Äntligen islossning för landsbygden?

Bilden: Till och med DN:s ledarsida verkar ha insett att Sverige har mycket att lära av norsk distriktspolitik. 

Något verkar vara på gång i Skärmavbild 2018-04-03 kl. 10.02.44den svenska samhällsdebatten. Plötsligt talar inte bara Centerpartiet om landsbygden och vikten av att samla landet för att överbrygga de regionala klyftorna. Allt fler höjer rösten för landsbygden. Det lovar gott men det inte räcker med ord. Det är hög tid för verkstad på detta område.

Nyligen presenterade landsbygdsminister Sven Erik Bucht (s) regeringens landsbygdsproposition. Den betecknas som en ”inriktningsproposition” och innehåller många vackra ord men inte mycket konkret. Jag har exempelvis full förståelse för den besvikelse som ledande företrädare för tio inlandskommuner i Norrbotten och Västerbotten, varav många socialdemokrater, uttryckte i tidningen Land härförleden. De hade självfallet hoppats att propositionen skulle innehålla åtminstone en del av de 75 förslag som landsbygdskommittén enats om över alla partigränser. Men tji fick de. I varje fall den här gången.

Landsbygdspropositionen har ändå det goda med sig att debatten är igång och förhoppningsvis kan landsbygd och regional utveckling på allvar ta sig in i valdebatten. Det annars storstadsdominerade Miljöpartiet kände sig till och med manat – fastän man är medansvarig för propositionen – att markera att partiet vill gå längre och exempelvis förespråkar en halvering av arbetsgivaravgifterna i glesbefolkade kommuner i inlandet.

Överraskad blev jag också när Stockholms Handelskammare presenterar en rapport, där man konstaterar att också huvudstaden får problem om vi inte har en levande landsbygd. Eller som projektledaren Fredrik Torehammar uttryckte saken:

”Huvudstadsregionen är Sveriges tillväxtmotor, men en stark motor är en klen tröst om resten av fordonet inte underhålls.”

Detta måste betecknas som ett radikalt nytänkande av en organisation som tidigare arrogant har sett övriga landet, med Kjell A Nordströms beteckning, som ”skräpytor”. Omvändelsen är självfallet mycket positiv om den är ärligt menad.

Nästa överraskning infann sig vid läsning av DN:s ledare den 2 april. Här konstateras helt riktigt att ”i Norge har man inte alls våra problem”. Utifrån detta ställer ledaren den i grunden självklara frågan:
”Låter det som en självklar utjämningspolitik att landsbygden ska tillåtas behålla delar av intäkterna från sina tillgångar? Men det är det inte i Sverige. Här finns stora naturresurser – skog, vattenkraft och malm – men pengarna hamnar någon annanstans och återförs i stället som bidrag.”

Om man i huvudstaden börjar inse att det är dags att överge den koloniala inställningen till övriga landet, främst de naturresursrika regionerna i norr, har verkligen något hänt som ger hopp för en framtid där man ser hela landet. I så fall finns, som DN skriver, inspiration och tips att hämta från grannarna i väster.

Att det finns ett växande intresse för landsbygdsfrågor bland allmänheten runt om i landet fick jag ett konkret exempel på när jag besökte Po Tidholms första ”lokalsamtal” i Östersund om stad och land. På plats fanns ett par hundra åhörare. Uppenbarligen finns en växande insikt om att landet måste hållas samman för att kunna möta framtidens utmaningar. Om stora delar av befolkningen känner sig utanför blir det problem, inte minst för demokratin. Ska Sverige hålla samman krävs en politik som tar hela landet i bruk – och den får inte skjutas på en obestämd framtid.

Själv har jag länge pekat på att delar av den framgångsrika norska distriktspolitiken med fördel kan överföras till vår sida av gränsen. En geografisk differentiering av arbetsgivaravgifterna, del av vattenkraftens, vindkraftens och andra naturresursers värden till lokal och regional utveckling och avskrivning av studielån är några exempel på åtgärder som skulle fungera lika väl på vår sida av gränsen. Det räcker att passera gränsen för att inse att denna politik fungerar.

Jag känner stöd från mitt parti, Centerpartiet, även om jag gärna ser att de här frågorna drivs ännu hårdare. Därför blev jag glad när jag strax före Påsk hörde Solveig Zander engagerat från riksdagens talarstol lyfta fram vikten av sänkta arbetsgivaravgifter i inlandet. Hon hade i Socialförsäkringsutskottet reserverat sig för partikollegan Per Åslings motion i ärendet och drev nu frågan hårt. Solveig visade på hur olika förutsättningarna är i norska Lierne jämfört med i de svenska grannkommunerna Krokom och Strömsund. Jag har själv konstaterat denna skillnad vid många turer över gränsen mellan kommunerna. Vi har mycket att lära av grannarna i väster.

Min förhoppning är att de här frågorna tydligt lyfts fram i den följdmotion som Centerpartiet kommer att lägga. Självfallet hoppas jag att även övriga partier inser att det nu krävs krafttag för att överbrygga den regionala klyvningen. Det handlar ju om att bygga en riksdagsmajoritet för att åstadkomma resultat. Kunde partierna enas i landsbygdskommittén om en rad konkreta åtgärder så borde de väl också kunna göra det i Sveriges riksdag. Eller är det att hoppas för mycket?

Det är hög tid för islossning även i landsbygdspolitiken. Ska vi bygga ett sammanhållet Sverige, där stad och land går hand i hand, måste alla delar av landet ges likvärdiga förutsättningar. Inte minst måste centralmakten i Stockholm en gång för alla sluta att se skogslänen som en förrådskammare där man kan hämta billiga råvaror.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *