Sverige och Norge delar den Skandinaviska halvön. Båda länderna är rika på naturresurser. Synen på hur dessa rikedomar ska fördelas skiljer sig dock åt. Medan det i Norge är en självklarhet att en del av vattenkraftens värden ska stanna lokalt och regionalt ser man i Sverige sedan århundraden tillbaka den norra delen av landet som ett förråd av naturresurser som centralmakten kan hämta för en billig penning. Så kan det inte få fortsätta.
För ett par år sedan ville den norska regeringen, ledd av Erna Solberg från Høyre, dra in en del av de medel som går till norska vattenkraftskommuner till staten. Motståndet var emellertid starkt och det fanns ingen majoritet i Stortinget. Solbergregeringen tillsatte en utredning, Distriktsnæringsutvalget (Distriktsnäringsutredningen), med Svein Richard Brandtzæg, tidigare vd i Hydrokoncernen och ordförande för universitetet NTNU i Trondheim, som ordförande. Nu har utredningen (NOU 2020:12) presenterats och budskapet är tydligt.
– Kommunerna måste få behålla mer av skatteintäkterna från naturresurserna!, slog Brandtzæg fast när utredningen presenterades på Frosta i Trøndelag. Utredningen är tydlig – och det i ett land som redan låter en avsevärd del av naturresursernas värden stanna lokalt och regionalt.
Utredningen slår fast att de kommuner som avstår sina naturresurser till storsamhället har ”legitim rätt” till en del av värdeskapningen. Detta gäller inte bara vattenkraft utan även vindkraft, skog, mineralutvinning och vattenbruk. Utredningen understryker vidare att de lokalsamhällen som blir utsatta för stora naturingrepp har rätt till full kompensation. Vattenkraftsutbyggnaden har inneburit att stora arealer har översvämmats, samtidigt som älvfåror har torrlagts. Detta har drabbat fiske, jord- och skogsbruk, renskötsel och besöksnäring. Utredningen menar också att intäkterna från naturresurserna helt eller delvis ska frikopplas från utjämningsystemet. Det ska vara ett reellt tillskott.
Intressant är också att Distriktsnäringsutredningen understryker betydelsen av de geografiskt differentierade arbetsgivaravgifterna är. Det är det ”mest effektiva redskapet för att nå de distriktspolitiska målen”.
I Norge driver det framgångsrika Senterpartiet offensivt på för en distriktspolitik som tar hela landet i bruk. Den aktuella utredningen med samma budskap är emellertid tillsatt av den høyreledda regeringen och Arbeiderpartiet presenterade nyligen ett lika långtgående program för distriktspolitiken, ”By og land – hand i hand”.
Kontrasten till hur det står till på vår sida Kölen är uppenbar. ”En omfattande skattereform” utlovas emellertid i Januariavtalet och vi väntar på konkreta resultat även hos oss. Reformen ska ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor” och det måste även innebära mellan kommuner och regioner. Det närmast koloniala tänkande gentemot den naturresursrika norra delen av landet som präglat den svenska centralmaktens politik i århundraden måste en gång för alla förpassas till historien. Inspiration kan med fördel hämtas från våra grannar på den västra delen av vår gemensamma Skandinaviska halvö.
En rättmätig del av naturresursernas värden måste få stanna i de bygder och regioner och medverka till utveckling även hos oss.
Dock aterstar det bland annat att ocksa upprusta och investera pa Norra Stambanan med dubbelspar for okad tillganglighet till vastra Jamtlands turistorter och andra platser. Nu maste det bli verkstad av alla goda intentioner och beslut. Om hela landet ska hallas helt och hela Sverige ska leva ar detta en borjan och en del i ett sadant fortsatt arbete.