Högerregeringen, uppbackad av Sverigedemokraterna, tänker satsa mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar på ny kärnkraft. Nya reaktorer ska byggas så snart det går. Det verkar som om Tidöpartierna bara har mer kärnkraft i sina huvuden när vi ska möta framtidens energiutmaningar. Att denna energikälla innebär stora risker och dessutom blir allt dyrare har man uppenbarligen förträngt.
De som förundrar mig mest i denna utveckling är Kristdemokraterna. Ett parti som numera leds av en ordförande, Ebba Busch, som säger sig ”älska kärnkraft”. Eftersom hon för närvarande är Sveriges energi- och näringsminister har hon möjlighet att omsätta sin kärlek till denna energikälla i regeringspolitik. Hur kunde det gå så illa?
Jag minns en tid då Centerpartiet och KDS, som partiet hette då, stod varandra nära, inte minst när det gäller synen på kärnkraft. Inför folkomröstningen 1980 samarbetade partierna i den kärnkraftskritiska Linje 3. Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson var överens och i Linje 3 var Mats Odell aktiv vice ordförande. Jag deltog för övrigt själv i kampanjen inför folkomröstningen, bland annat som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack”.
Bilden: Ebba Busch säger rakt ut att ”Jag älskar kärnkraft”.
Uppvuxen i KDS starkaste område i Småland minns jag hur centerpartister och KDS:are samarbetade inför folkomröstningen, lokalt och centralt. KDS-folket, även Svensson och Odell, underströk att kärnkraft innebar ett övergrepp mot Guds natur. Uranbrytning, slutförvaring av det radioaktiva avfallet och att beroende av kärnkraft innebär ökat hot vid kriser och krig var argument som framfördes av alla kärnkraftskritiker.
Samarbetet inför folkomröstningen den 23 mars 1980 gjorde att Centerpartiet och KDS åren därefter diskuterade ett närmare samarbete även i politiken. Det fanns de – däribland jag – som till och med förordade en sammanslagning av partierna. Jag minns att jag resonerade med Mats Odell om att KDS skulle kunna bli en ”broderskapsrörelse” inom centerrörelsen. Jag tror för övrigt att de båda ordförandena Fälldin och Svensson var öppna för en partisammanslagning.
Bilden: Alf Svensson och KDS var mycket aktiva i kärnkraftsmotståndet inför folkomröstningen 1980.
Det visade sig emellertid att det fanns motstånd mot att gå så långt som till att slå samman partierna. I stället blev det en teknisk valsamverkan i riksdagsvalet 1985. Något som resulterade i att Alf Svensson som förste KDS:are blev invald i Sveriges riksdag under partibeteckningen Centern. Som riksdagsledamot lade han bland annat en motion med kravet att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2000 (motion 1986/87:N535).
Idag har samma parti, Kd, alltså en partiordförande Ebba Busch som säger sig ”älska kärnkraft”. Hon backar inte ens för att använda stora summor för att bygga nya reaktorer de kommande decennierna. Att kärnkraft innebär stora risker under kärnbränslekedjan från uranbrytning till slutförvaring av högradioaktivt avfall i 100 000 år glömmer hon bort i sin uttalade kärnkraftskärlek. Ett helt förnybart energisystem som mål finns inte längre på kartan.
Vart har känslan för Guds skapelse i detta parti tagit vägen?, frågar jag mig. Man må i varje fall kunna tycka att det är omoraliskt mot framtida generationer att producera ännu mer högradioaktivt avfall som måste hållas avskilt från allt liv i tusentals år.
Bilden: Ännu 1988 ansågs KDS vara pålitliga kärnkraftsmotståndare. Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen föreslog valsamverkan mellan KDS och Miljöpartiet.
Vi skulle uppenbarligen behöva studiekampanjer och en bred debatt om kärnkraft som på 1970-talet. Det vore nyttigt för Kd men även för övriga partier och hela samhället.
Idag står Kristdemokraterna, Kd, långt närmare sitt samarbetsparti Sverigedemokraterna än Centerpartiet. Jag beklagar denna utveckling.