Centerhistoria 5: Partireformationen

 

Söndagens text handlar den omfattande ”partireformation” som Bondeförbundet/Centerpartiet genomförde under 1950-talet. Partiet utvecklade sin politik, bytte namn och breddades kraftigt organisatoriskt. Centerpartiet blev intressant för fler väljare, både på landsbygden och i städerna. Mellan 1956 och 1973 växte partiet kraftigt i varje val.

Världsmästartecknaren EWK visar med en av sina berömda teckningar hur ett ganska trött Bondeförbund bytte namn, utvecklade sin politik – och kom ut som ett intressant och offensivt Centerpartiet.

Efter andra världskriget minskade bondebefolkningen allt snabbare i takt med jordbrukets rationalisering. Valet 1948 innebar minskande stöd för Bondeförbundet och en diskussion om hur partiet skulle breddas ideologiskt och organisatoriskt startade. Partiets kärngrupp, bönderna, minskade i antal och en allt större del av medlemmarna i det organisatoriskt gigantiska ungdomsförbundet SLU hade inte längre någon direkt anknytning till modernäringen utan var arbetare, småföretagare eller akademiker.

Så vad göra för att alla skulle känna sig hemma i partiet? När stödet för Bondeförbundet fortsatte att sjunka och vid valet 1956 föll under tio procent upplevdes läget som allt mer akut. Såväl partiledningen – ordföranden Gunnar Hedlund, viceordföranden Lars Eliasson och partisekreteraren Gustaf Jonnergård – som ungdomsförbundet SLU, med ordföranden Johannes Antonsson i spetsen, insåg att det var hög tid att på allvar förnya och bredda det lite trötta partiet.

Samarbetet med Socialdemokraterna i den koalitionsregering som bildades 1951 fungerade ofta väl, liksom personkemin mellan partiledarna Hedlund och Erlander. Några positiva utslag i valen blev det ändå inte.

Strid i pensionsfrågan

När pensionsfrågan aktualiserades hamnade de båda regeringspartierna på olika linjer. Medan Socialdemokraterna ville ha en obligatorisk ATP förespråkade Bondeförbundet höjd folkpension, kombinerad med frivilliga pensionsförsäkringar.

Ett annat område där de båda partierna alltmer började komma på kollisionskurs var den regionala utvecklingen. Bondeförbundet reagerade mot den koncentration och centralisering som i allt högre grad präglade samhällsutvecklingen, medan denna utveckling applåderades av Socialdemokraterna. Finansminister Gunnar Sträng och LO-ägda Aftonbladet talade om ”den glädjande folkvandringen”.

När Bondeförbundet vid ATP-folkomröstningen 1957 gick till val på en egen linje, som fick långt större stöd än partiets röstetal året före stod det klart att många väljare utanför kärngrupperna attraherades av den sakpolitik bondeförbundarna förde fram. Inför folkomröstningen hade många utanför partiets egna led gett sitt stöd till Bondeförbundets ”personliga frivilliglinje”, exempelvis journalisten Torsten Tegnér och författarinnan Astrid Lindgren. De olika uppfattningarna i pensionsfrågan var huvudorsaken till att Bondeförbundet samma år lämnade koalitionen med Socialdemokraterna.

Het namndiskussion

Inför partistämman i Karlstad 1957 var namndiskussionen het. Redan 1936 hade partisekreteraren Bernhard Näsgård konstaterat att Bondeförbundet utvecklats till ”ett verkligt centerparti” och i slutet av 1940-talet hade namnfrågan aktualiserats. Länge var motståndet mot att byta ut Bondeförbundet emellertid starkt, men i början av 1957 hade Hedlund bestämt sig för att det var dags. ”Det brinner i knutarna”, lär han ha sagt vid ett förtroenderådssammanträde.

Även om det vid Karlstadsstämman fanns olika uppfattningar blev Bondeförbundet nu Centerpartiet Bondeförbundet. Ett år senare blev namnet enbart Centerpartiet. Intressant är att ungdomsförbundet, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU), som varit pådrivande för namnbytet väntade till 1962 med att byta namn – till Centerpartiets Ungdomsförbund.

”Partireformationen” handlade emellertid främst om breddning av politiken. Diskussionen om ”tredje vägen” på 1940-talet följdes nu av en idédebatt om innehållet i ”centerismen”. I mitten av 1950-talet presenterade SLU-ordföranden Johannes Antonsson några förslag om vad som borde göras. Han lyfte fram behovet av namnändring – som alltså förverkligades 1957, ett nytt partiprogram – som fastställdes 1959, bättre verksamhet i tätorterna och sonderingar om samarbete med det ännu ganska starka lantmannafrisinnet inom folkpartiet. Redan 1947 hade Antonsson i ett tal slagit fast att Bondeförbundet ”måste utvecklas till ett radikalt centerparti i svensk politik”.

Frihet och trygghet

Programdebatten i slutet av 1950-talet var intensiv. Målsättningen var att finna en balanserad avvägning mellan frihet och trygghet. Centerpartisterna markerade ofta att de inte dogmatiskt satt fast i gamla 1800-tals ideologier utan hämtade goda idéer från olika håll och kompletterade med egna tankar och anpassning till den aktuella samhällssituationen.

När förslaget till program presenterades i Politisk tidskrift 1958 skrev Bernt Olof Jonäng att programmet ”var ett avståndstagande från både socialism och liberalism och hävdade att CP:s linjer var en syntes av liberalismens frihetskrav och socialismens trygghetslängtan”.

Det första programmet efter namnbytet markerade tydligt Centerpartiets ideologiska självständighet. Den unge centerpartisten Nils G Åsling förklarade 1959:

Centerpartiet har en särskild politisk profil: avståndstagande både från socialismens övertro på staten och från den klassiska liberalismen, vars konsekvenser historien visat är koncentration av den ekonomiska makten på ett fåtal händer.

Det reformerade partiet satsade nu på att bredda sig politiskt och organisatoriskt. Såväl grundtrygghetstanken som decentralisering av näringsliv och bebyggelse lyftes fram. Livskvalitet blev en ny paroll som i sin tur ledde fram till att Centerpartiet 1962 presenterade den första miljömotionen i Sveriges riksdag. Inspiratörer bakom denna partimotion var Knut Nilsson, tidigare förbundssekreterare i SLU, och stressforskaren Lennart Levi, för övrigt riksdagsledamot för Centerpartiet efter 2006 års val. Partisekreteraren Gustaf Jonnergård lanserade nu begreppet miljöpolitik.

Organisatoriskt pågick ett omfattande breddningsarbete. Centerpartiet riktade sig nu målmedvetet på att nå nya grupper såväl på landsbygden som i städerna. Nya avdelningar bildades i de flesta tätorter, företagarråd och löntagarråd bildades runt om i landet för att nå fler småföretagare och arbetare. Från valet 1956 till valet 1973 visade valresultaten en ständigt uppgående trend för Centerpartiet. Reformeringen av det gamla bondepartiet till ett modernt och bredare centerparti var en verklig framgångssaga.

5 reaktion på “Centerhistoria 5: Partireformationen”

  1. Mycket intressant historiebeskrivning. Det finns en stor skillnad mellan dåtidens förnyelse och dagens. Även om arbetet med ett nytt partiprogram pågår och är viktigt som en ny politisk plattform, fanns på 1950-talet ett kraftfullt ungdomsförbund i hela landet. Det var mycket ungdomsförbundet som lyfte partiet under 60 och 70-talet. Dagens situation är mycket mera komplicerad och idag finns inte någon ungdomsrörelse som också utvecklar organisationen. Centerpartiet är ett lokalt parti med tidigare stark förankring i kommunerna, särskilt de mindre och medelstora. En ny inriktning av politiken måste innebära att Centerpartiet blir småorternas och landsbygdens parti med lösningar som passar dessa. En nyliberal utveckling där konkurrens av t ex utförare i offentlig verksaamhet kan istället utarma många bygder på deras enda skola, äldreboende m m. Detta skapar inte utveckling i hela landet.

  2. Det ligger mycket i vad du skriver, Ulf. Jag tror också att Centerpartiets stora uppgift och utmaning är att ta strid för att alla delar av landet ska ges förutsättningar för utveckling. Visar vi tydligt att vi är landsbygdens och småorternas parti kommer även fler väljare i de större städerna att välja Centerpartiet.

  3. Småorter, landsbygd och hela Sveige. Decentralisering frihet och trygghet för gamla som nya svenskar. En långsiktigt hållbar utveckling. Inte hållbar tillväxt, för allt är inte tillväxt, t.ex det otroligt och omfattande arbete som läggs ner av frivilliga organisationer, föreningar och kooperativ eller den sociala ekonomin som jag tycker centern ska prata mer om och driva på för.
    Miljö, klimat och energi ska vara ständigt återkommande frågor för centern. Ordet livskvalite vill jag byta uat mot livsbalanns. Alla ska ha rätt till arbete men också själva kunna avgöra hur mycket och hur lite man vill arbeta under olika skeenden i livet. Arbetslivet måste vara balans med fritiden, vardagen och familjen. Livsbalans.
    Centern borde omedelbart gå ut och tala om att vi är glada att centern som parti drev på för ett nej till EMU och att det också blev svenska folkets svar.
    Och inga nya

  4. Sorry, blev fel knappa
    Och inga nya kärnkraftverk från Vattenfall eller någon annan. Centern bporde för sin del säga ifrån om Vattenfalls planerade ansökan redan nu. Det spräcker inte enerigiuppgörelsen och kan Folkpartiet prata om utveckling av kärnkraften kan vi prata om avveckling.
    Inför valet 2014 bör centern noga planera valrörelsen så att ett EU med mer samarbete och mindre union växer fram men där också de globala frågorna om klimat, energi och miljö får stor plats. Centern bör dra nytta av EU-val i juni och riksdags-, kommun- och landstingsval i september och försöka få en valröresle där frågorna går i varandra och löper över hela valrörelsen.Då kan centern få ett ökat genomslag och väljarna känner igen oss.

  5. Tillgång till billig olja efter andra världskriget har förändrat världen. Här i Sverige har låga energipriser drivit fram centralisering och befolkningskoncentration. Det hade sett annorlunda ut om oljan hade haft rätt pris ur miljö- och naturresurssynpunkt. Och även det politiska landskapet hade sett annorlunda ut.

    Vi vet mycket väl att det blir kaos och hungersnöd om oljekranen stängs. Jämför med andra världskriget när gränserna var stängda. Ransonering, barkbröd och pappersmassa som nödfoder till korna. Åkerarealen var mycket större och antalet svenskar några miljoner färre.

    Det blir inte så enkelt när oljepumparna sinar och mineralgruvorna (fosfor,kalium mm) gapar tomma. Nog har landsbygden betydelse när vi ska ställa om till ett hållbart samhälle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *