Vår föränderliga tid

Det har hänt mycket på 30 år. Både hos oss i Sverige och i vår omvärld. När kommunismen plötsligt föll och järnridån öppnades trodde de flesta på att den liberala, demokratiska demokratin var framtiden både i väst och öst. Idag kan vi konstatera att utvecklingen inte riktigt stämmer med förhoppningarna 1989/1990.

Under helgerna har jag studerat flera intressanta böcker om vår samtidshistoria. Några av dem handlar om högerpopulismens framgångar de senaste decennierna. Konturerna av en annan framtid har successivt vuxit fram såväl i vårt land, i Europa som i världen i övrigt.

Polen och Ungern

Den första boken är Hotet mot demokratin, högerpopulismens återkomst i Europa och USA (Historiska media) av Martin Gelin och Erik Åsard. Särskilt intressanta tycker jag att Åsards genomgångar av den auktoritära utvecklingen i Polen och Ungern är. Vi får följa såväl Lag och rättvisas (PiS) som Fidesz väg till makten i Warszawa och Budapest.

Även om de högerpopulistiska, ”illiberala”, ledarna Jaroslaw Kaczynski och Victor Orban har olika framtoning står de på många sätt för samma politik. Så snart deras partier har fått makten i regeringskanslierna har arbetet på att koncentrera makten till sig själva dragit igång. Rättsväsendet har börjat styras politiskt samtidigt som kontrollen har tagits över medierna, främst public service, vilka har omvandlats till rena propagandakanaler för makten. Tusentals statstjänstemän och journalister, som inte ansetts tillräckligt lojala, har förlorat sina jobb. Längst har utvecklingen i centralistisk och auktoritär riktning gått i Ungern.

Samtidigt har PiS som Fidesz utan tvekan stort folkligt stöd. Bakgrunden är, konstaterar Åsard, att partierna har lyckats förena två huvudteman, aggressiv nationalism och välfärdspolitik. Genom höjda pensioner och barnbidrag har partierna attraherat väljare från olika grupper. Enligt en OECD-rapport är Polen idag det enda av organisationens medlemsstater där barnfamiljer får ut mer i statliga bidrag än de betalar in i skatt. Ändå är födelsetalen i landet bland de lägsta i Europa.

Erik Åsard pekar, när det gäller högernationalism, exempelvis på att Orban uppenbarligen inte längre ser Imre Nagy, upprorsledaren från 1956, som lämplig nationell förebild. Det gjorde han tidigare. I stället lyfts Miklos Horthy, som var ungersk statschef under andra världskriget och då samarbetade med nazisterna, fram som nationellt samlande person. Åsard jämför detta med om Norge skulle göra motsvarande rehabilitering av Vidkun Quisling…

I sanningens namn ska man samtidigt konstatera att oppositionen fortfarande kan vinna val även i Ungern. Demokratin är inte helt satt ur funktion. Vid valen i oktober fick oppositionens gemensamma kandidat till borgmästarvalet i Budapest fler röster än Fidesz kandidat.

 

Imitationens epok är över

Ett bra komplement är Ljuset som försvann, en vidräkning med imitationens epok (Daidalos) av Ivan Krastev och Stephen Holmes. Den här boken hjälper oss att bättre förstå varför utvecklingen har blivit som den är. Under tiden efter 1990 trodde många att det nu i de länder som lämnat den socialistiska planekonomin bakom sig bara gällde att imitera västs liberala och demokratiska system. I praktiken blev det, enligt Krastev och Holmes, på många sätt en förvrängd spegelbild av liberalismen – och det fungerar inte i längden. Nyliberal politik ledde till nya ekonomiska klyftor som drabbade en stor del av befolkningen. Det är bakgrunden att högerpopulister som Orban och Kaczynski har kunnat vinna så starkt stöd i opinionen. Författarna menar att vad vi nu ser är en återgång till en mer pluralistisk och konkurrensbetonad värld. Imitationens epok är över.

En tredje bok, som också ger en bra bild av de senaste decenniernas utveckling är Världen sedan 1989 (Natur & kultur) av Annika Ström Melin. Hon menar att många av omvälvningarna för trettio år sedan var så drastiska att de så småningom slog tillbaka. Vad vi idag kan se är olika former av reaktioner mot den globalisering som tog fart efter järnridåns fall.

Den nya oredan

Andra intressanta böcker som jag har fördjupat mig en del i de gångna veckorna är Carl Bildts Den nya oredans tid (Albert Bonniers förlag) och Sveriges moderna historia (Natur & kultur) av Svante Nordin.

En av Bildts slutsatser är att vi idag kan se likheter med tidigare epoker. Han pekar på att under 1800-talet och fram till första världskriget var ”den gamla oredans tid” i Europa, en oreda som ledde fram till två katastrofala utbrott i form av världskrig. Idag lever vi i ”den nya oredans tid”, men att denna inte får leda till en ny världskatastrof. ”I kärnvapnens tidsålder måste detta vara otänkbart”, skriver han och det är det självfallet lätt att instämma i. Vi lever i en tid som ”kräver långt mer av vaksamhet, försiktighet och framtidsseende” om riskerna ska undanröjas konstaterar han.

Den sista boken i mina samtidshistoriska studier som jag vill lyfta fram är Svante Nordins beskrivning av Sveriges moderna historia. Han delar in denna i fem politiska projekt och börjar med händelserna 1809, då grunden för det moderna Sverige på allvar började byggas. Nästa projekt var avskaffandet av ståndsriksdagen, näringsfrihet och industrialiseringen i slutet av samma sekel.

Det tredje projektet var demokratins genombrott fram till krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933. Därefter följde det fjärde projektet, byggandet av folkhemmet fram till 1970-talet, varefter det femte projektet med globalisering och mångkulturalism tog vid. Detta projekt är vi fortfarande inne i. Även om en del av Nordins beskrivningar kan diskuteras ger boken en god grund för att förstå var vi befinner oss idag.

Min uppfattning är att det är oerhört viktigt att känna sin historia för att förstå samtiden och på bästa sätt kunna möta framtiden. Det gäller såväl landet, partier och organisationer som oss som familjer och enskilda. De här böckerna är bra hjälpmedel för att öka kunskaperna.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *