Kohandel i vår tid?

Decemberuppgörelsen skapar – IMG_3386naturligt nog – diskussion. Den hade i varje fall det goda med sig att det planerade extravalet ställdes in. Men hur kommer det att fungera i praktiken? Har oppositionspartierna lagt sig platt för Stefan Löfvéns regering – eller är uppgörelsen ett utslag av den samförståndsanda som gett svensk politik stabilitet i svåra lägen många gånger tidigare?

(Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp kunde samarbeta med Per Albin Hansson. Gunnar Hedlund med Tage Erlander – och, vilket inte framgår av bilden, Olof Johansson med Göran Persson i för landet besvärliga lägen. Frågan är den här typen av rödgröna samarbeten är möjliga även på 2000-talet. Världsmästartecknaren EWK:s illustration på framsidan av Politisk tidskrift 1-2 1983.)

Hur decemberuppgörelsen kommer att fungera i praktiken vet vi inte ännu. Per T Ohlsson jämför i en intressant krönika i dagens Sydsvenskan den nu aktuella uppgörelsen med den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna med Per Albin Hansson i spetsen och Bondeförbundet under ledning av Axel Pehrsson i Bramstorp på våren 1933. Även den gången kom uppgörelsen överraskande, men den fick stor betydelse för den fortsatta utvecklingen i Sverige. Det svenska välfärdssamhället, folkhemmet, kunde byggas upp gemensamt av arbetarnas och böndernas politiska partier. Den framväxande fascismen kunde marginaliseras och demokratin stärkas och utvecklas. Med fortsatt blockpolitik kunde det ha gått mycket illa.

Är en kohandel möjlig även i vår tid? Lägger decemberuppgörelsen grunden för en sådan eller motverkar den breda uppgörelser?

En skillnad är att kohandeln för 82 år sedan gjordes mellan två partier (även om några frisinnade riksdagsledamöter anslöt sig), medan den nu aktuella uppgörelsen har gjorts mellan sex av riksdagens partier. Krisuppgörelsen 1933 handlade om konkreta politiska kompromisser – åtgärder mot arbetslösheten och för det svenska jordbruket – medan decemberuppgörelsen den 27 december 2014 främst handlar om formfrågor (pensionerna, energin och försvaret pekas dock ut som viktiga samarbetsområden).

Kritikerna av decemberuppgörelsen hävdar att S-MP-regeringen kommer att bli helt beroende av Vänsterpartiet framöver. Som Per T Ohlsson konstaterar innebär det i så fall att alliansen kommer att fortsätta att lägga gemensamma budgetförslag under hela mandatperioden, att blockpolitiken cementeras. Så får det inte bli. Även från de tidigare regeringspartiernas sida har man under hösten sagt att de efter budgeten för 2015 kommer att lägga separata budgetar där de kan profilera de egna prioriteringarna.

Jag utgår ifrån att så blir fallet. För Centerpartiets del är det oerhört viktigt att partiet nu tar vara på möjligheterna att tydliggöra och utveckla den egna gröna och decentralistiska politiken. Det måste också vara möjligt för Centerpartiet att göra uppgörelser med regeringen när det finns sakpolitiska förutsättningar för detta. Ett konkret exempel kan exempelvis vara en uppgörelse med inriktning på ett hållbart energisystem med 100 procents förnybar energi, där kärnkraft och fossilkraft fasas ut, även om folkpartistiska och moderata reaktorkramare skulle motsätta sig detta. Andra viktiga områden, där det måste finnas öppenhet för uppgörelser är åtgärder för att bryta den centralistiska storstadsnormen och ge alla delar av landet förutsättningar för tillväxt och utveckling, liksom en livsmedelsstrategi för att stärka jordbruket och öka självförsörjningsgraden.

Som jag tidigare har understrukit är det sakpolitiken som måste vara grunden för de politiska uppgörelser som kan göras framöver. Den cementerade blockpolitiken måste förpassas till historien. Som självständig kraft i politikens centrum har Centerpartiet ett särskilt ansvar och intresse för att så blir fallet. Frågan är om en framåtsyftande kohandel är möjlig även i vår tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *