(Publiceras inom kort i The Business Magazine Scandinavia)
För femton år sedan, 1999, tog centerpartisten Per Söderberg i Östersund och socialdemokraten Hans Lundqvist i Ragunda initiativ till Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV). Sedan dess kämpar vattenkraftskommunerna i skogslänen över partigränserna för att en rättmätig del av de stora värden som genereras av det strömmande vattnet ska stanna hos de berörda regionerna och kommunerna. I grunden handlar det om att förpassa en centralistisk, närmast kolonial, syn på naturresurserna till historien.

I mitten av 1900-talet skapades många jobb i de kommuner där vattenkraften byggdes ut. I dag är vattenkraften i stort sett utbyggd, den är fjärrstyrd och ger få jobb lokalt. Samtidigt är den utbyggda vattenkraften lönsam och ger goda intäkter såväl till staten som till kraftbolagen. Medan vattenkraftskommunerna i hela landet får nöja sig med ungefär 110 miljoner kronor per år i bygdemedel tar statskassan in hela 5,4 miljarder kronor enbart i fastighetsskatt på vattenkraftsanläggningar.

I andra länder är det en självklarhet att en del av rikedomarna från vattenkraften ska stanna i de bygder som har släppt till sina forsar. Vattenkraftskommunerna i vårt västra grannland Norge får exempelvis varje år använda närmare sex miljarder kronor för lokal utveckling. Vattenkraftspengarna är en viktig del av den framgångsrika norska distriktspolitiken för att utveckla hela landet – och varför skulle de inte bli det även hos oss.

Ensidigt Stockholmsperspektiv

Landets största vattenkraftskommuner Jokkmokk, Sollefteå och Ragunda hör till de kommuner som tvingas ha bland den högsta kommunalskatten i landet. Det är absurt att dessa naturresursrika kommuner knappast får behålla något av de stora rikedomar som produceras lokalt. Stockholmsperspektivet – att se på norra Sverige som en leverantör av billiga naturresurser – grundlades redan under rikskanslern Axel Oxenstiernas tid för snart 400 år sedan och måste en gång för alla brytas.

En av Oxenstiernas medarbetare, riksrådet Carl Bonde, förklarade 1635 i samband med upptäckten av silverfyndigheten i Nasafjäll i Pite lappmark att denna tillgång i norr skulle bli ett ”svenskt Västindien”.  Spanien hade ju vid denna tid hämtat stora rikedomar på andra sidan Atlanten – och nu hoppades man att silverfyndigheten i norr skulle innebära att även Sverige skulle bli rikt.

(Bonde förklarade följande i ett brev till hovkanslern Johan Adler Salvius:

”Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Swänskas Wästindienn, dem frommom så gått som koningenn i Spanienn, huilket enn orsak ähr, at Gudhz ordh der iblanndh dee villa människior rätt prädikat och lärt blifua schall.” )

De fyra nordligaste länen, Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland, leverarar årligen kring en miljard kronor vardera till statskassan enbart i fastighetsskatt. Trots att här finns en bra livsmiljö och gott om plats för fler fortsätter centraliseringen och koncentrationen till storstadsområdena, men i grunden tjänar ingen på denna utveckling. Det är dags för alla att inse att växande regionala klyftor och obalanser skadar hela Sverige.

En halv miljard från Ragunda

Från Jämtlands län levereras alltså över en miljard kronor till statskassan i fastighetsskatt på vattenkraftsanläggningar. Hälften, 503 miljoner kronor, kommer från de nio stora kraftverken i Inlandsälven inom Ragunda kommun. Härjedalen, Strömsund, Krokom och Åre levererar varje år ungefär 100 miljoner kronor vardera till staten i fastighetsskatt på vattenkraften. Denna skatt, eller åtminstone en del av den, borde stanna i den region där vattenkraftverken finns. Naturresurserna har ett stort värde.

Hittills har den femtonåriga kampen för del av vattenkraftens värden inte nått några konkreta resultat. Ofta har kraven mötts med påståendet att den kommunala skatteutjämningen är tillräcklig för att ge kommunerna likvärdiga förutsättningar. Sanningen är emellertid att det inte finns någon parameter i skatteutjämningssystemet, som tar hänsyn till om en kommun har släppt till sina forsar för den gemensamma elförsörjningen. I Norge ser man vattenkraftspengarna som en kompensation för att utbyggnaden har försämrat förutsättningarna för fiske, jord- och skogsbruk, renskötsel och turism. Det borde vi göra även i Sverige.

Positiva tecken

Det har dock hänt en del sedan FSV startade sin verksamhet 1999. När jag var riksdagsledamot 2002 – 2006, samlade vi företrädare för C, Kd, Mp och V bakom kravet på att utreda ett system för vattenkraftsåterbäring. Då möttes vi av ett kompakt motstånd från främst S och M. Sedan dess har även företrädare för dessa båda partier börjat motionera i frågan. Under förra året lade exempelvis samtliga fyra riksdagsledamöter från Jämtlands län från C, M och S motioner om del av vattenkraftens värden till berörda regioner och kommuner. Det rör på sig i rätt riktning.

Vid centerstämman i Karlstad förra året enades ombuden om att fastighetsskatten på elproducerande fastigheter, främst vattenkraftverk men även vindkraftverk, ska regionaliseras och fördelas inom respektive region. Det innebär exempelvis att även kommuner med liten vattenkraftsproduktion i en region med mycket vattenkraft, exempelvis Bräcke, skulle få del av dessa resurser. Kanske detta kan bli en väg framåt, som fler partier kan ansluta sig till och bilda en riksdagsmajoritet kring så snart som möjligt.

Dags för resultat!

Min förhoppning är att alla riksdagsledamöter från skogslänen, liksom kommunerna inom FSV, kan agera över partigränserna för att äntligen få till stånd en rättmätig fördelning av rikedomarna från vattenkraften. Jag är beredd att göra vad jag kan för att bidra till detta.

Det är hög tid att åstadkomma resultat av det arbete Per Söderberg och Hans Lundqvist inledde för femton år sedan

Håkan Larsson, Rödön

Styrelseledamot i Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV)

Riksdagskandidat (c)