Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland.

”Eld och vatten”

Det blev en hård diskussion, men egentligen ingen debatt. Alla 34 CUF-inlägg motsatte sig i olika nyanser en fusion med Folkpartiet. En talare sa att det skulle vara lika omöjligt att slå samman Centerpartiet och Folkpartiet som att förena eld och vatten. Många menade att det inte går att förena Folkpartiets liberalism med Centerpartiets decentralism. Förtroenderådets budskap var att Centerpartiet helhjärtat skulle satsa alla krafter på att vidareutveckla och konkretisera det decentralistiska alternativet. Förbundsordförande Karl-Erik Olsson sammanfattade slutsatserna så här:

Det går att fusionera företag, man kan skapa ekonomiska gemenskaper, man sluta fördrag mellan stormakter. Man kan också slå samman partier. Men man kan aldrig slå samman idéer, ideologier.

Att Thorbjörn Fälldin lovade förtroenderådet att ett sammanslaget parti skulle ”heta Centerpartiet, centerns syn på miljöpolitiken, regionalpolitiken och demokratifrågorna måste ligga fast och centerrörelsens organisatoriska uppbyggnad får inte förändras” hjälpte inte. CUF var enigt emot en sammanslagning. Det blev heller ingen fusion vid det beramade ”Uppsala möte” några veckor senare, något som Thorbjörn såg som ett stort misslyckande. Han hävdade till i efterhand att det var hans största misslyckande som partiordförande.

Jag tror för min del, då som nu, att det var ett klokt ställningstagande. På kort sikt hade en sammanslagning förmodligen lett till att nya partier hade bildats av såväl missnöjda folkpartister som missnöjda centerpartister. Det är också tveksamt om ett sammanslaget parti skulle ha utvecklats positivt över tid.

Decentralisering och miljöansvar
Idag, när även Centerpartiet betecknar sig som ”liberalt”, borde väl förutsättningarna vara bättre? Det kan tyckas så och även nu finns förespråkare för en partifusion. Personligen tror jag fortfarande inte att det är någon bra idé. Skillnaderna organisatoriskt och politiskt är alltför stora, i grunden knappast mindre än för 47 år sedan. Även om Centerpartiet numera använder en liberal retorik som var främmande för några decennier sedan står partiet fortfarande för decentralisering och miljöansvar, medan Folkpartiet/Liberalerna är minst lika centralistiskt och elitistiskt som den gången.

I sammanhanget vill jag gärna understryka att att Centerpartiet bör definiera sin ”liberalism”. En socialliberalism som bejakar behovet av styrmedel och ramar för marknaden är något annat än en nyliberalism (eller ”gammalliberalism” som centerideologen framför andra Jonnergård sa) som låter marknadskrafterna spela fritt och som leder till centralisering och koncentration. Jag menar också att partiet även idag bör använda sin egen unika retorik när det gäller idégrunden. Decentralism och ekohumanism behövs även på 2020-talet!

Liberala Nyhetsbyrån har nyligen låtit Demoskop undersöka hur väljarna ser på ett eventuellt sammanslaget liberalt parti, där Centerpartiet och Liberalerna ingår. Resultatet visar entydigt att ett sammanslaget parti har en lägre väljarpotential än vad partierna tillsammans har var för sig. Potentialen är inte högre än 16 procent av väljarkåren och endast sex procent säger att de säkert skulle rösta på ett sammanslaget parti med Centerpartiet och Liberalerna. Av Liberalernas nuvarande väljare säger sig 46 procent vara säkra på att rösta på ett sammanslaget parti, medan samma siffra för Centerpartiet är 42 procent. I båda fallen alltså mindre än hälften – och särskilt många nya väljare skulle man knappast attrahera.

Väljare skulle fly
Svend Dahl analyserar undersökningen i tidningen NU och menar att det är troligt att såväl Moderaterna, Socialdemokraterna som Miljöpartiet skulle få väljare från ett sammanslaget liberalt parti. Det verkar vara en sannolik bedömning. Dessutom är det även idag fullt möjligt att ett eller två nya partier skulle bildas av missnöjda centerpartister och liberaler. Man kan inte utan problem slå samman partier med olika historia, organisation och idégrund.

Slutsatsen är att partierna utifrån den egna identiteten bör förnya organisation och politik. Samarbeta gärna i frågor där man är överens och kompromissa om det krävs för att nå resultat, men lägg inte krafterna på att fusionera partierna. Det är den rimliga slutsatsen 2020 på samma sätt som det var 1973.