Centerhistoria 3: Bonderomantik och rasbiologi

Under 1920- och 1930-talen fanns en romantisk bild av den svenske bonden inom Bondeförbundet. Det var bönderna som förde Engelbreckts frihetskamp på 1400-talet vidare in i vår tid (se bilden).

Samtidigt fanns ett utbrett rasbiologiskt tänkande i hela det svenska samhället. Men det är fel att, som en del kritiker under senare år, hävda att Bondeförbundet var ”brunare” än andra partier vid denna tid. Riksdagen inrättade i total enighet över partigränserna, ett statligt, rasbiologiskt institut i Uppsala. En verksamhet som becknades som vetenskap och fick stor betydelse för samhällsdebatten.

Kring sekelskiftet 1900 blomstrade nationalromantiken och nationalismen runt om i Europa. Varje stat med självaktning arbetade hårt för att stärka den egna identiteten genom att understryka de nationella kulturella traditionerna och lärde ut en mer eller mindre tillrättalagd historia. I vårt land gällde det att sätta Sverige och svenskarna i centrum, att i alla sammanhang lyfta fram ”svenskheten”. Naturen fick dessutom en viktig roll i svenska självbilden.

Till en början hade nationalismen en progressiv inriktning, den så kallade nationalliberalismen. Målsättningen var att samla nationen och bygga ett demokratiskt samhälle i en gemensam nationalstat, där alla var delaktiga. I denna anda genomfördes omfattande liberala reformer mellan 1850 och 1870, då grunden för ett sekel av svensk framgång lades. Ännu återstod dock många reformer, inte minst att införa allmän rösträtt. Fortfarande ställdes stora grupper utanför möjligheten att rösta i allmänna val, eftersom de inte hade tillräckligt stora inkomster eller ägde tillräckligt mycket. Den senare alltmer konservative författaren Verner von Heidenstam propagerade i fosterländsk anda för allmän rösträtt när han skrev de bekanta stroferna:

De är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar.

Huvudsyftet var klart; ”Vi vilja bliva ett enda folk”, underströk Heidenstam och då skulle pengar inte få skilja olika grupper och klasser åt. Samtidigt läste alla svenska skolbarn kring sekelskiftet 1900 sin svenska historia i Odhners historia och folkskolans läsebok, där de fick lära sig att svenskarna tillhörde den skandinaviska folkstammen bland germanerna. Dessa hade alltid kämpat för frihet och självständighet. Snart hävdades det att ingen annanstans fanns en så ren och oblandad germansk folkstam som i Sverige – och renast var bondeklassen. Några bevis för dessa påståenden behövdes inte, snart var detta en accepterad ”sanning” i hela samhället.

Nationell angelägenhet

Utifrån denna utgångspunkt blev det en nationell angelägenhet för Sverige att bevara denna unikt rena folkstam. Särskilt oroade man sig för att industrialisering och rasblandning skulle leda till att folkstammen degeneras (förstöras). Den österrikiske munken Gregor Mendels ärftlighetsteorier och framgångarna inom husdjursaveln stimulerade diskussionen om raser och rasegenskaper. Man var också påverkad av Darwins idéer om att naturen är en grym värld där den starkaste segrar.

Ur dagens perspektiv, efter nazismens ohyggliga gärningar med rasbiologin som grund, framstår rasteorierna både som grundlösa och ytterst motbjudande. För ett sekel sedan var rastänkandet emellertid allmängods i Sverige.

Bland de forskare som sysslade med rasteorierna var inriktningen att den nordiska (germanska) folkstammen till nästan varje pris skulle bevaras. Mest oroad var man över att de dåliga hygieniska och ekonomiska förhållandena i arbetarkvarteren skulle leda till ”rasförskämning”. Samtidigt lyfte man fram bönderna som folkstammens märg och kärna, vilket lade grund för en bondromantik.

År 1909 bildades Svenska Sällskapet för Rashygien, där Uppsala läkaren och professorn i rasbiologi Hjalmar Lundborg blev en ledande ideolog. Starka krafter arbetade emellertid för att stärka rasbiologin som vetenskap. Rektorn vid Karolinska institutet Frithiof Lennmalm föreslog 1918 att Nobelstiftelsen skulle inrätta ett institut för rasbiologi. Förslaget föll dock med minsta möjliga marginal. I stället inriktades nu krafterna på att få till stånd ett statligt institut för rasbiologi.

Statligt rasbiologiskt institut

Att få politisk uppslutning bakom inrättandet av ett statligt rasbiologiskt institut var uppenbarligen inte svårt. Initiativet togs 1920 i riksdagen av två socialdemokrater, överinspektorn för sinnessjukvården Alfred Petrén i första kammaren och Wilhelm Björck i andra kammaren med likalydande motioner. Andranamn på förstakammarmotionen efter Petrén var professor Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund (som året därpå slogs samman med Bondeförbundet). Andrakammarmotionen skrevs under av såväl högerledaren Arvid Lindman som socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting, tillsammans med ytterligare en socialdemokrat, Knut Tengdahl, och en rad liberaler; Jacob Pettersson, Raoul Hamilton, Knut Kjellberg och Mauritz Hellberg.

Statsutskottet i riksdagen förklarade att ett rasbiologiskt institut var ”av synnerlig vikt från såväl vetenskaplig som social synpunkt” och tillstyrkte enhälligt motionen. De enda synpunkter som framfördes i riksdagsdebatten var oro över kostnaderna, men därefter biföll ledamöterna 1921 i total enighet inrättandet av ett rasbiologiskt institut i Uppsala. Ingen ledamot ifrågasatte forskarnas rasteorier utan trodde uppenbarligen på vad Lundborg och andra påstod.

Den partipolitiskt obundne jordbruksministern Nils Hansson hoppades att den rasbiologiska forskningen skulle inspirera till en ”självuppfostran bland vårt folk”, en uppmaning att välja ”svenska” äktenskapspartner. Socialdemokraten Arthur Engberg, senare ecklesiastikminister, förklarade för sin del:

Det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara vår egen svenska folkstock.

Skallmätningar

När det statliga rasbiologiska institutet drog igång verksamheten 1922 blev det fart på arbetet. Hjalmar Lundborg och hans medhjälpare for land och rike runt och började mäta personer runt om i hela landet. Förutom skallmätningar noterade man begåvning, lyten, karaktär, social duglighet etc. Allt under institutets övergripande målsättning om ”skydd mot släktets degeneration och främjandet av goda rasegenskaper”. Ett resultat var boken ”Svensk Raskunskap” som 1927 gavs ut på svenska, engelska och tyska.

Lundborg intresserade sig särskilt för samerna, ”lapparna”, eftersom han ville utreda vilka effekter rasblandning ger. Han ansåg att samerna var ett folk i utdöende.

Vid den här tiden florerade rasistiska föreställningar i hela samhället, inte minst riktade mot judar, romer (zigenare) och resande (tattare). Men man talade även om den slaviska faran (den gamla rysskräcken i ny skepnad).

Självfallet påverkades även den framväxande politiska bonderörelsen av denna mörka tidsanda, särskilt som det fanns ett drag av bonderomantik som naturligtvis uppskattades. Under senare år har det ibland, främst från liberala publicister, hävdats att Bondeförbundet, Centerpartiets föregångare, skulle bära på en brunfärgad av rasism som partiet inte tillräckligt skulle ha gjort upp med. Men i så fall bör denna viktiga uppgörelse, enligt min mening, omfatta hela det svenska samhället.

Klart är att det inom den framväxande bonderörelsen tidigt fanns starka nationella stämningar. Det gäller särskilt Jordbrukarnas Riksförbund, som bildades 1915, på årsdagen av bondetåget ett år tidigare. ”Den nationella frågan” var däremot inte lika framträdande hos Bondeförbundet och dess ledare Carl Berglund. I Bondeförbundets program från 1913 finns inga hänvisningar till ras eller bondeklassens speciella roll i samhället. Inriktningen är i stället rättvisa för landsbygden i förhållande till städerna.

Intryck av rasbiologin

I Jordbrukarnas riksförbunds valprogram inför landstingsmannavalet 1919 finns formuleringar som visar att partiet hade tagit intryck av rasbiologin. Här krävdes att:

Den svenska folkstammen skyddas mot rasförsämring genom motstånd mot alla för familjelivet nedbrytande tendenser och energiskt arbete för folkhälsans höjande, genom åtgärder för utvandringens hämmande och hinder mot invandring av icke önskvärda folkelement.

Liknande formuleringar finner man inte sällan i olika skrifter från rasbiologerna i Uppsala och Lund. En person som säkerligen påverkade Jordbrukarnas riksförbund i de här frågorna var Elof Eriksson, som bland annat var partiets organisationschef. Denne kom under mellankrigstiden att bli en av de grövsta antisemiterna i Sverige, främst genom texter som han publicerade sin tidning Nationen. Men redan efter partisammanslagningen 1921 hade Eriksson lämnat Bondeförbundet som en protest emot att partiet inte delade hans alltmer extrema åsikter.

Mer betydelsefull för Bondeförbundets ”nationella hållning” under mellankrigstiden var den ovan nämnde Nils Wohlin. Han anslöt sig i slutet av 1910-talet till Jordbrukarnas riksförbund och hörde snart till bonderörelsens mest aktiva ideologer. Att inpassa sig en partifålla låg dock inte för Nils Wohlin. Han var en självständig riksdagsledamot och hoppade under några år i slutet av 1920-talet över till högern, men återvände till bondeförbundet i samband med krisuppgörelsen 1933.

Wohlin betraktade sig själv som i grunden konservativ, men var kritisk mot såväl socialism som ren kapitalism. Hans ambition var att finna en syntes var att finna en syntes mellan fri företagarverksamhet och statliga regleringar. Inte minst av regionalpolitiska skäl ansåg han att staten måste ta ett ansvar för näringslivets utveckling.

Samtidigt var Nils Wohlin påverkad av tidens rasbiologiska tänkande. En allmänt accepterad föreställning kring sekelskiftet var, som vi tidigare sett, att svenskarna var en ”ren” och homogen ”folkstam”, vilket ansågs vara en värdefull tillgång – och att de därför måste varnas för rasblandning med främmande ”raselement”. Wohlin delade dessa rasföreställningar och lyfte särskilt fram bönderna hos vilka han såg det ”renaste nordiska blodet och starkaste fysiska virket”. Många gånger uttalade han att bönderna var rikets ”must och märg”.

Det var naturligt för Wohlin att, tillsammans med företrädare för andra partier såväl till höger som till vänster, 1920 motionera om införande av ett rasbiologiskt institut i Uppsala. Vad Wohlin särskilt underströk var att bondeklassen var svenska folkets kärna och därför utgjorde den ”stora reservoaren för den allmänna folkkraften”. Därför var det viktigt att Sverige behöll en stark bondeklass och en levande landsbygd.

Denna bonderomantiska retorik slog föga förvånande an på strängar inom det 1921 sammanslagna Bondeförbundet. Främst verkar det dock ha varit Wohlin och andra akademiker som anslöt sig till den politiska bonderörelsen som förde in de här tankegångarna i olika programtexter. Särskilt brukar formuleringarna i Bondeförbundets grundprogram från 1933 lyftas fram:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.

Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.

En annan Uppsalaakademiker, Ferdinand Nilsson, senare under 1930-talet partisekreterare, brukar utpekas som huvudförfattare till programmet, men det är knappast någon tvekan om att mycket av det rasbiologiska tankegodset är hämtat från Nils Wohlin. Denne återvände för övrigt till Bondeförbundet från Högern efter krisuppgörelsen 1933.

Aktiv befolkningspolitik

Formuleringarna i grundprogrammet från 1933 brukar användas för att stämpla Bondeförbundet som rasistiskt eller antisemitiskt. Visst ter sig formuleringarna med dagens perspektiv motbjudande, men det rasbiologiska tänkandet var vid denna tid spritt i stora delar av det svenska samhället. Något allmänt rashat handlade det inte om, utan mer en rädsla för det främmande och annorlunda.

Ferdinand Nilsson författade året efter att grundprogrammet antagits en broschyr, Vår nationella grundåskådning, där han närmare förklarar vad formuleringarna innebär. Broschyren är till stor del en försvarsskrift mot högern som ifrågasatt bondeförbundets nationella sinnelag. Nilsson går i försvarsposition och menar att bönderna är den mest nationella klassen. Vad gäller formuleringarna om folkstammen i grundprogrammet förnekar han att bondeförbundet står för ”raschauvinism” och definitivt inte för ”rashat”.

Klart är att Bondeförbundet under 1930-talet förespråkade en aktiv ”svensk befolkningspolitik” och en restriktiv invandringspolitik. Ståndpunkter som hade brett stöd i hela det svenska samhället. Klart är också att Bondeförbundet genom krisuppgörelsen med Socialdemokraterna stärkte den fortfarande svaga svenska demokratin. Krisuppgörelsen, av motståndarna förklenande betecknad som ”kohandeln”, var förmodligen den i särklass viktigaste insatsen för att dra undan grogrunden för auktoritära fascistiska/nazistiska rörelser i Sverige under 1930-talet. Arbetslösheten bland arbetarna pressades ned och småbönderna fick avsättning för sina produkter – och tron på demokratin stärktes. Som socialdemokraten, senare utrikesministern, Torsten Nilsson skriver i sina memoarer:

Det visade sig också att den s k kohandeln blev ett verksamt medel mot diktatursvärmare av alla kategorier.

Bland ledande företrädare för Bondeförbundet fanns en romantisk föreställning om bönderna som folkets kärna, men det är sällan denna syn övergick i direkt rasism. Det finns dock ett par allvarliga exempel på övertramp.

I SLU-bladet (nr 23 1938) finns ett angrepp mot högerns Gunnar Heckscher för att denne hade anklagat Bondeförbundet för ”låg personlig standard” med olustiga antisemitiska formuleringar. Heckscher beskrivs som en ”judeyngling” och det ”judeägda liberala huvudorganet Dagens Nyheter” sägs använda slagordet ”Bramstorppolitik” för att i förklenande ordalag avfärda allt samarbete med socialdemokraterna. Därefter konstaterar tidningen:

Att man på judehåll inte är förtjust i bondeförbundet och dess politik , är just inte så förvånande. Judarna sitta ju emellertid rätt trångt f n i åtskilliga länder, och det finns nog folk även här i landet som har ögonen på dem. Det torde därför vara lyckligast för dem själva och deras pressdrabanter om de vore litet försiktigare i uttrycken för sitt hat och förakt gent emot de svenska bondepartiet.

Signaturen ”Tedde” går i samma nummer av SLU-bladet ännu längre när han under rubriken ”Högerjude i skändningstagen” skriver följande:

Then lille Manasse har tydligen inte, trots att han är docent, reda på, att det nära på är satt skottpengar på hans blodsfränder i en hel del diktaturländer. Den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan och dylika glåpord kommer säkerligen inte att glömmas i brådrasket. En utrensningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden, om inte byket av Heckschertyp tar en mera diskret ton.

När man vet vad antisemitismen ledde till i andra delar av Europa blir det här utbrottet synnerligen motbjudande. Men det är ett enstaka grovt övertramp. Thore Petersson, senare förbundssekreterare i SLU, har för mig berättat att man ofta i ungdomsförbundet tog itu med de som uttryckte rasistiska åsikter. En som aktivt drev detta renhållningsarbete var riksombudsmannen Gunnar Ericsson, bror till författarinnan Astrid Lindgren.

Beryktat anförande

Ett annat upprörande exempel på öppen antisemitism, som ibland lyfts fram är riksdagsmannen Otto Walléns inlägg i riksdagens flyktingdebatt den 22 februari 1939. Wallén hade börjat sin politiska bana på 1910-talet som socialdemokrat. Under första världskriget sysslade han med affärer i Baltikum, varefter han blev konsul för Estland och ägare till gården Sånga-Säby på Färingsö i Mälaren. Så småningom anslöt han sig till Bondeförbundet, samtidigt som han arbetade för att bygga en bondefacklig kooperation. Det var på Sånga-Säby det möte hölls den 19-20 januari 1929, som lade grunden till RLF, nuvarande LRF. Sånga-Säby blev för övrigt senare LRF:s kurs- och konferensgård.

Otto Wallén invaldes i Riksdagens andra kammare för bondeförbundet 1933. Sex år senare, den 22 februari 1939, deltog han alltså i en flyktingdebatt, där han gjorde sig skyldig till det mest antisemitiska tal som hållits i den svenska riksdagen. Uppenbarligen var han påverkad av det famösa Bollhusmötet i Uppsala ett par veckor tidigare. Då hade Uppsalastudenterna uttalat sig mot att ett antal judiska läkare skulle få en fristad i Sverige. Wallén sa bland annat följande, enligt riksdagsprotokollet:

Kan det vara riktigt, att svenska folkets representanter anslå miljoner efter miljoner och hundra miljoner efter hundra miljoner till svenska försvaret och samtidigt låta tusentals judar, som sakna fosterlandskänsla, och vilka – som allmänt känt – sedan gammalt betrakta penningen som det förnämsta, komma in i vårt land? (…)

Det går icke att sitta i Sverige och bedöma en sådan fråga som judefrågan, utan man bör nog för att kunna göra det ha levat rätt länge i de stater, där denna fråga sedanlång tid varit aktuell. Harm gjort det, har man nog fått en annan uppfattning än den herr Vougt gjort sig känd till tolk för. Jag hade – tyvärr – samma uppfattning som herr Vougt, innan jag kom ut till de länder, där judefrågan var aktuell, men jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas att jag i dag är antisemit, sedan jag över 10 år måst studera fakta i Centraleuropa. (…)

Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam. Herr talman, jag har icke skumma motiv, men jag är svensk. Jag vill säga min principiella mening som delas av många fler. (…) Låt oss visa humanitära känslor, om det gäller att skicka pengar utomlands, men låt svenskt arbete förbehållas svenskarna och låt oss behålla det svenska blodet rent!”

Walléns inlägg i Sveriges riksdag samma år som andra världskriget startade är självfallet ett mörkt kapitel i Bondeförbundets historia. Samtidigt var konsul Wallén, enligt Thore Petersson, vid den här tiden en ganska isolerad extremist inom riksdagsgruppen. Hans inflytande var marginellt. Partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp visade aldrig några främlingsfientliga tendenser.

Orättvisa angrepp mot Centerpartiet

Under senare år har politiska motståndare av olika kulörer, främst på liberala ledarsidor, attackerat Centerpartiet för att inte ha gjort upp med sitt ”bruna” förflutna. Det är orättvisa och ohederliga angrepp. Som jag visat i den här texten var hela det svenska samhället – över alla partigränser – påverkat av rasbiologiskt tänkande under 1920- och 1930-talen. Finns det behov av att idag ”göra upp” med dessa motbjudande tankegångar i en annan tid så är det en angelägenhet för hela det svenska samhället.

Författaren och historikern Anders Björnsson utgav 2009 boken ”Skuggor av ett förflutet, Bondeförbundet och trettiotalet” (Sekel). Hans slutsats efter att ha gått igenom ett omfattande material är klar:

Kampanjen mot centerpartiets förflutna är ohederlig och ohistorisk och har mer med dagens politik att göra än med bondeförbundets gamla roll.

I en artikel på Newsmill utvecklar Björnsson sina tankar under rubriken ”Centerns förflutna knappast brunare än någon annans”. För min del anser jag att det är viktigt att studera vad som egentligen hände, hur debatten fördes och vilken tidsanda som rådde i det svenska samhället för snart ett sekel sedan. Det handlar om att lära för framtiden.

 

 

2 reaktion på “Centerhistoria 3: Bonderomantik och rasbiologi”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *