Centerhistoria 25: Lokalsamhälle och decentralisering, 1970-talets starka centerbudskap

1970-talet är Centerpartiets hittills starkaste decennium. I valet 1973 fick partiet stöd av 25,1 procent av väljarna och i valet tre år senare av 24,6 procent. Då kunde också Thorbjörn Fälldin ta över statsministerposten i ledningen för en icke-socialistisk regering.

Grunden för framgången var att Centerpartiet stod för ett tydligt decentralistiskt alternativ till centralister såväl till höger som till vänster. Dessutom drev partiet miljöfrågorna hårdare än något annat parti. Decentralisering och miljöansvar attraherade stora grupper väljare såväl på landsbygden som i de större städerna. Här finns mycket att lära för Centerpartiet även idag.

Lokalsamhällesidén lanserades av ungdomsförbundet CUF 1973 (se affischen) och fick stort genomslag i debatten. Det stod nu klart för allt fler att Centerpartiet stod för ett tydligt grönt och decentralistiskt alternativ till såväl de röda som de blå.

Lokalsamhället består av människor, som bor och är verksamma i närheten av varandra och därför har gemensamma angelägenheter och problem. Lokalsamhällets storlek måste variera efter de naturliga förutsättningarna som finns på platsen. I lokalsamhället skall en stor del av människornas behov kunna tillfredsställas. Arbete, produktion, konsumtion, fritid, umgänge, service, vård och andra aktiviteter förutsätter varandra, skall vara samordnade och ske i samspel. I lokalsamhället sammanfaller ofta arbete, fritid och produktion.

Så står det i CUF:s handlingsprogram, antaget vid stämman i Luleå 1973. Lokalsamhällesidén var en vidareutveckling av decentraliseringstänkandet. Inspirationen kom från grannarna i väster, inte minst genom John Dale från Senterungdommen som satt med i programgruppen. 

Inom centerrörelsen var många till en början något avvaktande till lokalsamhällesidén, som ibland missuppfattades som att CUF vill bygga ett samhälle på isolerade byar. En som direkt ställde upp på att bygga samhället på överblickbara mindre enheter var dock förre centerledaren Gunnar Hedlund. Han betecknade handlingsprogrammet som ett ”imponerande arbete” och förklarade att ”med klarsyn har man gett sig i kast med problemen och inte skyggat för de mest svårlösta frågor. CUF gör rätt i att driva gamla centeridéer hårdare än vi förmått”. Så småningom införlivades lokalsamhällesidén även i partiets budskap.

Lokalsamhällesdiskussionen väckte uppmärksamhet i breda kretsar långt utanför centerrörelsen. Såväl samhällsdebattörer som läkaren Nils-Erik Landell som stora delar av miljörörelsen såg positivt på CUF:s lokalsamhällesidé. Inom etablerade kretsar i övriga partier var det dock tummen ned. Chefen för Expressens ledarredaktion Ernst Klein förklarade att lokalsamhället var ”den mest befängda politiska idén under de senaste decennierna” och statminister Olof Palme avfärdade idén som ”reaktionär”.

Lokalsamhällesvisan

När CUF 1976 gav ut LP-skivan Gemenskap där alla behövs, med sånger från sin programverksamhet, fanns en särskild visa om lokalsamhället. Än idag sjunger centerpartisterna gärna denna sång som blivit en kultsång vid olika sammankomster:

Text: Per Hedmark

Musik: Björn Skarin

Vi måste bygga ett lokalsamhälle för gemenskap där alla behövs.

Där ingen är ensam och utanför, där ingen är arbetslös.

Vi måste alla hjälpa till, för att vi målet ska nå.

Men det är lång tid att kämpa och det är lång väg att gå.

För att inte alla råvaror i naturen ska ta slut får vi sluta att slösa med energi som vi gjorde förut.

Naturen är outtömlig om vi nyttjar den med förnuft

Vi måste börja vara rädda om jord vatten och luft.

En egen riksplan

Centerpartiet utmanade i början av 1970-talet allt mer den socialdemokratiska regeringens koncentrations- och centraliseringspolitik. Redan i slutet av 1950-talet hade Centerpartiet börjat driva en mer aktiv och genomtänkt lokaliseringspolitik. I en partimotion från 1964 skrivs att målsättningen är att skapa och upprätthålla ett nät av livskraftiga tätorter över hela landet.

När regeringen utformade en riksplan, som antogs av Riksdagen 1972, svarade Centerpartiet med en egen decentralistisk riksplan. Genom en förstärkt regionalpolitik ville partiet bryta centraliseringen och stoppa koncentrationen till storstäderna. Även den politiska makten skulle decentraliseras. Begrepp som lokal demokrati fördes in i debatten och i många kommuner motionerade centerpartister om införande kommundelsråd och om att ge politisk makt till de aktiva byalagen.

Genom en decentralistisk planering skulle glesbygden stärkas samtidigt som storstäderna skulle få en förbättrad livsmiljö.

Jämfört med regeringens riksplan skulle 1980 ungefär 100 000 fler invånare bo i skogslänen och trycket på de tre storstadslänen, Stockholm, Göteborg och Malmö, minskas med ungefär 120 000 färre invånare. Intressant nog fick den decentralistiska centerpolitiken stort stöd även i storstäderna. Efter valet 1973 var partiet ännu starkare i sina traditionella valkretsar på landsbygden, men också ett parti med stark förankring i storstadsregionerna.

Inte längre kusinerna från landet

Inbrytningen och framgångarna i Stockholms län kan till stor del tillskrivas riksplanen och den regionplan -70, som utarbetades och som på ett pedagogiskt sätt presenterades i lokalvalen i Stockholmsregionen i början på 1970-talet. Framgångarna kröntes med att centerpionjären i Stockholmsregionen, Knut Nilsson i Haninge, blev finanslandstingsråd i Stockholms läns landsting och många centerpartister tog mandat i kommunernas fullmäktige. Centerpartiet tog även plats i kommunledningarna i flera kommuner i Stockholms län. Centerpartisterna var inte längre kusinerna från landet.

Motståndarna i storstaden, vid denna tid främst socialdemokrater och folkpartister, attackerade ofta centerpartisterna och ifrågasatte vad ”bondeförbundarna hade att göra i Stockholm”. Nu kommer bönderna gräva upp och odla potatis i Kungsträdgården, raljerade de. Bäva månde Stockholmarna.

Länsdemokrati

Redan i början 1960-talet förde Centerpartiet fram krav på länsdemokrati. Partiet ville att landstingen skulle bli en verklig länskommun med uppgifter över hela det politiska fältet.  Partiet ställde krav på att planeringsfrågor, lokaliseringspolitik, naturvård och andra viktiga länsfrågor skulle föras över från de statliga länsstyrelserna till de folkvalda landstingen och bilda verkliga länsparlament.

Till en början fick Centerpartiet stöd för kravet om länsdemokrati. En länsdemokratiutredning tillsattes, som i full enighet 1968 föreslog en reform som i stora drag överensstämde med det ursprungliga förslaget från Centerpartiet. Socialdemokraterna struntade emellertid i den eniga utredningens förslag. Istället föreslog den socialdemokratiska regeringen att landshövdingeämbetet skulle kompletteras med en lekmannastyrelse, ett förslag som fastställdes av riksdagen 1970. Centerpartiet accepterade reformen som ett provisorium i avvaktan på verklig länsdemokrati.

Lokal demokrati

Storkommunreformen var en annan viktig demokratifråga, där Centerpartiet drev en egen linje. Riksdagen beslöt 1962 att målsättningen skulle vara att minska antalet kommuner från över 1000 till ungefär 280. Centerpartiet hävdade att alla sammanslagningar måste ske frivilligt. Till en början förespråkade även Socialdemokraterna frivillighet, men vid riksdagen 1969 drev s-regeringen med stöd av Kommunisterna igenom en kommunal tvångssammanslagning. Motiveringen var att sammanslagningar på frivillig väg skulle ta alltför lång tid.

Centerpartiet protesterade tillsammans med de andra icke-socialistiska partierna. För Centerpartiet handlade det om en viktig demokratifråga. Partiet pekade särskilt på att avståndet riskerade att öka väsentligt mellan folkvalda och väljare med försämrad lokaldemokrati som följd. Antalet politiska förtroendeuppdrag minskade genom storkommunreformen med ungefär 70 procent eller 88 000 demokratiskt valda lokalpolitiker.

Ny grundlag

Grundlagsfrågorna hade diskuterats intensivt sedan 1950-talet och motsättningarna mellan partierna var länge stora. Hösten 1966 nåddes emellertid en kompromiss, som innebar proportionella direktval till en enkammarriksdag med 350 ledamöter. Valen till kommuner, landsting och riksdag skulle genomföras på samma dag, vilket inte varit fallet tidigare. Centerpartiet motsatte sig införandet av ”det kommunala sambandet” med gemensam valdag. För att det överhuvudtaget skulle bli en ny grundlagsreform gick dock partiet till sist med på kompromissen.

Att ha 350 ledamöter i Riksdagen visade sig snart vara en fadäs. Valet 1973 slutade nämligen med att de två blocken fick 175 mandat var. När omröstningarna sluta lika tvingades man lotta, den så kallade lotteririksdagen. Antalet ledamöter ändrades därför vid nästa val till 349.

Centerpartiet fortsatte arbetet för att stärka den kommunala demokratin. Främst riktades kritik mot den alltför korta mandatperioden, tre år, och partiet återkom med motioner om förslag på skilda valdagar. Genom skilda valdagar skulle de lokala och regional frågorna inte skymmas av rikspolitiken. I riksdagens konstitutionsutskott reserverade sig centerpartisten Gunnar Larsson i Luttra 1968 mot den gemensamma valdagen och den treåriga mandatperioden. Senare nådde Centerpartiet framgång i den sistnämnda frågan, från 1994 är mandatperioden fyra år.

Familjepolitiken

Familjepolitiken blev ett allt viktigare område för Centerpartiet. Redan 1944 hade Bondeförbundet genom professor Sten Wahlund motionerat om ett införande av allmänna barnbidrag, lika för alla barn. Tre år senare förverkligades förslaget och barnbidraget blev verklighet. Centerpartiet bör äras för barnbidragsreformen, som inte sällan tillskrivs som en av de sociala reformer som genomdrivits av socialdemokraterna.

Under 1950- och 1960-talen arbetade Centerpartiet för höjda barnbidrag och andra åtgärder för att stärka familjeekonomin. Målsättningen med familjepolitiken var att utjämna standardskillnader, skapa goda uppväxtmiljöer och att främja gemenskap för alla. I en mittenmotion i riksdagen 1971, förde Centerpartiet tillsammans med Folkpartiet för första gången fram krav på vårdnadsersättning. Förslaget följdes senare upp i en reservation av Einar Larsson i Borrby, i den familjepolitiska kommittén, tillsammans med folkpartisten Ingemar Mundebo.

Thorbjörn Fälldin förklarade utgångspunkten för ett vårdnadsbidrag i sitt tal till rikstinget i Luleå 1973:

Ett viktigt reformkrav är också vårdnadsbidrag för små barn. För föräldrarna är det angeläget att det finns goda möjligheter då det gäller att välja mellan arbete i hemmet och utanför hemmet. Detta måste samhället ta hänsyn till då det familjepolitiska stödet ska utformas. Därför bör vårdnadsbidrag till små barn införas.

När Fälldinregeringen tillträdde 1976 tillsatte socialminister Rune Gustavsson i Alvesta en arbetsgrupp för att utarbeta en modell för vårdnadsersättning. Senare togs ett första steg i vårdnadsersättningen genom en påbyggnad av föräldraförsäkringen. Flerbarnstillägg i barnbidraget för familjer med många barn infördes senare när Karin Söder var socialminister.

Rättvis pensionsålder

I slutet av 1950-talet aktualiserade Centerpartiet frågan om att alla skulle ha rätt till full pension från 65 års ålder. Partiet ansåg att detta var en viktig jämlikhetsfråga eftersom många hade förhandlat sig till att få gå i pension vid 65 år, medan andra fick vänta tills de var 67 år. Detta upplevdes som djupt orättvist då de som haft hårt kroppsarbete i fabriker och på åkrarna fick vänta på sin pension, medan tjänstemän som hade manschettyrken kunde lämna sina jobb vid 65 år. Centerpartiet framhöll att det inte fanns någon motsatsställning för den enskilde individen mellan en sänkt och en rörlig pensionsålder. Thorbjörn Fälldin förklarade vid riksstämman i Luleå1973 att:

Sänkt pensionsålder med rätt till full pension vid 65 år för alla är en viktig jämlikhetsreform. Men samtidigt är det viktigt att de som önskar kvarstå i arbetslivet får möjligheter till detta genom en rörlig pensionsålder.

Under 1960-talet drev Centerpartiet, med Gunnar Hedlund i ledningen, hårt kravet på en sänkt pensionsålder. Övriga partier, inte minst Socialdemokraterna, var länge kallsinniga till förslaget. Varje år avslogs Centerpartiets riksdagsmotioner om en sänkt pensionsålder. Först på 1970-talet utreddes frågan och så småningom fick partiet gehör för sin linje och den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år.

Kärnkraften – kampfrågan framför andra

Kampfrågan framför andra för centerrörelsen under 1970-talet blev emellertid kärnkraften. Tidigare ansågs ”den fredliga kärnkraften” allmänt vara lösningen för framtidens energibehov. Det fanns de som på fullt allvar trodde att elen skulle bli gratis när kärnkraften byggdes ut.

Så småningom började tvivlet om kärnkraftens välsignelser emellertid att sprida sig – det var naturligt att det växande miljöengagemanget inom centerrörelsen även ledde till ett ökat intresse för energifrågorna. Vid centerstämman 1970 varnade Gunilla André, senare riksdagsledamot för Skaraborg och ordförande för Centerkvinnorna, för kärnkraftens risker. Det var första gången de här frågorna på allvar togs upp i svensk politik. Stämman slog fast att kärnkraften måste användas ”på ett sådant sätt att skada ej uppstår på människor och miljö”. Diskussionen var i gång, inte minst inom ungdomsförbundet.

Hösten 1972 ställde riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus från Dalarna en interpellation till industriministern Rune Johansson om kärnkraftens risker. Någon förståelse fick Birgitta inte från ministerns sida, men året därpå gick hon vidare med en motion där hon krävde att kärnkraftsutbyggnaden skulle stoppas om inte riskerna kunde accepteras från säkerhets- och miljösynpunkt. Motionen avslogs, men diskussionen ledde ändå till ett uppskov, ett moratorium, när det gällde beslut om nya reaktorer utöver de elva som fått tillstånd.

Den stora händelsen på kärnkraftsområdet var ändå centerstämman i Luleå i juni 1973. Där talade professor Hannes Alfvén om kärnkraftens risker. Den kunnige professorn gjorde starka intryck på såväl partiordförande Fälldin som ombuden i övrigt och därefter tog centerrörelsen successivt allt tydligare ställning mot kärnkraft. Detta underströks under de kommande åren i riksdagen, men också i det utomparlamentariska kärnkraftsmotståndet.

Efter Luleåstämman samlades några CUF:are och miljöaktivister i Saltsjöbaden utanför Stockholm och bildade Aktion Stoppa Kärnkraften, föregångaren till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Det blev en tid av demonstrationer, seminarier och otaliga aktioner mot kärnkraft. 1976 och 1977 genomfördes exempelvis marscher mot kärnkraftverket i Barsebäck med många tusen deltagare, varav många centerpartister. Man var förutseende och skanderade:

Vad ska väck? – Barsebäck!

Vad ska in? – Sol och vind!

 

 

 

 

 

 

3 reaktion på “Centerhistoria 25: Lokalsamhälle och decentralisering, 1970-talets starka centerbudskap”

  1. Lysande Håkan,
    Man blir riktigt tårögd samtidigt som man letar efter en ny framtid för Centern där gårdagen heller inte var någon höjdare. Mer grön centerideologi. Lyssna på forskarna som nu förbättrar solkarften med 100 procent och gör den riskfyllda kärnkraften obehövlig. Driv detta och återuppliva decentraliseringen och regionalpolitiken i en modern tappning. Stoppa den hejdlösa centraliseringen till Stockholm och storstäderna. Centern borde föreslå ett särsksilt samhällsstöd till nedläggningshotade landsbygds- och skärgårdsskolor. Väck åter kravet på skilda valdagar med riksdagsval och kommun- och landstingsval vart annat år . Det skulle bli en utmärkt valfråga till valet 2014
    /Hans L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *