Centerhistoria 4: Den tredje vägen

 

Bondeförbundet intog tidigt en centerposition i svensk politik. I början av 1940-talet tog ungdomsförbundet SLU initiativ till en ideologisk diskussion om ”den tredje vägen”. Inspiration till diskussionen kom från systerpartiet i Finland och centerideologen Santeri Alkio (frimärket på bilden). Tredjevägsdebatten fick stor betydelse för Bondeförbundets/Centerpartiets fortsatta utveckling.

Bondeförbundet hade tidigt intagit en mittenposition i svensk politik, men det var först i början av 1940-talet som positionen blev föremål för en omfattande och bred  idédebatt. Inspirationen kom från det finländska systerpartiet, agrarerna, med vilka främst ungdomsförbundet SLU inledde ett nära samarbete i slutet av 1930-talet. SLU stödde bland annat uppbyggandet av agrarernas ungdomsförbund, MNL (nuvarande NKL).

Den finländske partiveteranen Santeri Alkio betecknade redan 1908 agrarförbundet som ”ett reformvänligt centerparti”. Han förklarade i ett berömt uttalande att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Svenska SLU:are som riksombudsmannen Gunnar Ericsson och förbundssekreteraren Lars Eliasson inspirerades av partivännerna i Finland under sina många besök där under andra världskriget. SLU, med Eliasson som pådrivande kraft, lanserade i början av 1940-talet ”den tredje vägens politik” som beteckning för bondeförbundets självständiga mittenståndpunkt mellan socialism och låt-gå-liberalism. Begreppet var inspirerat från Alkios bevingade ord.

SLU-stämman i Jönköping 1945 uttrycker i ett uttalande på ett bra sätt vad man menar med begreppet den tredje vägen:

Till såväl dogmatisk statssocialism som ovilligheten att överhuvudtaget pröva samhälleliga ingripanden mot uppenbara missförhållanden måste landsbygdspartiet bondeförbundet erbjuda ett alternativ. Enskild företagsamhet och fri samverkan i ekonomiska föreningar har, i likhet med statlig drift inom vissa områden, ett naturligt berättigande. Den fulla sysselsättningen med oförminskad medborgerlig frihet bevarad kan endast uppnås genom samverkan mellan dessa företagsformer.

Från bondeförbundets sida underströks att den tredje vägen kunde ”förena medborgarnas krav på frihet och trygghet”.

Historisk krisuppgörelse

Bondeförbundets centerposition fick ett tydligt uttryck redan vid den historiska krisuppgörelsen 1933. Under tryck från den ekonomiska krisen, som främst slog mot landets största folkgrupper, arbetare och bönder. Riksdagsledamöter som Axel Pehrsson i Bramstorp, Gerhard Strindlund och K G Westman insåg att det krävdes en bred politisk uppgörelse för att möta krisen och förhandlade fram en uppgörelse med socialdemokraterna. Genom denna ”kohandel” (som närmare kommer att beskrivas i en annan text), som innebar en expansiv ekonomisk politik kunde arbetslösheten slås tillbaka och bönderna få bättre priser för sina produkter.

Genom uppgörelsen rycktes grunden undan för de odemokratiska högerextrema krafterna i Sverige. Demokratin stärktes genom att Bondeförbundet hade modet att använda sin nyckelposition i svensk politik. Axel Pehrsson Bramstorp, som året efter krisuppgörelsen blev partiordförande, talade under de här åren, liksom den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson, ofta om att ”bondenöd är arbetarnöd” – och därför borde bönder och arbetare samarbeta. Det är ingen tillfällighet att parollen ”Samarbete ger styrka” står på Bramstorps serafimersköld. Ett motto som kan sammanfatta Skånebondens långa och omfattande politiska gärning.

Att Axel Pehrsson Bramstorp snart gav sitt stöd till SLU:s paroll om att partiet skulle stå för en tredje väg är mot den här bakgrunden inte förvånande. Trots att Sverige efter andra världskrigets slut leddes av en socialdemokratisk enpartiregering markerade Bramstorp vid partistämman i Kalmar 1947 att det är fel ”att låtsa som om oppositionen bildade ett enhetligt block”. I samband med att Gunnar Hedlund efterträdde Bramstorp 1949 markerade den tillträdande partiordföranden att han skulle ”föra Bramstorps verk vidare och konsolidera partiets ställning som centerparti”.

Nej till blockpolitik

Gunnar Hedlund var 1949 tydlig med att bondeförbundet inte skulle binda sig ”vare sig vid ett definitivt borgerligt block eller så att vi ger socialdemokraterna en känsla av att vi alltid står till tjänst när hjälp behövs”. Mellan 1951 och 1957 satt bondeförbundet åter i koalitionsregering med socialdemokraterna, men samarbetet bröts det sistnämnda året när partierna kom fram till olika slutsatser i pensionsfrågan.

Under 1950-talet fortsatte debatten om bondeförbundets tredje väg och ledde fram till en ännu tydligare markering av partiets centerposition mellan vänster och höger. Det var denna diskussion som gjorde det naturligt för partiet att byta namn till Centerpartiet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *