Centerhistoria 36: Hämta näring från de gröna rötterna – och förnya samtidigt partiet!

Förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet har lett till en intensiv diskussion inom och utom centerrörelsen. Ska partiet bli mer utpräglat liberalt eller ska partiet utveckla sin politik och ideologi utifrån sin egen unika centergröna idégrund? 

Jag förespråkar den senare vägen och visar i den här texten hur centerideologin har utvecklats sedan Bondeförbundets grundande för ett sekel sedan. De närmaste månaderna kan bli avgörande för vilken väg Centerpartiet väljer inför framtiden, i första hand inför valet 2014.

—————–

Jag är INTE nyliberal.

I ett nyliberalt samhälle är skolan, vården och omsorgen upp till människorna själva. Nattväktarstaten ska garantera människor säkerhet, men inte så mycket mer. Det är oerhört långt ifrån vad något etablerat parti i Sverige ställer sig bakom.

Annie Lööf var välgörande tydlig i sitt avståndstagande från nyliberalismen i sitt tal inför närmare 600 centergröna kommun- och landstingspolitiker i Örebro i förra veckan. Om partistyrelsen i övrigt är överens med partiordföranden, vilket det mesta tyder på, bör det inte bara innebära att de mest ultraliberala skrivningarna i det omdiskuterade förslaget till nytt idéprogram tas bort utan att hela det program som extrastämman i slutet av mars ska behandla får en mer varm och centergrön ton. I så fall kan det ändå på sikt komma något gott ut av den intensiva diskussionen de senaste veckorna.

Våga inte kalla mig hård, kall och nyliberal!, underströk Annie Lööf vidare i Örebro. Utmärkt! För att övertygande avfärda alla misstankar om förtäckt nyliberalism hoppas jag att Annie också entydigt tar avstånd från ledande företrädare för denna strömning som Ayn Rand och Robert Noznick, extrema förespråkare för nattväktarstat och minimal stat, som hon för några år sedan skrev uppskattande om.

Nyckelroll i svensk politik

Att Centerpartiet har en viktig roll att spela i svensk politik även framöver råder ingen tvekan om. Det förutsätter att partiet både hämtar näring från de gröna rötterna, förnyar sig och ser framåt. Sverige behöver ett tydligt grönt och decentralistiskt parti för hela landet, ett parti som arbetar för att ge alla delar av landet likvärdiga förutsättningar för utveckling och samtidigt tar miljöhänsyn.

Sedan ett par decennier tillbaka använder ledande företrädare för Centerpartiet allt oftare beteckningen ”liberal” om partiets politik och som beteckning på centerideologin. Detta har uppenbarligen sin grund dels i påverkan från liberala tankesmedjor, dels i att partiet efter Sveriges EU-inträde har anslutit sig till den liberala gruppen i Europaparlamentet (ALDE) och den Liberala internationalen (LI). Är då Centerpartiet ett traditionellt liberalt parti?

Det finns utan tvekan en liberal kärna i centerpolitiken. Flera av de pionjärer som byggde upp föregångaren Bondeförbundet, exempelvis grundaren Carl Berglund och partiets förste statsminister Axel Pehrsson Bramstorp, hade börjat sina politiska karriärer som liberaler. Inspiration kom också från liberala bondepolitiker som  Anders Danielsson och Nils Larsson, som verkade i svensk politik under 1800-talet. Berglund och Bramstorp insåg emellertid att ohämmad marknadsliberalism leder till centralisering, maktkoncentration och vidgade klyftor mellan olika grupper, inte minst mellan stad och land. Frihet måste därför kombineras med rättvisa för att skapa ett bra samhälle. Det måste finnas styrmedel för marknaden. I Bondeförbundets första program från 1912 slogs som första punkt fast att partiets skulle verka för:

Rättvisans och rättfärdighetens principer tillämpande i allmänna angelägenheter.

Agrardemokratiska partier

Kring sekelskiftet 1900 och årtiondena därefter bildades politiska bondepartier, agrardemokratiska partier, såväl i Norden som i Öst- och Centraleuropa. Dessa partiers ideologi, som statsvetarna ibland ger beteckningen “agrarianism”, utvecklade ett alternativ till såväl liberalismen som socialismen. Under 1920-talet inledde de ett samarbete inom Gröna Internationalen, även betecknad som Internationella agrarbyrån med säte i Prag. Tillsammans med den norske statsvetaren Kjell Dahle (tidigare partisekreterare i Senterpartiet) har jag studerat agrarianismen närmare. Resultatet av våra studier är boken Annerledes-Europa (Pax forlag).

Vi kunde konstatera att de agrardemokratiska partierna från starten hade mycket gemensamt med de socialliberala partier som kombinerade frihet med sociala och demokratiska rättigheter för alla. Däremot stod partierna i bjärt motsatsställning till den ohämmade marknadsliberalismen, den liberalism som idag betecknas som “nyliberalism”.

De agrardemokratiska partierna – såväl de nordiska bondepartierna som partierna i Öst- och Centraleuropa – utvecklade tidigt en helhetssyn utifrån frem grundläggande värden:

–       frihet

–       social rättfärdighet

–       trygghet

–       kooperation

–       decentralisering

Agrarianismen har hämtat en del drag från andra ideologier, men är ändå mer än en blandning av idéer från andra. Den innehåller klara egna särdrag, särskilt den starka betoningen på landsbygden och matproduktionen. Utifrån denna idégrund har bondepartierna, senare centerpartierna utvecklats under decennierna. Att förstå detta är viktigt för att förstå Centerpartiet idag.

Genom decennierna har Centerpartiet arbetat utifrån den egna gröna idégrunden. Tidigt talades om en specifik ”bondeideologi”, agrarianism. Under 1940-talet diskuterades ”den tredje vägen”, inspirerad främst från det finska systerpartiet. Bondeförbundet stod för ett alternativ till såväl socialismen som till den ohämmade kapitalismen. Under 1950-talet fortsatte idéutvecklingen, då under beteckningen ”centerism” när partiet bytte namn. Vid den här tiden breddades partiet kraftigt. Inte bara bönder och andra landsbygdsbor utan även arbetare och småföretagare i städerna fick upp ögonen för Centerpartiet. En viktig roll i partiets breddning, politiskt och organisatoriskt, spelade partiordföranden Gunnar Hedlund och partisekreteraren Gustaf Jonnergård. De underströk ofta att Centerpartiet stod för ett självständigt alternativ till såväl socialismen som till ”den gamla liberalismen”.

Under 1960-talet började begreppet decentralisering att användas alltmer i takt med att centralisering och urbanisering tilltog. Centerpartiet markerade att man stod för att hela landet skulle utvecklas och makten spridas i samhället. Decentralisering innebar, som Gunnar Hedlund uttryckte saken, ”makten till folket”

Decentralismen blev en allt viktigare del av centerideologin när gröna vågen rullade över landet. Vid den här tiden lyfte Centerpartiet dessutom på allvar in miljöfrågorna på den politiska agendan. Från 1973 tog partiet dessutom tydligt ställning mot kärnkraften, som ansågs både en alltför farlig och en alltför storskalig energikälla. Ungdomsförbundet CUF lanserade samma år, med inspiration från Norge lokalsamhällesidén, ett överblickbart samhälle byggt på närhet. Centerpartiet stod för ett  tydligt grönt och decentralistiskt alternativ till röda och blå centralister till vänster och höger. Väljarna strömmade till som aldrig förr.

”Idésystem som lever och utvecklas”

Under 1970-talet fördes en intensiv idédiskussion inom centerrörelsen. I början av 1980-talet lanserades ”ekohumanism” som beteckning på den gröna centerideologin. Historikerna Hans Albin Larsson och Erik Arthur Egervärn är männen bakom introduktionen av ekohumanism som beteckning. Begreppet fick snabbt genomslag och i de kommande programmen används ekohumanism som beteckning på centerideologin. Egervärn förklarade begreppet i ett inlägg i Politisk tidskrift 1985:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

Karin Söder, partiordförande 1985-86, sammanfattade sin syn så här:

Den gröna idén, ekohumanismen, centerns ideologi, är ett idésystem som lever och utvecklas i takt med tiden. Den präglas av solidaritet och ansvar, inte bara för nuet utan också för framtiden, i den värld våra barn och barnbarn skall ta över.

Även den kanske främste ideolog som Centerpartiet haft – Gustaf Jonnergård – menade att ekohumanism var en bra beteckning på centerideologin:

Den gamla liberalismen, socialismen och konservatismen har passerats av utvecklingen, såsom Hans Albin Larsson visar i Grön idé – ekohumanism. Det är centern som har det hela idésystemet som gäller också de nya viktiga samhällsproblemen; struktur-, miljö- och naturresursfrågorna. Det är en hel idé om hur vårt samhälle ska formas.

Sedan 1980-talet har alltså ekohumanism varit beteckningen på centerideologin. Egentligen finns en klar ideologisk linje ända från pionjärerna för 100 år sedan, då Bondeförbundet/Centerpartiet har utvecklat en egen centergrön idégrund. Till en början talades om en speciell bondeideologi, agrarianism, senare om den tredje vägen, centerism, decentralism och under de senaste decennierna om ekohumanism. Jag anser att det är viktigt att vårda den egna idétraditionen samtidigt som partiet förnyas för att möta framtiden på bästa sätt.

Även om det finns en socialliberal kärna är den gröna centerideologin, som framgår av den här texten, bredare än så.  Ändå har det under 2000-talet blivit allt vanligare att beteckna Centerpartiet som ett renodlat liberalt parti. Jag anser att det är viktigt att prioritera användningen av våra egna begrepp, särskilt i de programtexter som fastställs.

Att utveckla politiken kan inte innebära att man kastar egna begrepp överbord. Det handlar både om att behålla kärngrupperna och samtidigt vinna nya väljare. Att agera så att gamla trotjänare känner sig politiskt hemlösa kan aldrig bli en framgångsrik strategi. Den insikten sprids förhoppningsvis nu så att partiet åter kan börja växa runt om i landet. Förhoppningsvis kan de som under senare tid har tvivlat åter känna igen sitt parti samtidigt som Centerpartiet attraherar nya väljare.

Det är hursomhelst glädjande att Annie Lööf så tydligt tar avstånd från nyliberalismen som hon gjorde vid kommundagarna i Örebro. Ännu bättre blir det om partiordföranden, liksom partiledningen i övrigt, slår fast att Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt – ekohumanistiskt –  mittenparti i politikens centrum. Ett sådant parti har goda förutsättningar att växa sig starkt och bli ett grönt alternativ till såväl de röda som blå partierna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *