Östersunds-Posten
Länstidningen
För sex år sedan – 2016 – slöts en energiöverenskommelse för att ge Sverige en långsiktig energipolitik. Bakom överenskommelsen stod Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Som i alla breda uppgörelser handlade det om att ge och ta, om att kompromissa. Den goda tanken var att ge långsiktighet och stabilitet.

Två partier orkade inte stå fast vid överenskommelsen. M och Kd hoppade av efter ett par år och inledde den ensidiga kampanj för kärnkraft som fortfarande pågår. Energiöverenskommelsen innehöll en öppning för att bygga nya reaktorer, men ingen aktör har sett någon lönsamhet i att bygga ny kärnkraft. Därför ser man nu det märkliga inträffa att annars marknadsorienterade partier som L, KD och M vill ta skattepengar och ge 400 miljarder kronor i statliga kreditsubventioner för att locka aktörer på energimarknaden.

Visst står vi inför stora utmaningar för framtiden. Men den som lyssnar till den pågående kärnkraftshysterin kan ha svårt att tro att Sverige har gått om kärnkraftslandet framför andra, Frankrike, och nu är Europas största elexportör.

Vad som krävs för framtiden är effektivare energianvändning och ny förnybar elproduktion, främst i södra delen av landet. Havsbaserad vindkraft och solenergi kan byggas ut förhållandevis snabbt och ge viktiga tillskott. Lagringsmöjligheterna för el förbättras hela tiden. Den gröna omställningen pågår.

På det örat lyssnar emellertid inte kärnkraftens entusiaster. Ny kärnkraft påstås lösa allt och riskerna har man förträngt. Men om Sverige skulle satsa på nya reaktorer kan man inte enbart lita på import av kärnbränsle. Högerpartierna har därför öppnat också för uranbrytning.

Frågan är om brytningen ska ske i alunskiffer på Österlen i Skåne, i Västgötabergen, i Oviken vid Storsjöns strand eller i Majsaberget i Nianfors? Miljökonsekvenserna skulle bli mycket brutala och omfattande i dessa jordbruksområden.

Även om dagens reaktorer är förhållandevis driftsäkra finns betydande risker. Olyckor kan inträffa och de kan utsättas för attacker. Läget vid Europas största kärnkraftverk, Zaporizjza i Ukraina, ockuperat av ryssarna, är just nu synnerligen allvarligt. Reaktorer är sårbara och kan vid haverier sprida radioaktivitet över stora områden. Glöm inte Tjernobyl!

Förespråkarna vill placera reaktorer runt om i landet. Tillåt oss betvivla att detta skulle applåderas av de närboende och att kommunerna inte skulle använda sitt veto om sådana planer skulle aktualiseras. Detta vare sig det skulle handla om större reaktorer eller om mindre SMR-reaktorer.

Alla reaktorer producerar radioaktivt avfall som måste hållas avskilt från allt liv. Det beräknas ta upp till 100 000 år innan strålningen har kommit ned till normal nivå. Är det moraliskt försvarbart att bygga samhället på kärnkraft som levererar nytta för ett par generationer medan tusentals generationer måste leva med det radioaktiva avfallet?

Låt oss hoppas att väljarna funderar över vilken energiframtid de önskar innan de lägger sina röster i valurnan.

Sven Bergström Trolin, Forsa                                                       Håkan Larsson, Rödön

Tidigare riksdagsledamöter (c), nu aktiva i region- och kommunpolitik