Sätt fart på Nordensamarbetet!

Publicerat av
Svara

Tidigare i vår gav jag ut boken ”Dags för Norden!”, där jag argumenterar för ett närmare nordiskt samarbete. Det råder ingen tvekan om att ett starkt, samarbetande Norden kan påverka mer än varje land var för sig – och det vore utan tvekan bra för oss själva, för Europa och världen i övrigt. Särskilt i dagens oroliga omvärld.

Glädjande nog ser jag att fler förespråkare för ett starkare Norden ger sig in i debatten. Alla applåderar dock inte. En ilsken debattör i nyliberala Smedjan, Carl-Vincent Reimers (26 maj), gillar inte att ”nordismen sprids som en löpeld i den svenska debatten”. Men det får han stå ut med när förhoppningsvis allt fler inser Nordens betydelse.

Ska regeringarnas vackra vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” krävs konkreta åtgärder och beslut. Där är vi inte ännu.

Den svensk-finske bankiren Eirik Winter skrev i Dagens Industri (17 mars) att ”nu är det dags att ta ett steg fram och bli en ledande kraft i världsekonomin och bidra till global stabilitet och fred”. Han konstaterar att Norden är världens tionde största ekonomi och skulle kunna visa ledarskap i en osäker värld. Därför är det viktigt att samordna ekonomi, infrastruktur, handel och energipolitik, menar Winter och drar följande slutsats:

Genom att tala med en röst och utnyttja våra styrkor kan vi säkra vårt säte vid det globala bordet och spela en avgörande roll i att forma en mer stabil framtid. Tillsammans kan vi visa världen vad ett enat Norden kan uppnå.

Två av mina vänner, Lauri Kontro och Yngve Sunesson, båda journalister och centerpartister, har läst ”Dags för Norden!” och argumenterar vidare.

Lauri Kontro konstaterar i en krönika hos det finländska public servicebolaget Yle (17 april) bland annat följande:

Norden är alltför svagt ensamt, men tillsammans skulle länderna vara mer än summan av sina delar. Målet kunde till och med vara ett Nordens Förenta Stater.

Lauri Kontro öppnar i krönikan för en gemensam nordisk valuta. Han pekar på att oförutsedda finanskriser kan leda till att euron, som Finland har, faller. Norden skulle kunna införa en gemensam krona eller mark, en valuta som har förutsättningar att bli lika stark som den schweiziska francen.

Yngve Sunesson understryker i en krönika i Skånska Dagbladet (25 mars) att nordiskt samarbete är viktigare än någonsin. Även han lyfter tanken på en nordisk union. Det är hög tid för ”konkreta initiativ för att bygga ut det nordiska samarbetet, kanske med visionen om att gå samman i en förbundsstat”. Fortsätt läsa →

Öppna för ”Nordens Förenade Stater”!

Publicerat av
Svara

Östersunds-Posten 19 april 2025
Vi lever i en orolig värld med en diktator i Kreml som bedriver anfallskrig. I Vita huset sitter en oberäknelig president som hotar sina allierade och angriper världsekonomin med höga tullar. Även i flera europeiska länder ökar polarisering och osäkerhet om vad som kan komma att hända.

I detta läge är ett närmare samarbete med våra nordiska grannländer viktigare än någonsin. Som Finlands president Alexander Stubb konstaterade när han nyligen öppnade Nordiska rådets session i Helsingfors vilar de gemensamma nordiska värderingarna på demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter jämställdhet och hållbarhet. Värderingar som inte får tas för givna utan måste värnas.

– Tillit är det nordiska guldet, sammanfattade presidenten. Det är vårt värdefulla kollektiva kapital.

Detta är så sant som det är sagt. Men de vackra orden måste omsättas i praktisk politik. Regeringarnas vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” är en bra utgångspunkt för handling. Det är dags nu!

Naturligtvis är det bra att regeringarna följer Nordiska rådets krav från i höstas om att Helsingforsavtalet, samarbetets ”grundlag”, ska uppdateras. När hela Norden – för första gången sedan Kalmarunionens tid – idag står på samma säkerhetspolitiska grund bör en gemensam försvars- och utrikespolitik stå högt upp på agendan. Men det finns fler områden där en samordning bör ske. Det kan gälla den ekonomiska politiken, energi- och miljöpolitik, samt språk- och kulturpolitik. Kvarvarande och nytillkomna gränshinder behöver undanröjas för att öka den fria rörligheten.

Själv ser jag gärna att Gunnar Wetterbergs förslag om att en förstudie för en nordisk förbundsstat snarast blir verklighet. Förbundsstaten Norden är mer realistisk idag än när Wetterberg lanserade idén för femton år sedan. Ett steg på vägen kan vara att införa allmänna val till Nordiska rådet, vilket Föreningen Norden Danmark har föreslagit. Något som utan tvekan skulle medverka till det nordiska frågorna får större plats i samhällsdebatten. Fortsätt läsa →

Nordens tid är nu!

Publicerat av
1

Inför Nordens dag den 23 mars kommer min nya bok ”Dags för Norden!” från trycket. Jag kommer att berätta mer om innehållet framöver.

Vi lever i en orolig värld med en diktator i Kreml som bedriver ett anfallskrig. I Vita huset sitter idag en oberäknelig president som hotar sina allierade och angriper världsekonomin med höga tullar. Osäkerheten breder ut sig.

I detta läge behöver vi samarbeta med våra demokratiska grannar. Det gäller såväl i Europa som i Norden. Jag menar att det nordiska samarbetet på allvar måste diskuteras och utvecklas. Som författaren och nordisten Bengt Lindroth har understrukit är Norden idag ”viktigare än någonsin”. Ett samlat Norden kan påverka mycket mer än varje stat var för sig.

Detta är bakgrunden till att jag har skrivit boken Dags för Norden! (Fristil förlag).  I boken understryker jag att det snarast krävs konkreta åtgärder och beslut för att de nordiska regeringarnas vackra vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.

För första gången sedan Kalmarunionens tid, för mer än ett halvt årtusende sedan, står hela Norden idag på samma försvarspolitiska och säkerhetspolitiska grund. Det ger förutsättningar för samordning av de nordiska ländernas försvars- och utrikespolitik. Men det ger i förlängningen också möjlighet att samordna även andra samhällsområden. Vad som krävs är politisk vilja och konkreta beslut.

Ett viktigt steg är att uppdatera Nordiska rådets ”grundlag”, Helsingforsavtalet. För att stärka denna församling kan direktval införas på samma sätt som idag sker till Europaparlamentet, vilket föreslagits av Foreningen Norden Danmark. Idag är det också mer realistiskt att tillsätta en förstudie för att ta utreda förutsättningarna för en nordisk förbundsstat än när Gunnar Wetterberg föreslog detta för femton år sedan i boken ”Förbundsstaten Norden”. Jag ser förutsättningar för att förverkliga visionen om en nordisk förbundsstat – om den politiska viljan infinner sig.

Bilden; Erik-Widar Andersson överlämnar ett ex av boken till Jorodd Asphjell, tidigare Nordiska rådets president, i samband med Foreningen Norden Trondheims 100-årsfirande.

I ”Dags för Norden!” gör jag även en historisk genomgång av de tidigare tillfällen då ett samlat Norden har varit nära att förverkligas, men av olika orsaker misslyckats.
Bengt Lindroth har skrivit förord och en studiehandledning som finns med i boken. Förhoppningen är att boken ska medverka till att få in det nordiska perspektivet i samhällsdebatten. Ett starkt Norden är bra för oss själva, för Europa och för världen!

https://www.op.se/2025-03-21/norden-gloms-bort-i-den-politiska-debatten/

Norden bör agera gemensamt!

Publicerat av
Svara

Nyligen lämnade Senterpartiet  den norska regeringen eftersom partiet inte kan acceptera att Norge ska ansluta sig till EU:s fjärde energipaket. Senterpartiet accepterar inte att EU steg för steg tar kontroll över elpriserna.

Jag har full förståelse för att Senterpartiet vill ha ”nationell kontroll” över elproduktionen och prissättningen på el. Samtidigt bör vi eftersträva en samnordisk politik på detta område. Vi har en gemensam nordisk elmarknad och en nordisk elbörs. Sveriges och Norges elsystem är sammanbundna.

Elpriserna är en viktig fråga inför stortingsvalet i september. Regeringen, som nu är en ren Arbeiderpartiregering, lovar ett fast elpris från i höst. Allt över 40 öre per kilowattimme ska staten betala. Samtidigt överväger man att bryta eller i varje fall omförhandla elavtalen med Danmark, Tyskland och Storbritannien, dit elkablar från Norge går. Orsaken är den ”prissmitta” som via kablarna förs in i landet i motsatt riktning.

Det vore naturligt om Norge och Sverige samarbetar om en fråga som denna. Även om relationerna till EU inte är desamma har vi en gemensam elmarknad – och samma problem med ”prissmitta” från kontinenten. Sverige och Norge hör till Europas största elexportörer, men samtidigt som el exporteras söderut kommer höjda priser tillbaka genom kablarna. Såväl södra Sverige som södra Norge har på grund av detta drabbats av orimligt höga elpriser. Orsaken är gällande prissättningssystem. Fortsätt läsa →

Grunden för ett livslångt engagemang

Publicerat av
Svara

När man går igenom gamla böcker, tidningar och pappershögar hittar man en hel del. Det är lätt att bli nostalgisk.

Idag bläddrar jag i en bok som jag fick när jag slutade realskolan i Gränna 1967.  Givaren var den fina läraren Margareta Bråhn (senare Thorsson). Jag kan inte påstå att jag gjorde några stora framsteg i hushållskunskap, som hon undervisade i, men det var hon som inspirerade mig att resa på min första CUF-kurs 1966, på Lövhult utanför Nässjö. Inger Axelsson (Ekengard) och jag reste dit.

Bland föreläsarna på Lövhult var Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt. Lika viktigt var att jag där träffade många CUF:are som blev mina vänner för lång tid framöver. I boken ”Trots allt, Sveriges sak är vår, svensk utrikespolitik 1939 – 45”, som jag fick av Margareta ligger en liten lapp med texten ”Lycka till i fortsättningen, inte minst med Ditt samhällsintresse”!

Detta väckta samhällsintresse ledde till att Inger och jag 1967 startade Huskvarna Centerklubb på gymnasiet Alfred Dahlinskolan i Huskvarna. Det var en tid då ungdomarnas samhällsintresse verkligen väcktes. Många hamnade på vänsterkanten – det var ju ”1968”, men i Huskvarna var CUF:s skolklubb framgångsrik. På Alfred Dahlingymnasiet blev det centerklubben och Clarté som främst fick medlemmar. Lennart Svenssons artikel i Ung Center (5/1970) ger en bra bild av den framgångsrika centerklubben.

För mig betydde de här åren oerhört mycket. I Huskvarna Centerklubb lades grunden för ett engagemang i centerrörelsen som fortfarande lever. Egentligen ganska fantastiskt!

Beskatta inkomster från skogen där skogen finns!

Publicerat av
Svara

Östersunds-Posten 27/1 2025
Sverige är ett land rikt på naturresurser, men sedan århundraden tillbaka ser centralmakten de bygder och kommuner där resurserna finns som ett förråd av billiga råvaror. Ett närmast kolonialt synsätt. Så kan det inte fortsätta om vi ska ta hela landet i bruk och ge likvärdiga förutsättningar för utveckling.

Sedan länge är vi många, inte minst inom centerrörelsen, som arbetar för att en rättmätig del av värdena från vattenkraft och vindkraft ska stanna i de kommuner och regioner där värdena skapas. Sverige är unikt genom att inte ens fastighetsskatten stannar där fastigheterna finns utan skickas till staten. I alla jämförbara länder, som våra grannar Norge och Finland, är det självklart att de bygder som släppt till sina forsar för vattenkraft och/eller landområden för vindkraft ska få behålla en del av värdena som levereras därifrån.

Bild: Illustration till detta inlägg i Östersunds-Posten.

Att arbeta för en rättvis fördelning är ett tålamodsprövande arbete, men man får aldrig ge upp. Här vill jag lyfta en annan viktig fråga, inte minst för Jämtlands län. Inkomster från skog bör beskattas där skogen finns och inte där ägaren är skriven! Idag ägs hela 32 procent av skogsmarken i vårt län på distans av utbor, ägare som är skrivna utanför länet.

Min företrädare som centerledamot i riksdagen Erik Arthur Egervärn motionerade redan 2001 (motion 2001/02:Sk351) om att inkomster från skogs- och jordbruksfastigheter ska beskattas i den kommun där fastigheten är belägen. ”Det är lätt att inse vad det rättmätiga tillskottet från 100 000 utbors avverkningar och övriga fastighetsinkomster skulle betyda för den lokala ekonomin i skogskommunerna”, konstaterade Erik Arthur.

Jag följde själv upp med flera liknande motioner (exempelvis motion 2003/04:Sk282). I denna motion konstaterade jag att de stora rikedomar som naturresurserna i norra Sverige genererar hamnar i hög utsträckning någon helt annanstans – och det gäller även skogen. ”I flera av länets kommuner (Jämtland) ägs ungefär hälften av skogen av utbor – och inkomsterna från dessa fastigheter beskattas ofta i kommuner som Stockholm, Göteborg och Uppsala. Det handlar i praktiken om överföring av stora summor från glesbygdskommunerna i norr till storstadsområden i södra Sverige”, skrev jag i motionen. Fortsätt läsa →

Farlig historielöshet när det gäller kärnkraft

Publicerat av
1

Det nya året, 2025, kommer att bli viktigt, kanske avgörande, på många områden i svensk politik. Energifrågorna i allmänhet – och kärnkraften i synnerhet – hör till de för framtiden viktigaste.
Tidöregeringens blinda kärnkraftstro är ett allvarligt hot. Ska man tro energi- och näringsminister Ebba Busch har varken kritiken mot de enorma kostnaderna för nya reaktorer eller mot att de tar lång tid att bygga någon betydelse. Det handlar ju bara om ”åsikter”. Spaden ska sättas i jorden före nästa val och tio nya reaktorer ska byggas till 2045. Att det finns risker verkar inte finnas på kartan.

Den ensidiga kärnkraftstron bekräftas av att regeringen inte bara har fördyrat utan även aktivt har stoppat planerna på havsbaserad vindkraft i Östersjön.

Själv blev jag medveten om kärnkraftens risker när jag vid centerstämman i Luleå 1973 lyssnade till professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén. Vi var många som blev medvetna om riskerna, inte minst när Alfvén konstaterade att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”. Även ”civil” kärnkraft producerar plutonium och annat radioaktivt avfall som måste hållas skilt från allt liv i tiotusentals år.

Bild: Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet lyssnade på professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén när han varnade för kärnkraftens konsekvenser vid centerstämman i Luleå 1973. 

På hösten 1973 var jag, tillsammans med några CUF:are och andra miljöengagerade, med om att starta Aktion Stoppa Kärnkraften, som senare bytte namn till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Sedan dess har jag följt kärnkraftsdebatten – och inte funnit några skäl att omvärdera min kritiska inställning. Visst har tekniken utvecklats, men riskerna finns kvar.

Efter Harrisburgolyckan folkomröstade Sverige om kärnkraften 1980. Själv arbetade jag i kärnkraftskritiska Linje 3, men även Linje 1 och Linje 2 förespråkade att kärnkraften skulle fasas ut efter de tolv reaktorer som då var i drift eller under byggnad. Något som dagens kärnkraftsentusiaster fullständigt har förträngt. Fortsätt läsa →

Ebbas energihaveri drabbar hela landet

Publicerat av
Svara

Allt oftare frågar jag mig varför Tidöpartierna har drabbats av en ensidig tro på kärnkraftens välsignelser. Allra mest hänförd verkar den ansvariga ministern Ebba Busch, energiminister och dessutom Kd:s partiordförande, vara. Att det är en oerhört dyr energikälla som kräver hundratals miljarder kronor av skattebetalarnas pengar struntar man fullständigt i. De allvarliga risker som kärnkraft faktiskt innebär har man helt förträngt.

Kristerssonregeringen, med Sverigedemokraterna som aktiv pådrivare, vill till nästan varje pris att två stora nya reaktorer ska stå klara till 2035, om tio år. Till 2045 tänker man sig att tio reaktorer ska finnas på plats. Ska detta bli verklighet blir prislappen, som Kristerssons tidigare rådgivare PM Nilsson har konstaterat, ”sinnessjukt stor”. Det kan totalt handla om hundratals, kanske tusentals, miljarder kronor i form av subventionerade lån och ett av staten garanterat elpris i 40 år. Folket, skattebetalarna, får betala. Erfarenheten visar dessutom att kostnaderna brukar skena och projekten ta långt längre tid än planerat.

En sådan politik är ”sinnessjuk”, särskilt som kärnkraften skulle försvåra eller hindra utbyggnaden av förnybar energi. Regeringen har redan agerat i denna riktning genom att kräva att kraftbolagen ska betala ledningarna till havsbaserade vindkraftsparker, tvärtemot vad som är fallet med annan kraftproduktion. Senast har regeringen reflexmässigt dessutom stoppat tretton planerade vindkraftsparker i Östersjön i stället för att ta en reell diskussion med försvaret hur vindkraft kan förenas med försvarsförmåga. Det som är möjligt i andra länder bör vara det även här.

Bilden: Sverige har för närvarande en energiminister som driver en ohejdad kampanj för mer kärnkraft, som ”älskar kärnkraft”…

Experter har olika slag riktar skarp kritik mot regeringens kärnkraftsplaner, men Ebba Busch avvisar invändningarna som ”åsikter”…
Fortsätt läsa →

Låt oss vara stolta decentralister!

Publicerat av
Svara

Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.” Fortsätt läsa →

Anders Ljunggren – centerpartist, nordist, journalist, diplomat och folkbildare!

Publicerat av
Svara

Minnesord över Anders i DN.
Påminns allt oftare om livets förgänglighet. När man kommer upp den ålder jag befinner mig i lämnar allt fler gamla vänner och bekanta jordelivet.

Särskilt sorgsen är jag för närvarande över att Anders Ljunggren har gått bort efter en tuff sjukdomsperiod. Jag har känt Anders ända sedan vi 1966 – för 58 år sedan – träffades på en CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö, då bland andra Thorbjörn Fälldin föreläste. Redan då gjorde Anders intryck på mig med sitt engagemang och kunskap.

Snart samarbetade vi inom CUF. Våra skolklubbar i Huskvarna och Eksjö (Huskvarna Centerklubb och Östanå Centerklubb) inspirerade varandra till en omfattande verksamhet och mycket diskussioner. Många unga valde centergrönt.

Ett par år senare fick Anders och jag på sommarlovet möjlighet att komma till Lennart Svensson på Smålandsbygdens tidning och börja formulera oss i text. Det var fantastiskt att bli publicerad i tidningen. På kvällarna fortsatte vi ofta – tillsammans med andra CUF:are – diskussionerna hemma hos Lennart och hans fru Aina på Styrmansgatan i Jönköping. Det var en tid som säkerligen präglade oss.

Engagemanget inom CUF fortsatte i nya former. Anders blev först distriktsordförande i Jönköpingsdistriktet och därefter förbundsstyrelseledamot i CUF. Jag blev när jag kom till Stockholm redaktör för först Politisk Tidskrift och därefter för Ung Center. Vi var med på många möten och konferenser, inte minst på Föreningsgården Mem. Utbytet med våra systerorganisationer i Finland och Norge var omfattande.

Bilden: Anders Ljunggren i spetsen för ett rikstingståg på 1970-talet tillsammans med Centerkvinnornas  Gunilla André. Under parollen ”Lokalsamhälle för hushållning” Anders föregångare som CUF-ordförande Lars Weinehall, centerledaren Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Sonja Fredgardh.

Anders blev 1976 förbundsordförande i CUF och anställde mig som förbundssekreterare 1981. Under ett par år, 1979 – 81, var Anders dessutom riksdagsledamot och senare under 1980-talet arbetade han som chefredaktör för Laholms Tidning. Därefter arbetade han bland annat med Centerns Presstjänst, Precent, som levererade många nyheter och intressanta kommentar till centerpressen runt om i landet. Han var även partiets informationschef. Anders hade utan tvekan en nyckelroll i ungdomsförbundet och senare även i partiet. Fortsätt läsa →