Kan Norden ta sig samman?

Artikel publicerad i Kritiska EU-fakta, juni 2016

Bilden: Från Skandinavismens storhetstid i mitten av 1800-talet, då en stark opinion arbetade för Nordens enande.

Inför folkomröstningen om EU för snart 22 år sedan var vi många som såg ett nära samverkande Norden som alternativ till EU-inträde. Länderna spelades emellertid ut mot varandra och valde olika relationer till Bryssel. Finland och Sverige valde EU, medan Norge röstade nej. Då kändes ett starkare nordiskt samarbete avlägset.

Idag ser Europa och världen emellertid annorlunda ut. EU är inne i en allvarlig kris, Storbritannien ska rösta om utträde ur unionen, och även tidigare EU-entusiaster inser att det ligger i de nordiska ländernas intresse att stärka och fördjupa samarbetet. Idag diskuteras på fullt allvar en gemensam nordisk statsbildning även.Skandinavism

Historiska tillfällen

Det har genom historien funnits flera tillfällen då Norden hade kunnat enas, ungefär som Tyskland och Italien. Kalmarunionen fungerade mer eller mindre mellan 1397 och 1523. Efter århundraden av krig väcktes ”skandinavismen” till liv i mitten av 1800-talet. Ett konkret resultat är myntkonventionen 1873, då Sverige, Danmark och Norge införde kronan som valuta. En mängd nordiska möten genomfördes, liksom ett omfattande kulturutbyte. Ett bakslag vara att unionen Sverige – Norge upplöstes 1905, men det skedde och redan året därpå argumenterade författarinnan Ellen Key för ”Nordens Förenade Stater”.

Vid första världskrigets utbrott samlades Sveriges, Danmarks och Norges monarker till trekungamöte i Malmö för att visa nordisk samhörighet. Efter kriget bildades Föreningen Norden 1919 för att knyta kontakter över landsgränserna. Under 1920-talet samarbetade länderna om gemensam lagstiftning, exempelvis en modern äktenskapsbalk. Fortsätt läsa

Vem tar ansvar för landet?

IMG_3386Jag är bekymrad över att Sverige har en så svag regering. Det är inte bra för landet, i en tid av svåra utmaningar, med en minoritetsregering som är beroende av ett parti på vänsterflanken för att få igenom sin budget. Vi behöver breda uppgörelser i mitten för att möta framtiden på bästa sätt. Detta insåg ledande partiföreträdare under tidigare decennier, men idag verkar blockpolitiken vara alltför cementerad för att man ska våga ta gemensamt ansvar. Om detta skriver jag i den följande texten. (Bilden: EWK:s syn på tidigare generationers ansvarstagande för landet.)

Sverige har idag den svagaste regeringen i modern tid, men också en svag opposition. I stället för att i det läget sträva efter gemensamma lösningar väljer partierna konflikt och att svartmåla varandras förslag. För landet är detta farligt, särskilt i en så osäker värld som vi lever i idag.

Att varken Stefan Löfvéns regering eller allianspartierna vill vara beroende av, än mindre samverka med, Sverigedemokraterna är begripligt. Den logiska slutsatsen borde då vara att arbeta för breda uppgörelser i mitten, över den så kallade blockgränsen. Bristen på sådana strävanden är emellertid närmast total, även om centerledaren Annie Lööfs förslag nyligen om en bred kriskommission kan ses som ett ljus i mörkret. Fortsätt läsa

Palme gav Sverige röst i världen

(Bilden från Politisk tidskrift nr 6 1974)

Trettio år efter mordet på Olof Palme i PTSveavägen lever Olof Palmes minne fortfarande i hög grad. Otaliga artiklar har publicerats i media de senaste dagarna. Själv minns jag en dag som denna den enda intervju jag gjorde med honom. En intervju som publicerades i Politisk tidskrift (centerrörelsens idé- och debattidskrift) på hösten 1974.

Jag kommer ihåg när Guy Ehrling och jag gick upp på Statsrådsberedningen för att möta statsministern nästan som det vore igår trots att det är 42 år sedan. Vi togs emot av pressekreteraren Pär Fagerström i väntan på att Palme skulle få tid för oss. Det var ju egentligen fantastiskt att statsministern tog sig tid att låta sig bli intervjuad av två unga spolingar från ett annat partis ungdomsförbund.

Som unga CUF:are var vi naturligtvis nervösa inför mötet med landets statsminister. Vi hade kritiserat honom för att inte gå tillräckligt långt i stödet till Vietnam, för hans kärnkraftspolitik och för att han inte gillade lokalsamhällesidén. När Olof Palme väl satt mitt emot oss så verkade han emellertid nästan blyg. Nervositeten försvann och det blev ett lågmält och givande samtal. Fortsätt läsa