I helgen skrevs ”frihandelsavtalet” Ceta mellan EU och Kanada under i Bryssel. Glada herrar – kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker, Kanadas premiärminister Justin Trudeau och rådsordföranden Donald Tusk – poserar på bilderna från den högtidliga ceremonin.

Är det då ett bra avtal? Faktum är att jag inte vet. Diskussionen i Sverige har varit miserabel. I detta land, till skillnad från i många andra EU-länder, applåderas närmast reflexmässigt nämligen allt som betecknas som ”frihandel”. Den som ifrågasätter och kritiserar stämplas lätt som ”protektionist”.

Att Ceta mer handlar om regelverk och standarder, liksom om att företag ska kunna stämma länder om de anser att deras intressen skadas (ISDS), kommer sällan fram i svensk debatt. Tullarna är ju redan avskaffade eller mycket låga.

Annorlunda är det exempelvis i Belgien, där den fransktalande regionen Vallonien hade invändningar som försenade undertecknandet av Ceta i några dagar. Huvudskälet var att vallonerna var oroliga för att avtalet kan drabba jordbruket genom lägre miljökrav som skulle kunna öppna för det kanadensiska industrijordbruket och slå hårt mot det europeiska familjejordbruket. Liknande oro mötte jag när jag nyligen träffade företrädare för det polska centerpartiet PSL i Warszawa. Där befarade man att Ceta – liksom det avtal som EU förhandlar med USA om, TTIP – riskerar att öppna för genmodifierade produkter (GMO) och hormoner. Intressant är vad vallonerna har fått för löften för att lägga ned sitt motstånd mot ett undertecknande.

Handelskommissionären Cecilia Malmström förnekar kategoriskt att några sådana risker finns. När jag för en tid sedan deltog i en studieresa till EU i Bryssel och träffade Malmström hävdade hon att Ceta, TTIP och andra handelsavtal kommer att leda till ökad handel, fler jobb och en allmänt positiv utveckling. Hoten mot exempelvis det europeiska jordbruket, liksom mot de europeiska miljöreglerna, är undanröjda – och visst finns det skrivningar i den riktningen. Men det finns ändå öppningar för olika tolkningar.

Cetaavtalet ska gälla provisoriskt från årsskiftet, men debatten behöver inte vara slut. Avtalet ska nämligen behandlas i samtliga EU-länders parlament, liksom i ett antal regioner, för att avtalet definitivt ska godkännas. Kanske vi då även i Sverige, innan riksdagens ställningstagande, kan få en diskussion om vad avtalet verkligen innehåller.