Lär av historien för framtiden!

Att känna sin historia är en bra grund för att förstå nuet och på bästa sätt möta framtiden. Det gäller inte minst politiska partier. I dagens Sverige är dock kunskaperna bland de partiaktiva om vad som varit under det gångna seklet inte särskilt stora. Det är i varje fall mitt intryck och det gäller inte minst mitt eget parti, Centerpartiet.

Bondeförbundets/Centerpartiets största framgångsperiod, hittills, inträffade från mitten av 1950-talet och under de följande två decennierna. Då breddades och stärktes partiet kraftigt. I valet till riksdagens andra kammare 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1973 hade stödet vuxit till 25,1 procent. Det växande folkliga stödet var självfallet inte följden av en slump. Bakom framgångarna låg ett medvetet och målmedvetet arbete, politiskt och organisatoriskt.
(Bild 1: Gustaf Jonnergård, partisekreterare 1951-76, spelade en nyckelroll för Centerpartiets breddning och idéutveckling.)

Hedlund och Jonnergård

Ansiktet utåt under den här framgångsrika perioden var den jovialiske partiordföranden Gunnar Hedlund, som inte minst gick hem via TV. Men i bakgrunden spelade Gustaf Jonnergård en kanske ännu viktigare roll för framgångarna. Han var partisekreterare under hela perioden från 1951 till 1976. Jonnergård såg till att partiet fungerade väl och utvecklades både organisatoriskt och idémässigt även under perioder då Hedlund prioriterade sitt andra uppdrag som ordförande i den kooperativa skogskoncernen NCB.

I den här texten ska jag lyfta fram Gustaf Jonnergårds roll som den kanske främste ideolog centerrörelsen har haft, eftersom jag anser att hans idéer är viktiga även idag. Han utgick från Bondeförbundets grundläggande idégrund, som han utvecklade och tydliggjorde. Det arbete han gjorde medverkade till att bredda partiet och gjorde det intressant för fler grupper än tidigare. Särskilt efter namnbytet till Centerpartiet 1957/58.

(Bild 2: Citat ur Jonnergårds skrift Decentralisera framtiden!)
Numera betecknas centerpolitiken ofta som ”liberal” utan några preciseringar. Det gjordes aldrig före millennieskiftet, då partiet använde sig av egna beteckningar som decentralism och ekohumanism. Tidiga företrädare som Carl Berglund och Axel Pehrsson Bramstorp underströk ofta att de i sin politik utgick från marknadsekonomin men att denna måste ha ramar för att inte leda till koncentration och centralisering. Även om Berglund och Bramstorp hade inlett sina politiska karriärer som liberaler använde de sällan eller aldrig denna beteckning för den egna politiken. Lika förutsättningar för stad och land, liksom för olika samhällsklasser, var i stället tidigt den värdegrund Bondeförbundet utgick ifrån. Därför kunde inte politiken grundas på marknadsliberalism utan styrning. ”Gammalliberalism” som man sa då, vilket intressant nog är ungefär det samma som senare tiders ”nyliberalism”.

Egen identitet

(Bild 3: Omslaget till Decentralisera framtiden från 1980):
Gustaf Jonnergård utvecklade dessa tankar i olika skrifter och böcker. Han menade att Bondeförbundet redan från början kunde betecknas som liberalt, men inte gammalliberalt. Därför undvek partiet att använda liberal retorik överhuvudtaget. I stället underströk man den egna identiteten, på samma sätt som övriga bondepartier/agrardemokratiska partier som växte fram i början av 1900-talet såväl i övriga Norden som i Centraleuropa.

Skall vi ha ett centraliserat samhälle eller ett decentraliserat? Detta är den viktigaste politiska frågeställningen i dessa årtionden, tillsammans med miljö- och naturresursfrågorna, skrev Jonnergård i skriften Decentralisera framtiden (LT:s förlag 1980). En högaktuell frågeställning även idag med klimatfrågan som tillägg.

Jonnergård konstaterade för 40 år sedan i denna läsvärda skrift att de gamla ideologierna inte har något svar på dessa frågor.

De gamla ismerna från 1800-talet – socialismen, konservatismen och den gamla liberalismen – öppnade aldrig för någon diskussion om problemen centralisering/decentralisering. Men de leder själva till centralisering – därför att de i så stor utsträckning förutsätter långtgående centrala beslut. Man skall konstatera att socialistiska partier och högerpartier i stora stycken har en gemensam centraliseringsinställning, var Jonnergårds slutsats och den är svår att motsäga.

Ramar för marknadsekonomin

Vilken position skulle då Centerpartiet inta? Gustaf Jonnergård gav ett tydligt svar:

Ett decentraliserat näringsliv måste vara marknadsekonomi, som bygger på ett fritt konsumtionsval och fri konkurrens. Men det får inte betyda att man släpper de s k marknadskrafterna fria på det sätt som den gamla ekonomiska liberalismen tänkte sig. Centern har alltid avvisat den gamla ekonomiska liberalismen. Det liberala s k låtgåsystemet leder i verkligheten till en mycket stark centralisering och maktkoncentration hos stora företag som bildar monopol. Då blir det inget utrymme för ett fritt konsumtionsval och en fri konkurrens.

Vad bör då göras? Gustaf Jonnergård svarar så här:

Samhället måste korrigera marknadshushållningen så att de övergripande välfärds- och jämlikhetsmålen kan nås. Det skall ske genom samlade politiska åtgärder som lägger ramar och riktlinjer för marknadsekonomin. Sådana instrument är t ex skattepolitiken, den ekonomiska politiken, socialpolitiken, regionalpolitiken, miljöpolitiken och naturligtvis näringspolitiken. Så utvecklar vi en social marknadsekonomi.

Bild 4: EWK konstaterar med den här teckningen att Gustaf Jonnergård utvecklar centerideologin.)
Genom decennierna har Bondeförbundet/Centerpartiet ofta understrukit sin egen idégrund med betecknar som ”tredje vägen”, centerism, decentralism och ekohumanism. De senaste decennierna har partiet emellertid i allmänna termer börjat beteckna sig som ”liberalt”. Detta har skapat mer otydlighet än klarhet om partiets ideologiska grund. I gällande program står visserligen att liberalismen i partiets variant ska vara ”grön, decentralistisk och social”, vilket är bra men detta behöver konkretiseras. Det gäller även vad Martin Ådahl, en av dagens ledande partiföreträdare, menade när han i en artikel för ett par år sedan talade om ”behovet av en ny, decentralistisk liberalism”.

Samtidigt finns mer nyliberala, liberalistiska, strömningar inom centerrörelsen, ofta påverkade av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, som vill minimera påverkan på marknadskrafterna. Det gäller särskilt inom dagens CUF. Jag skulle gärna se att mitt kära ungdomsförbund funderade över hur exempelvis ordföranden på 1950-talet, Johannes Antonsson, då SLU/CUF hade kring 100 000 medlemmar, uttryckte saken:

När liberalismen starkt vill hävda frihetsbegreppet är detta tyvärr ofta ett comouflage för kapitalets ekonomiska frihet. Ohämmad ekonomisk frihet för de grupper som behärskar kapitalresurserna leder till ofrihet för folkflertalet. Vi hävdar att den ekonomiska friheten måste vägas mot det sociala ansvaret för folkflertalet.

Så sent som 1990, utvecklade Johannes Antonsson som varit partiet vice ordförande sin syn så här:

Nyliberalismen och den kollektiva socialismen saknar den humanistiska samhällsetik som är förutsättningen för ett gott samhälle.

Likheter med Senterpartiet idag

Idag finns det också skäl att studera systerpartiet i Norge, Senterpartiet, och dess stora framgångar i opinionen. Man finner då stora likheter med Centerpartiets uppgång mellan 1950- och 1970-tal, även om våra samhällen idag ser annorlunda ut än för ett halvsekel sedan. En tydlig politik byggd på decentralisering – att ta hela landet i bruk – och miljöansvar får ett brett stöd från väljarna. Med Trygve Slagsvold Vedum i spetsen är Senterpartiet på väg att bli ett av Norges största partier. Det kan då vara intressant att citera det norska partiets program, som i hög grad liknar Gustaf Jonnergårds idéer:

Vi er et pragmatisk, grønt parti i sentrum av det politiske landskapet, ikke bundet til noen av 1900-talets store ”ismer”. Senterpartiet er opptatt av dagens virkelighet og de løsninger som virker i møtet med framtidas utfordringer. Derfor har vi tro på en blanding av offentlig tilrettelegging og privat initiativ. Det er summen av det vi gjør i felleskap og det vi gjør som enkeltmennesker, som avgjør om vi lykkes.

Personligen känner jag mig inte särskilt bekväm med att beteckna mig själv eller centerpolitiken som ”liberal”, ser mig även idag som decentralist och ekohumanist, men hursomhelst menar jag att Centerpartiet behöver en bred idédebatt om vilken liberalism partiet står för. Jag anser att vi har en bra egen grund ända från partiets grundande för mer än ett sekel sedan, en idégrund som inte minst utvecklades av Gustaf Jonnergård. Vi behöver även som parti studera historien för att förstå nuet och på bästa sätt kunna möta framtiden. Decentralisering och miljöansvar är två grundpelare att arbeta vidare med. Det behöver klargöras att den liberalism det talas om är en tydlig socialliberalism.

Forum för idédebatt behövs
En stor brist är att det numera saknas ett brett forum för idédebatt inom centerrörelsen. Det är svårbegripligt att ett sådant forum inte finns när det så väl behövs. En modern variant av Politisk tidskrift, där olika synpunkter inom rörelsen kan diskuteras, gärna i form av en webbtidning kombinerad med en tryckt tidskrift, vore en styrka. Jag hoppas att insikten kommer att infinna sig så att denna brist kan elimineras. Utan idédebatt är det lätt att gå vilse in i framtiden.

 

 

3 reaktion på “Lär av historien för framtiden!”

  1. Mycket bra och välbehövligt.
    Centerpartiet skulle vinna på att tala mer om decentralisering , miljöansvar och ekonomi ur dessa aspekter.
    Finnas i mitten mellan höger och vänster. Jonnergård var en klok ideolog.

  2. Mycket bra skrivet Håkan, Behövs inte minst nu när vi ska ta fram en ny skattereform. Marknadsliberalismen måste ha sociala ramar med decentralisering och jämlikhetsmål så att ökade klyftor kan undvikas undvikas.

Lämna ett svar till Eva Edström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *