Bilden: Det är hög tid för att en del av de stora värden som vattenkraften (och andra naturresurser) får stanna i de bygder och regioner där produktionen sker. Norra Sverige får inte längre ses som en förrådskammare där centralmakten kan hämta billiga råvaror.

Så har Centerpartiet presenterat sin följdmotion till landsbygdspropositionen. Själv blir jag särskilt glad över att de geografiskt differentierade arbetsgivaravgifterna och regionaliseringen av fastighetsskatten på vattenkraftsanläggningar och vindkraft finns med. Centrala frågor som saknas i regeringens proposition.

Som jag konstaterade i en tidigare artikel har landsbygdsminister Bucht och regeringen lagt en ”inriktningsproposition” med långsiktiga mål, men utan konkreta förslag. De långsiktiga målen ställer sig också Centerpartiet bakom. Målsättningen att landsbygderna ska leva och utvecklas är självfallet positiv.

Geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter är ett viktigt redskap i den norska distriktspolitiken för att ta hela landet i bruk. I följdmotionen från Centerpartiet finns detta krav med. ”Genom regionalt differentierade arbetsgivaravgifter skapas ett obyråkratiskt och enkelt sätt att förbättra företagsklimatet i delar av Sverige som har stora utmaningar med bland annat demografi.” Till detta kan man lägga att differentieringen bör gälla även kommuner och annan offentlig verksamhet.

Principiellt viktigt är vidare att centermotionen slår fast att ”delar av de värden som skapas från exploatering av naturresurser ska regionaliseras”. I ett första steg handlar det om att regionalisera fastighetsskatten på vattenkraftsanläggningar och vindkraft. Det är utmärkt att dessa nyckelfrågor tydligt lyfts och jag förväntar mig att Centerpartiet kommer att utveckla resonemangen och driva dessa frågor offensivt i den kommande valrörelsen. Jag kommer själv att bidra till detta.

I centermotionen finns en rad andra förslag som kan medverka till att ge de olika landsbygderna likvärdiga förutsättningar att utvecklas. Det handlar om avskrivning av studieskulder, omlokalisering av statliga myndigheter, infrastruktur i form av bra vägar, järnvägar och bredband, närvarande polis, jämlik och tillgänglig vård, utveckling av de gröna näringarna – vattenbruk, fiske, jordbruk och skogsnäringen. För att ta några exempel.

För att göra verkstad av de goda förslagen krävs en riksdagsmajoritet. Inte ens ett växande centerparti kan genomföra omläggningen av landsbygdspolitiken på egen hand. Jag hoppas därför att också övriga partier ser hela landet och är beredda att samlas över partigränserna för att ge landsbygderna bättre och mer rättvisa förutsättningar. Hela landet måste sättas högt upp på den politiska agendan både i valrörelsen och därefter.

Enigheten i landsbygdskommittén var ett positivt tecken. Under senare tid har till och med Stockholms Handelskammare och vanligtvis huvudstadscentrerade medier börjat inse att det finns ett beroendeförhållande mellan stad och land. I veckans utgåva av Fokus läser jag att tidskriften har bjudit in en företrädare för Ruralis i Trondheim för att tala om ”Norges framgångsrika regionalpolitik” vid en konferens i maj. Det hade man aldrig gjort för bara ett år sedan.

Jag instämmer med Hela Sverige ska levas verksamhetschef Terese Bengard som i sin senaste krönika i Land skriver att nu är ”proppen ur” i landsbygdsfrågorna.

Håkan Larsson, Rödön
kandidat till regionfullmäktige (c)