trygghet. En tydlig identitet att utgå ifrån. Fortsätt läsa

Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?
Fortsätt läsa

Att känna historien är grunden för att förstå nuet och möta framtiden

Bondeförbundets och Centerpartiets partiprogram

Historien har lagt grunden till nuet – och är basen även för framtiden. Därför är den så viktig – och det gäller även politiska partier. Det handlar om att lära såväl av det som har varit bra och av det som har varit mindre bra.

Jag är därför glad över att Centerpartiet har gett ut ännu en jubileumsbok, På väg framåt under 110 år, En resa genom Centerpartiets historia (Utgiven på eget förlag). Det är en snygg och välgjord bok, som den unge redaktören Andreas Håkansson ska all heder av. Som den historienörd jag är kan jag ändå inte låta bli att ha en del synpunkter på innehållet.

Särskilt vill jag lyfta fram Yngve Sunessons avsnitt om En inkluderande politik för välfärd och rättvisa och Susanne Öbergs Ett parti för hela Sverige. Yngve visar i sitt avsnitt på ett heltäckande sätt hur Bondeförbundet/Centerpartiet under hela sin historia har verkat för att ge alla en grundtrygghet och för att minska de sociala och regionala klyftorna i landet. Susanne lyfter särskilt arbetet för att ge landsbygden rättvisa förutsättningar – och att de gröna näringarna, jorden och skogen, är navet för utvecklingen.

Även stora delar av den nyutkomna jubileumsboken i övrigt är också innehållsrika och värdefulla att ta del av för dagens centergeneration. Jag har emellertid några kritiska anmärkningar.

Tydlig idégrund redan från start

Idéutvecklingen speglas på ett ytligt sätt. Det hävdas exempelvis att det var först 1958 som partiet lade fast ”en tydlig ideologisk väg”, vilket är struntprat. Bondeförbundet placerade sig redan från början som ett ”centerparti” mellan socialism och marknadsliberalismen. Partigrundaren Carl Berglund – liksom senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp – lämnade liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden för att motverka centralisering och koncentration.

Denna ideologiska grund delade Bondeförbundet med andra agrardemokratiska partier som växte fram i Norden, men även i övriga Europa, i början av 1900-talet. Gemensamma grundvärden var demokrati, frihet, trygghet, kooperation och social rättvisa. Att påstå att detta inte är en ideologi stämmer helt enkelt inte – även om en del statsvetare och politiska motståndare hävdade att Bondeförbundet skulle ha saknat ideologi. Men man kan ha en stabil idégrund även om man inte ensidigt hyllar någon av –ismerna från 1800-talet. Även ett parti som särskilt kämpar för rättvisa åt landsbygden. Fortsätt läsa

Mannen som stack ut

En av de sista böckerna som Kjell Albin Abrahamson författade handlade om Victor Hugo Wickström (1856 – 1907). En intressant, men idag i stort sett bortglömd, man. Victor Hugo var redaktör i Östersund, för Jämtlands-Posten, i slutet av 1800-talet. Där förde han intensiva diskussioner med två andra publicister, Johan L Saxon, Jämtlands tidning, och Agaton Burman, Östersunds-Posten.

Striderna mellan de tre tidningsredaktörerna i Östersund är värda en egen text, men jag är mest fascinerad över att denne Victor Hugo var Sveriges förste världsreporter. Varje år företog han sig långa resor runt om i världen med tåg och båt. Långt innan alla andra journalister.

Den som exempelvis läser boken I öster- och västerled (Bonnier 1900) får följa med Victor Hugo tillRyssland, bland annat till Gammalsvenskby, till Grekland, till Konstantinopel och till Frankrike. Så bläddrar jag i en annan liten bok, Två föreläsningar, Varer svenske och Viktor Rydbergs hjärtetankar (Bonnier 1901) och får följa Victor Hugo till USA, där han håller föreläsningar för svenskamerikaner i San Francisco, Denver, Minneapolis, Chicago och New York. Så höll han på. Detta är bara två exempel på alla de böcker han författade. Parallellt som han var chefredaktör hemma i Östersund reste han runt jorden och publicerade varje år flera böcker. Fortsätt läsa

En tänkvärd betraktelse av dagens värld

Mycket har hänt i det politiska landskapet sedan 1990-talet. Såväl i Sverige som runt om i världen. För 25 år sedan levde de flesta i tron att demokratin var vunnen i de flesta länder och enpartisystem och starka diktatoriska ledare var begrepp som snart skulle ha förpassats till historien.

Idag vet vi att så inte är fallet. I land efter land vinner auktoritära krafter allt större inflytande och folkstyret, demokratin, sätts på undantag. Anne Applebaum ger i sin aktuella bok Demokratins skymning (Albert Bonniers förlag) en mycket tänkvärd överblick vad som är på väg att ske.

Applebaum, som är gift med den tidigare polske utrikesministern Radek Sikorski och polsk medborgare, börjar med att berätta om den trevliga nyårsfest de ordnade på familjen Sikorskis gård vid millennieskiftet, den 31 december 1999. Många vänner var på plats; journalister, diplomater och politiker. Främst var det personer ur den nya polska ”liberala” intelligentian som var på plats.

Vi var överens om demokrati, om vägen till välstånd, om åt vilket håll allt gick. Den stunden är förbi. Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen. De i sin tur skulle inte bara vägra att stiga in i vårt hus, de skulle skämmas för att erkänna att de någonsin varit där. Fortsätt läsa

Vilken EU-inställning man än har är det viktigt att känna historien

Bilden: Ingmar Karlssons bok sätter in EU och Europa i sina historiska sammanhang. Mycket läsvärd.

I skuggan av coronan händer mycket inom EU. Starka krafter – med Frankrikes president Emanuel Macron i spetsen – agerar för närvarande för att ge Unionen egen beskattningsrätt, eller som det heter ”egna medel”. Det är en av många åtgärder för att successivt överföra makt från medlemsstaterna till unionen. Att federalisterna tar chansen att ta ytterligare några steg mot ett Europas Förenta Stater råder i varje fall ingen tvekan om.

Jag förespråkar själv ett fortsatt, i huvudsak mellanstatligt, europeiskt samarbete i genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot är jag kritisk till fortsatt centralisering i ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater dominerat av Tyskland och Frankrike. Grundläggande är, vad man än personligen tycker, att sådana steg är förankrade i folkviljan. Det är en grundläggande, demokratisk princip. Men idag är det nästan tyst.

Oberoende av grundinställning till EU är det av största vikt att känna historien, hur diskussionerna har gått under tidigare epoker. Den som vill känna den europeiska historien kan hämta kunskap ur Ingmar Karlssons bok Europa, En historia i tid och rum (Historiska media), som kom ut tidigare i år. Karlsson, tidigare diplomat och ambassadör med småländska rötter, är mycket kunnig och vet vad han skriver om. Jag träffade honom i Istanbul 2005, under min riksdagstid, när han var generalkonsul där. Fortsätt läsa

En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Fortsätt läsa