Centerhistoria 29: Arbete för jämlikhet mellan landsdelar och grupper

Efter ”partireformationen” i slutet av 1950-talet arbetade Centerpartiet aktivt för minskade klyftor mellan landsdelar och grupper i samhället. Decentralisering och fördjupad demokrati var centrala begrepp i centerpolitiken – som fick allt starkare stöd från väljarna, såväl i traditionella kärnområden på landsbygden som i storstadsområdena. Vid valet 1973 gav 25,1 procent av väljarna sitt stöd till Centerpartiet, som nu var ett av huvudalternativen i svensk politik.

Denna text bygger på en text som jag skrev till Centerpartiets jubileumsbok 100 år av handlingskraft, 2010.

Under 1960-talet ökade centraliseringenav det svenska samhället, en utveckling som förstärktes av den politik den socialdemokratiska regeringen förde. Denna utveckling utmanades allt mer av Centerpartiet. Decentralisering ställdes mot centralisering.

Redan kring 1960 drev Centerpartiet en mer aktiv och genomtänkt lokaliseringspolitik. I en partimotion från 1964 förklarade partiet att målsättningen är att skapa och upprätthålla ett nät av livskraftiga tätorter över hela landet.

Riksplan och regionplan

När regeringen utformade en riksplan, som antogs av Riksdagen 1972, svarade Centerpartiet med en egen decentralistisk riksplan. Genom att förstärka regionalpolitiken ville partiet bryta centraliseringen och stoppa koncentrationen till storstäderna. Även den politiska makten skulle decentraliseras. Begrepp som lokal demokrati fördes in i debatten och i många kommuner motionerade centerpartister om införande av kommundelsråd och om att ge politiskt inflytande till de aktiva byalagen.

Genom en decentralistisk planering skulle glesbygden stärkas samtidigt som storstäderna skulle få förbättrad livsmiljö. Jämfört med regeringens riksplan skulle 1980 ungefär 100 000 fler invånare bo i skogslänen och trycket mot de tre storstadslänen – Stockholm, Göteborg och Malmö – minskas genom att invånarantalet skulle vara ungefär 120 000 färre. Intressant nog fick den decentralistiska centerpolitiken stort stöd även i storstäderna. Efter valet 1973 var partiet starkare än någonsin tidigare i sina traditionella valkretsar på landsbygden, men samtidigt ett parti med stark förankring även i storstadsregionerna.

Framgångarna i Stockholms län kan till stor del tillskrivas Centerpartiets riksplan och den Regionplan -70 som partiet utarbetade för huvudstadsregionen. Framgångarna kröntes genom att centerpionjären Knut Nilsson i Haninge blev finanslandstingsråd i Stockholms läns landsting. Centerpartiet var nu ett starkt parti inte bara i landstinget utan också i kommunerna i Stockholms län. Partiet kunde inte längre avfärdas som kusinerna från landet. Detta även om de politiska motståndarna försökte attackera centerpartisterna och raljerade om att Nu kommer de att gräva och odla potatis i Kungsträdgården.

Länsdemokrati

Redan i början av 1960-talet förde Centerpartiet fram kravet på länsdemokrati. Partiet ville att landstingen skulle bli en verklig länskommun med uppgifter över hela det politiska fältet. Partiet ställde krav på att planeringsfrågor, lokaliseringspolitik, naturvård och andra viktiga länsfrågor skulle föras över från de statliga länsstyrelserna till de folkvalda landstingen och bilda länsparlament.

Inledningsvis fick Centerpartiet stöd för kravet på länsdemokrati. En utredning tillsattes, som i full enighet 1968 föreslog en reform som i stora drag överensstämde med det ursprungliga centerförslaget. Socialdemokraterna struntade emellertid i utredningsförslaget och förslog i stället att landshövdingeämbetet skulle kompletteras med en lekmannastyrelse. Det blev också riksdagens beslut 1970. Centerpartiet accepterade detta som ett provisorium i avvaktan på verklig länsdemokrati.

Storkommunreformen var en annan viktig demokratifråga, där Centerpartiet drev en egen linje. Riksdagen beslöt 1962 att målet skulle vara att minska antalet kommuner från över 1000 till ungefär 280. Centerpartiet hävdade att alla sammanslagningar måste ske frivilligt, vilket även Socialdemokraterna till en början instämde i. Vid riksdagen1969 drev emellertid den socialdemokratiska regeringen, med Kommunisternas stöd, igenom en tvångssammanslagning av kommuner. Motiveringen var att sammanslagningar på frivillig väg skulle ta alltför lång tid.

Tillsammans med övriga icke-socialistiska partier protesterade Centerpartiet. Detta var en viktig demokratifråga. Centerpartiet pekade särskilt på att konsekvenserna riskerade att bli ett ökat avstånd mellan väljare och valda med försämrad lokaldemokrati som följd. Genom storkommunreformen minskade antalet politiska förtroendeuppdrag med ungefär 70 procent – 88 000 demokratiskt valda lokalpolitiker.

Moderniserad grundlag

Grundlagsfrågorna diskuterades allt mer intensivt, inte minst hur en moderniserad riksdag skulle se ut. Hösten 1966 nåddes en kompromiss mellan partierna, som innebar direktval till en enkammarriksdag med 350 ledamöter. Valen till kommuner, landsting och riksdag skulle dessutom i fortsättningen genomföras på samma dag. Centerpartiet motsatte sig införandet av det kommunala sambandet med gemensam valdag. För att det överhuvudtaget skulle bli en grundlagsreform gick partiet dock till sist med på kompromissen.

Antalet 350 ledamöter i Riksdagen visade sig emellertid vara en fadäs. Valet 1973 slutade nämligen med att de två blocken, som vid denna tid blivit allt tydligare, fick 175 mandat var. När omröstningen slutade med lika röstetal tvingades man använda lotten för att få ett beslut. Lotteririksdagen var ett faktum. Vid nästa val, 1976, minskades antalet mandat därför till 349.

Från centerhåll fortsatte arbetet för att stärka den kommunala demokratin. Främst riktades kritik mot den alltför korta mandatperioden, tre år. Partiet återkom också med motioner med förslag om återinföra skilda valdagar. Genom skilda valdagar skulle de lokala och regionala frågorna inte komma i skymundan för rikspolitiken. I riksdagens konstitutionsutskott reserverade sig Gunnar Larsson i Luttra 1968 mot såväl den gemensamma valdagen och den treåriga mandatperioden. Centerpartiet nådde framgång i den sistnämnda frågan, från 1994 är mandatperioden förlängd till fyra år.

Bättre för familjer och barn

Familjepolitiken är ett annat område som blev allt viktigare. Redan 1944 hade Bondeförbundet genom professor Sten Wahlund motionerat om införande av allmänna barnbidrag, lika för alla barn. Tre år senare blev förslaget verklighet, barnbidrag infördes. Centerpartiet bör alltså ha äran för barnbidragets införande, vilket annars ofta tillskrivs Socialdemokraterna.

Under 1950- och 1960-talen arbetade Centerpartiet för höjda barnbidrag oh andra åtgärder för att stärka familjeekonomin. Målsättningen med familjepolitiken var att utjämna standardskillnader, skapa goda uppväxtmiljöer och främja gemenskapen. I en mittenmotion i riksdagen 1971 förde Centerpartiet och Folkpartiet för första gången fram förslag om införande av en vårdnadsersättning. Förslaget följdes upp i en reservation av Einar Larsson i Borrby och folkpartisten Ingemar Mundebo.

I sitt tal till rikstinget i Luleå 1973 förklarade Thorbjörn Fälldin utgångspunkten för införande av ett vårdnadsbidrag:

Ett viktigt reformkrav är också vårdnadsbidrag för små barn. För föräldrarna är det angeläget att det finns goda möjligheter då det gäller att välja mellan arbete i hemmet och utanför hemmet. Detta måste samhället ta hänsyn till då det familjepolitiska stödet ska utformas. Därför bör vårdnadsbidrag för små barn införas.

När Fälldinregeringen tillträdde 1976 tillsatte socialminister Rune Gustavsson i Alvesta (c) en arbetsgrupp för att utarbeta en modell för vårdnadsersättning. Senare togs ett första steg genom en påbyggnad av föräldraförsäkringen. Flerbarnstillägg i barnbidraget för familjer med många barn infördes senare av en annan centerpartistisk socialminister, Karin Söder.

Lika pensionsålder

I slutet av 1950-talet lyfte Centerpartiet frågan om att alla skulle ha rätt till full pension från 65 års ålder. Partiet ansåg att detta var en viktig jämlikhetsfråga eftersom många hade förhandlat sig till att få gå i pension vid 65 års ålder, medan andra fick vänta tills de var 67 år. Detta upplevdes som djupt orättvist eftersom de som haft hårt kroppsarbete i fabriker på åkrarna fick vänta på sin pension, medan tjänstemän med manschettyrken kunde lämna sina jobb. Centerpartiet framhöll att det inte fanns någon motsatsställning för den enskilde individen mellan sänkt och rörlig pensionsålder. Thorbjörn Fälldin förklarade vid riksstämman i Luleå 1973 att:

Sänkt pensionsålder med rätt till full pension vid 65 år för alla är en viktig jämlikhetsreform. Men samtidigt är det viktigt att de som önskar kvarstå i arbetslivet får möjlighet till detta genom rörlig pensionsålder.

Under 1960-talet drev Centerpartiet, med Gunnar Hedlund i spetsen, hårt kravet på sänkt pensionsålder. Övriga partier, inte minst de regerande Socialdemokraterna, var länge kallsinniga till förslaget. Varje år avslogs Centerpartiets riksdagsmotioner om en sänkt pensionsålder. Först på 1970-talet utreddes frågan och så småningom fick partiet gehör för sin linje och den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år.

Ett idogt och långsiktigt arbete gav ännu en gång resultat.

 

En reaktion på “Centerhistoria 29: Arbete för jämlikhet mellan landsdelar och grupper”

  1. Som vanligt bra skriver Håkan.Otroligt, egentligen att det inte är någon ordentlig debatt, inte från centern heller, om den ännu större centraliseringen i dag till Stockholm och storstäderna. Ett nytt Sundsvall varje år till Stockholm och hälften av Sveriges 290 kommuner minskar sin befolkning. Mljöproblem, trängsel och bostadskris i Stockholm och utarmning med minskad service och nedlagda skolor på landsbygden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *