Lås inte dörrarna

Bilden: På debattplats i Expressen (2 mars 2018) vädjar Socialdemokraterna, genom näringsminister Damberg och partisekreterare Rådström Baastad, om samarbete med Centerpartiet.

Att bli uppvaktad på sin 105-årsdag Skärmavbild 2018-03-05 kl. 14.40.30är inte illa. Men det var vad som hände när Socialdemokraterna nyligen (Expressen 2 mars 2018) förklarade ”att vi uppskattar Centerpartiet som konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik”. En kraft som dagens regeringsparti uppenbarligen gärna vill ta gemensamt ansvar för Sverige tillsammans med.

(Centerpartiet bildades formellt som Bondeförbundet 2 mars 1913, men partiet självt räknar uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i tidningen Landsbygden 1 december 1910 som startpunkten för partibildandet.)

Artikelförfattarna i Expressen, näringsminister Mikael Damberg och partisekreterare Lena Rådström Baastad, pekar i inlägget på de tillfällen under det gångna seklet som de båda folkrörelsepartierna tillsammans har tagit ansvar för landet. Jag håller med om att krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet genom krisuppgörelsen 1933 tog gemensamt ansvar för landet. Tack vare uppgörelsen kunde de arbetslösa arbetarna lättare få jobb och småbönderna arbeta vidare på sina gårdar utan att gå i konkurs. Det var en historisk insats för demokratin och medborgarna.

Under decennierna efter krisuppgörelsen kunde partierna under ledning av Per Albin Hansson och Axel Pehrsson Bramstorp bygga vidare på folkhemmet, ett arbete som senare fortsattes av Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Även samarbetet mellan Göran Persson och Olof Johansson för att sanera svensk ekonomi i slutet av 1990-talet visar de båda partiernas ansvarstagande för landet.

Kan ett nytt rödgrönt samarbete mellan bli aktuellt efter höstens val, kanske till och med ett regeringssamarbete? Ja, kanske även om det inte är troligt. Men det finns förstås många frågetecken och villkor som i så fall måste uppfyllas. Ett viktigt sådant är att föga tyder på att de båda partierna kommer att få tillräckligt stöd för en gemensam regering – och då måste fler partier ingå i ett samarbete. Räcker det med Liberalerna eller är ett samarbete mellan Socialdemokraterna och alla allianspartierna möjligt? Eller blir det i stället en ”stor koalition” mellan socialdemokrater och moderater efter tysk förebild?

Svaret från Centerpartiet på den socialdemokratiska flirten var förutsägbart. Annie Lööf konstaterar direkt att Centerpartiet arbetar för en ny alliansregering, men att Socialdemokraterna är välkomna att stödja en sådan om de vill ta ansvar för landet. Något annat är heller knappast att vänta före valet.

För min del har jag aldrig (även om jag ställde upp på allianssamarbetet inför valet 2006) varit förtjust i hård blockpolitik utan ser gärna ett brett samarbete i politikens centrum. I min barndoms Småland var det egentligen för mina släktingar bara Socialdemokraterna och Bondeförbundet/Centerpartiet som var verkliga alternativ när det var dags att rösta. Då upplevde vi ingen blockgräns som skilde de som röstade rött och de som röstade grönt.

För att ett rödgrönt samarbete ska bli möjligt måste det förstås finnas möjligheter att komma överens i sakpolitiken. Där finns både möjligheter och hinder.

Att båda partierna, som Damberg och Rådström Baastad konstaterar, har en bred förankring i hela landet kan underlätta. Men det krävs också förtroendebyggande åtgärder. Inför förra valet kom signaler från Löfvén & co att man från socialdemokratiskt håll gärna såg att Centerpartiet ramlar ur riksdagen – och det har centerpartisterna naturligtvis inte glömt. Frågan är då vad den nu aktuella socialdemokratiska flirten i Expressen är värd. Än så länge är den inte särskilt övertygande.

En händelse på en annan nivå som kan visa vad det handlar om; själv blev jag efter regeringsskiftet 2014 avpolletterad som jaktlagsutredare av landsbygdsminister Sven Erik Bucht. Jag var ju utsedd av hans företrädare på ministerposten Eskil Erlandsson. Några klara motiv fick jag dock aldrig. När jag nyligen lyssnade till Bucht på Torsta i Ås tog han mig emellertid åt sidan och förklarade hur mycket för landsbygden som Socialdemokraterna och Centerpartiet skulle kunna åstadkomma tillsammans. Jag kan också se möjligheterna i ett sådant samarbete, men nog krävs först en del förtroendeskapande åtgärder för att trovärdigheten i ett nära samarbete ska öka. (I sammanhanget ska samtidigt sägas att jag ser Sven Erik Bucht som en klok man, men frågar mig hur mycket inflytande han egentligen har i regeringen.)

Sverige behöver en starkare regering än dagens, helst en majoritetsregering för att på bästa sätt möta framtiden. Valet den 9 september blir avgörande för vad som är möjligt. Jag hoppas att det kommer att finnas en öppenhet för ett brett samarbete i politikens centrum. Sakpolitiken, inte blocktänkandet, måste avgöra vilka samarbeten som blir möjliga inom och utom en framtida regering. Det viktiga är att inte låsa dörrarna alltför hårt före valet.

Den socialdemokratiska samarbetsinviten är intressant, men om den i praktiken ska leda till något konkret krävs mer för att övertyga om att man menar allvar. Vi står inför spännande tider i svensk politik.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *