Cementera inte blockpolitiken framöver!

Det är bra att det inte blev Bramstorp och Per Albinnågonting av Stefan Löfvéns planer på ett extraval i mars. Föga tyder på ett nytt val hade löst den parlamentariska situationen. Bra är att partierna i stället satte sig vid förhandlingsbordet för att försöka få ordning i den kaotiska politiska situationen. Frågan är dock hur bra uppgörelsen egentligen är i praktiken. Det vet vi inte ännu.

(Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per Albin Hansson hade modet att komma överens om krisuppgörelsen 1933, vilket fick stor betydelse för Sveriges utveckling. Förutom Bondeförbundet och Socialdemokraterna röstade en hel del frisinnade/liberala riksdagsledamöter för uppgörelsen.)

Återstår också att se om förhandlingarna har lett till en mer respektfull ton i debatten och om det i praktiken blir möjligt att nå fler breda politiska uppgörelser i olika sakfrågor. Decemberöverenskommelsen får inte leda till att man inte strävar efter att uppnå majoritetsbeslut i riksdagen även om själva regeringsunderlaget är mindre. Det är riksdagens ledamöter som är folkvalda och som är ansvariga inför väljarna.

Vad jag främst – med några dagars perspektiv – oroar mig över är att överenskommelsen kommer att cementera blockpolitiken ytterligare ända fram till 2022 – och att makten i realiteten överförs från de folkvalda riksdagsledamöterna till en minoritetsregering. Det är i så fall inte bra för Sverige och för demokratin – och definitivt inte för mitt eget parti, Centerpartiet.

När grunden för Allians för Sverige lades 2004 var jag riksdagsledamot. Jag var tveksam till ett mer formaliserat samarbete åt höger, men ställde mig ändå bakom alliansen, eftersom samarbetet innebar att ett tydligt och kompetent regeringsalternativ kunde formas till den trötta och allt mer maktfullkomliga socialdemokratiska regeringen under Göran Persson inför valet 2006. Men jag såg inte Alliansen som ett långsiktigt cementerat block, eftersom Centerpartiet genom historien har kunnat ta ansvar och påverka politiken genom samverkan åt olika håll utifrån en självständig mittenposition.

Redan från Bondeförbundets/Centerpartiets grundande på 1910-talet slogs det fast att partiet var ett centeralternativ till såväl socialister på vänsterkanten som konservativa till höger. Partigrundaren Carl Berglund var mycket tydlig på den punkten. Samtidigt var partiet landsbygdens röst i politiken, medan alla övriga partier, liberalerna inräknade, sågs som ”stadspartier”. Decentralismen fanns med redan från början och partiet växte snart till en av landets största folkrörelser.

Under den ekonomiska krisåren kring 1930 leddes Bondeförbundet av Olof Olsson i Kullenbergstorp, som börjat sin riksdagskarriär som ”högervilde”. Olsson förespråkade samverkan åt höger, men avvisade samarbete med Socialdemokraterna. Krisen fördjupades emellertid, arbetslösheten bland arbetarna växte och alltfler småbönder gick i konkurs. Något måste göras.

I det läget tog Axel Pehrsson Bramstorp kontakt med den socialdemokratiske jordbruksministern Per Edvin Sköld för att diskutera om det fanns möjligt att göra en bred uppgörelse mellan böndernas och arbetarnas partier efter förebild från Danmark. Kontakterna ledde fram till krisuppgörelsen 1933, av kritikerna föraktfullt kallat för ”kohandeln”. Uppgörelsen innebar en storsatsning på beredskapsarbeten som Socialdemokraterna önskade och skydd för den svenska jordbruksproduktionen genom prisregleringar, som Bondeförbundet förespråkade. Arbetslösheten bland arbetarna kunde slås tillbaka och bönderna kunde åter leva på sina gårdar. Samarbetet stärkte den ännu sköra svenska demokratin, exempelvis kunde ”landsbygdsfascismen” marginaliseras. Med en cementerad blockpolitik hade denna oerhört viktiga uppgörelse inte varit möjlig.

Efter krisuppgörelsen fortsatte samarbetet mellan Bondeförbundet och Socialdemokratin i olika former. Axel Pehrsson Bramstorp och Per Albin Hansson samverkade nära för landets bästa. Det är ingen överdrift att påstå att de båda folkrörelsepartierna under de kommande decennierna gemensamt byggde upp det svenska välfärdsamhället, folkhemmet. Inte minst var förtroendet mellan centerledaren Gunnar Hedlund och den socialdemokratiska statsministern Tage Erlander av stor betydelse för den förda politiken under den senare delen av samverkan mellan partierna.

Det rödgröna regeringssamarbetet föll emellertid 1957 på pensionsfrågan. Motsättningarna växte också mellan de tidigare samarbetspartierna genom den centralistiska politik som s-regeringen drev under de kommande decennierna. Centerpartiet utvecklade sin decentralistiska politik och satte dessutom upp miljön på den politiska agendan. Ett närmare samarbete inleddes i stället med Folkpartiet, mittensamarbetet. Inför valet 1973 bildade Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna ett tydligare regeringsalternativ. Förutsättningen för att Moderaterna skulle vara med var dock att de inte skulle driva någon högerpolitik, regeringspolitiken skulle bygga på ”mittenpolitikens grund”.

Efter valet tre år senare, 1976, kunde Thorbjörn Fälldins bilda en centerledd icke-socialistisk regering efter decennier av socialdemokratiska statsministrar. Att det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet kunde brytas hade stor betydelse. Socialdemokraterna återkom emellertid i regeringskansliet efter valet 1982 och mellan 1991 – 1994 ledde moderaten Carl Bildt en regering, där Centerpartiet ingick.

Den ekonomiska krisen var djup i början av 1990-talet och under andra halvan av decenniet samarbetade Centerpartiet nära med Socialdemokraterna om att sanera och stärka svensk ekonomi. Under den här tiden fick Olof Johansson, Per-Ola Eriksson med flera ledande centerpartister utstå spott och spe från partierna till höger, men även från en intern falang, för att de tog detta ansvar. I praktiken gjorde Centerpartiet en mycket viktig insats tillsammans med den socialdemokratiska regeringen, inte minst genom att lägga fast det finanspolitiska ramverk som de flesta idag hyllar. Centerpartiets insats för att sanera svensk ekonomi tillsammans med Socialdemokraterna kan knappast överskattas, eftersom denna insats lade grunden till dagens jämförelsevis goda svenska ekonomi. Med en cementerad blockpolitik hade denna insats inte varit möjlig.

Bondeförbundet/Centerpartiet har kunnat spela en viktig roll i svensk politik vid många tillfällen under det senaste seklet genom sin självständiga position i politikens centrum. Utifrån denna position har partiet kunnat ta ansvar och pragmatiskt samverka med andra partier utan hårda blocklåsningar för att nå framgång. Sakfrågorna har avgjort vilka samarbeten som har varit möjliga. Så bör det vara även framöver.

Jag hoppas att den ingångna decemberuppgörelsen inte kommer att innebära den hårda blockpolitik som många tror. För Centerpartiets del är det viktigt att den gröna och decentralistiska profilen stärks och att partiet i riksdagen offensivt driver sin egen politik. Partiet bör i fortsättningen lägga fram egna motioner även i budgetfrågor. Det hindrar inte samarbete med olika partier när det finns sakpolitiska förutsättningar för detta.

Uppgörelsen från den 27 december lyfter fram försvaret, pensionerna och energin som områden lämpade för brett samarbete framöver. Det är bra. Kan Centerpartiet dessutom förhandla fram uppgörelser som exempelvis stärker landsbygden och utmanar storstadsnormen ska partiet självfallet också kraftfullt agera för detta. På detta område är läget närmast akut för att alla delar av landet ska kunna leva och utvecklas.

Ett exempel på vad kommande förhandlingar kan innebära; i början av nästa år ska en energikommission tillsättas. Jag hoppas att denna kommission kommer att kunna visa vägen mot ett hållbart och helt förnybart energisystem utan kärnkraft och fossilkraft. Centerpartiet bör självfallet delta i en sådan uppgörelse även Folkpartiet och Moderaterna skulle sitta fast i gammal kärnkraftstro. Cementerad blockpolitik får inte hindra uppgörelser på viktiga samhällsområden.

Centerpartiet kan hämta inspiration och näring från de gröna rötterna för att offensivt kunna möta framtiden. Utifrån en självständig mittenposition kan partiet förhoppningsvis även på 2000-talet arbeta för att genomföra en grön politik för det goda livet för de många människorna i vårt land.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *