(Krisuppgörelsen, ”kohandeln”, mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna 1933 hade stor politisk betydelse för demokratin och  Sveriges fortsatta utveckling. Bramstorp och Per Albin tog ansvar.)

1932: BONDEFÖRBUNDET

Då Sveriges folk i år går till val för att bestämma de politiska riktlinjerna för den närmaste framtiden, sker detta under en utomordentligt kritisk tid.

Utgången av valet kommer att i hög grad avgöra, huruvida det skall bli möjligt för vårt folk att genomkämpa krisen utan att lida allt för stora skador.

Bondeförbundet, som beklagar, att statsmakterna i flera fall avvisat eller efter allt för långt dröjsmål antagit förslag att stärka det svenska folkhushållet, vilka Bondeförbundet framfört vid riksdagarna, framhåller den fosterländska plikten för alla att i landets nuvarande allvarliga läge samverka till vårt folks bästa under rättvist avvägande av alla samhällsgagnande intressen.

Bondeförbundet söker åstadkomma likställdhet mellan jordbruket och andra näringar. För vinnande av detta mål, som är ett fosterländskt intresse, strävar förbundet att samla allt landsbygdens folk och alla med dem liktänkande till enigt samarbete.

Arbete och sparsamhet, lagbunden ordning och frihet under ansvar äro grunderna för en sund samhällsutveckling. Mot alla försök att uppriva rättens grundval skall jordbruksbefolkningen, vårt lands största folkklass, resa ett bestämt motstånd.

Kristen folktro och livsåskådning skola kraftigt värnas såsom grundval för vår folkuppfostran och vårt undervisningsväsen. Dessa för nutid och framtid oersättliga värden få icke givas tillspillo.  Alla goda krafter såväl inom statskyrkan som frikyrkorna böra medverka till detta mål.

Näringsfrågor.

Mer än tillförne gäller nu, att vårt land miste lita till sin egen kraft .

Sverige måste likaväl som andra länder skydda sin hemmamarknad för att få en tryggad bas för sitt näringsliv i dessa tider, då exportmarknaderna äro osäkra. Svenska staten får icke tillåta, att vårt folk berövas sina arbetstillfällen till förmån för andra staters arbetare, utan den bör i stället stödja vårt näringsliv, så att ökad arbetstillgång beredes i vårt land.

Den rena lyximporten bör stävjas. Införseln av spirituosa, vin och tobak, särskilt dyrare sorter, måste inskränkas. Importen av bensin bör motverkas genom att tillverkningen av inhemskt bränsle för motorer uppmuntras. Kolimporten minskas genom åtgärder för att åstadkomma ökad användning av ved, främst vid statens och kommunernas inrättningar. Frågan om användning av vedbränsle vid statens järnvägar bör snarast lösas. En överflödig och för Sveriges skogshantering och trävaruhandel direkt skadlig införsel av ved och virke får icke uppkomma.

Att återställa de naturliga arbetstillfällena och utkomstmöjligheter, som vår modernäring erbjuder, är en central fråga i svensk näringspolitik. Jordbruket måste beredas skäliga pris för sina varor. Brödsädesodlingen och den animala produktionen böra stödjas, så att de förmå fylla sin. uppgift i den svenska folkhushållningen. De åtgärder, som efter alltför långt dröjsmål genomförts vid 1932 års riksdag för att hjälpa mjölkhanteringen, böra fullföljas genom bestämmelser mot den onödiga införseln av råvaror för margarintillverkning och mot den illojala konkurrensen av margarin. Ökad användning av natursmör betyder stärkt bärkraft för jordbruket. Vid handelspolitiska underhandlingar bör den animala produktionens strävan att göra sig gällande på exportmarknaderna kraftigt understödjas.

Statens fraktpolitik bör revideras med hänsyn till den nuvarande ekonomiska prisnivån och de inhemska näringarnas avsättningsmöjligheter, varvid även utländsk fraktpolitik i fråga om konkurrerande varor bör beaktas.

Trädgårdsodlingen, som nu lider av hård utländsk konkurrens, måste värnas och särskild uppmärksamhet ägnas åt att lämpliga avsättningsmöjligheter åstadkommas.

Fiskets utövare kämpa en hård och ojämn kamp mot importen jämväl av sådan fisk, som i mer än tillräcklig omfattning fångas och tillhandahålles av svenska yrkesutövare, varför skyddsåtgärder äro nödvändiga.

Vid strävandena att höja skogarnas avkastning, exempelvis genom avdikning, plantering av kalmarker och andra kulturåtgärder, har Bondeförbundet medverkat och skall i framtiden understödja åtgärder i sådant syfte. Även ur den synpunkten att de minska arbetslösheten böra ytterligare steg i sådan riktning tagas. Skogsarbetarna böra beredas skälig ersättning för sitt krävande arbete.

De enskilda skogsägarna böra skyddas mot virkesköparnas trustbildningar. Snar rättelse bör ske i de missförhållanden, som vidlåda nuvarande tumningsförfarande, och de enskilda skogsägarna böra erhålla tillbörligt inflytande över handhavandet av flottlederna.

Äganderätten till jorden.

Den jordbrukande befolkningen är landets kärna och märg. Äganderätten är den säkraste grundvalen för trevnad och välstånd för vårt folk och för produktionens vidmakthållande och höjande. Alla tiders erfarenhet lär, att det är lyckligast för ett folk, om dess jord är fördelad mellan ett så stort antal självständiga jordägare som möjligt. Bondeförbundet bekämpar därför till det yttersta, varje strävan, som direkt eller indirekt går ut på att undergräva jordbrukarens fulla äganderätt till sin jord, och skall fortsätta sin strid för att skydda och stärka den självständiga jordbrukarklassen så att Sveriges jord bevaras i den jordbrukande befolkningens händer, det måste tillses, att de lagar noga tillämpas, som avse att förhindra bolags förvärv av bondehemman på omvägar.

Bondeförbundet vill bidraga till åtgärder att understödja krono- och bolagsarrendatorer och med dem likställda i deras strävan att friköps sin arrenderade jord under full äganderätt i alla de fall, där sådant kan bereda arrendatorn större ekonomisk trygghet.

Egnahemsfrågan och lantarbetarna.

Bondeförbundet vill stödja egnahemsinnehavarna och medverka till ytterligare åtgärder för att hjälpa lant- och skogsarbetare, hemmansägare, arrendators- och småbrukaresöner att skaffa sig egna jordbruk, varvid staten bör underlätta anskaffning av nödigt begynnelsekapital till lägsta möjliga ränta.

Att tillgripa expropriation för egnahemsändamål är onödigt, enär riklig tillgång på salubjuden jord finnes. Lämpliga egendomar böra genom statens förmedling utan prisfördyring tillgodogöras för egnahemsändamål.

 Det är ett krav, som icke kan eftergivas, att lantarbetarna skola beredas en lika god ställning som industriarbetare och statsanställda med jämförliga förutsättningar. Lantarbetarnas villkor, som i allt väsentligt äro beroende av jordbrukets bärighet, förbättras i samma mån som jordbrukets ekonomiska ställning stärkas. Förbundets strävanden för jordbrakets bästa stå alltså i full överensstämmelse med lantarbetarnas intressen. Däremot råder motsättning mellan lantarbetarna samt industrien och dess arbetare, vilka ha intresse av låga priser på jordbruksprodukter.

Jordbrukets kreditfråga.

De åtgärder, som redan vidtagits för att ordna jordbrukets fastighets- och driftskredit, böra fullföljas under statens ledning, så att jordbruket icke betungas med höga räntesatser över dess bärkraft utan skyddas mot oberättigade vinstintressen från affärsbankernas sida. Riktlinjerna för svensk penningpolitik böra uppdragas så, att de icke för att otillbörligt gynna konsument- och löneintressen oskäligt pressa landets näringar.

Ekonomisk frihet och arbetsfred.

Såsom tillhörande folkets dyrbaraste rättigheter bör näringsfriheten upprätthållas gentemot enskilda mäktiga storföretag och arbetsfriheten skyddas. Den lagstiftning mot trusterna som kommit till stånd på Bondeförbundets initiativ, bör med kraft tillämpas, så att man förhindrar att trusterna i saknad av kontroll från det allmänna oskäligt uppskörta allmänheten. Strävandena att undantränga jordbruksfolket från de arbeten på landsbygden, vilka det av ålder utfört, måste bestämt motarbetas. Försöken att monopolisera arbetsmarknaden i de yrken, som arbeta för jordbrukets behov, måste avvärjas, så att hinder icke läggas i vägen för att utnyttja arbetstillfällena.

Storfinansens övermakt, som visat sig äventyrlig och ödesdiger för vårt näringsliv, måste i folkets intresse brytas.

Skatterna.

Jordbrukets folk drabbas hårt och orättvist av vissa skatter. I fråga om vägskatten har på Bondeförbundets förslag åstadkommits en lindring för jordbrukarna. Dessa måste emellertid fortfarande betala 2 á 3 gånger så hög vägskatt som vissa andra skattebetalare. Denna orättvisa måste snarast möjligt bringas ur världen.

Den vid skogsavverkningar utgående skatten träffar de enskilda skogsägarna hårt, medan bolagen slippa lindrigare undan. Här tarvas en genom gripande förändring.

Under avvaktan på resultatet av pågående utredning böra medel beredas för skatteutjämning efter nu gällande grunder i större utsträckning än f.n. kan ske. Skattebördan bör fördelas efter nya rättvisa grunder mellan stat och kommun.

Bondeförbundet godkänner ej det beslut, som genomdrevs vid detta års riksdag rörande fördelningen av bilskattemedlen. Detta beslut strider mot Bondeförbundets krav, att bidraget till vägunderhåll skall höjas i samma mån som bil skattemedlen ökas.

Sparsamhet.

Bondeförbundet kämpar till det yttersta mot slöseriet med allmänna medel och detta icke med tomma vallöften. Att genomföra sparsamhet på alla områden är en av Bondeförbundets allra främsta uppgifter.

Bondeförbundet vill motarbeta överorganisation och byråkratism. Ämbetsverken måsta förenklas, överflödiga tjänster indragas, tjänstemännens löner och dyrtidstillägg böra nedskrivas till en nivå, som kan anses skälig med hänsyn till vårt  lands ekonomiska läge.

Nykterhetsfrågan.,

Alla medborgare, som allvarligt sträva för folkets väl, måste inse, att rusdryckerna äro en folkfiende, vilken såväl genom lagstiftning som på andra vägar måste bekämpas. Bondeförbundet skall verka för att komma fram till allmän folknykterhet. Nykterhetsverksamheten bör emellertid främjas för sin egen skull och ej utnyttjas för partipolitiska syften.

Försvarsfrågan.

Bondeförbundet hyser bestämd fredsvilja och ser som sitt ideal den allmänna freden mellan folken, men Bondeförbundet vågar icke hoppas att all fara för landet är utesluten och anser därför att det är allas plikt att tillse att vårt land inom ramen av sin ekonomiska bärkraft äger ett planmässigt organiserat försvar, som uppbäres av en allmän försvarsvilja.

Ungdomens uppfostran och undervisning.

Ungdomens karaktärsdaning bör ske med tillgodogörande av den kristna religionens värden. Kristendomsundervisningen bör därför erhålla tillräckligt utrymme i folkskolan.

Om landsbygdens folk skall uppnå det inflytande och den självständighet, som Bondeförbundet eftersträvar, kräves, att landsbygdens ungdom beredes tillfälle att erhålla den utbildning, som är erforderlig för att den skall kunna fylla de uppgifter, som den skall övertaga i de praktiska yrkena och i det kommunala och politiska livet. Kunskap är makt, den sanningen har aldrig varit Bondeförbundet främmande.

Bondeförbundet vill kraftigt stödja folkhögskolor och lantmannaskolor som även verka för en god och praktisk folkskoleundervisning. Folkskolan bör på landet vara avpassad efter landsbygdens förhållanden och mera än hittills lägga huvudvikten vid ämnen, som de unga ha nytta av i det praktiska livet. Folkskolan bör söka utföra sin viktiga uppgift utan att i fråga om byggnader och inredningar uppställa krav, som onödigt hårt belasta stat och kommun. Kommunernas självbestämningsrätt få r ej kringskäras.

Landsbygdens ungdom bör stödjas i sin strävan att motverka dem, som i vinstsyfte utveckla nöjeslivet i osund riktning.

Svenska män och kvinnor!

Umbäranden kan vårt folk i dessa hårda tider icke undgå, men det är nödvändigt att tillse, att de bördor, som den svåra krisen pålägger, icke må drabba dem tyngst, vilka redan måste inskränka sig till det yttersta. Landsbygdens folk hör i regel till de ekonomiskt sämst ställda yrkesgrupperna.

Det gäller för landsbygdens män och kvinnor och för alla med dem liktänkande att med större beslutsamhet och enighet än någonsin förut göra sig gällande vid årets politiska kraftmätning. Endast därigenom kunna de framtvinga det stöd för landsbygdens näringsliv, som landets väl oundgängligen kräver. Sluten därför upp i täta led vid höstens val kring Bondeförbundets program!

 ————————————————————————–

1933:  Bondeförbundets grundprogram

Antaget vid 1933 års förbundsstämma

 Ragnar Sandbergs Tryckeri, Stockholm 1938

I. Bondeförbundet, landsbygdens folkparti, är en sammanslutning av Sveriges landsbygdsbefolkning i ett eget parti och ser som sin främsta uppgift att kämpa för landsbygdens rätt och likställighet vid avgörandet av vårt lands sociala, politiska och ekonomiska livsfrågor.

Tillvaratagandet av landsbygdsfolkets rätt är en viktig fosterländsk uppgift. 

II. Under århundraden ha Sveriges bönder bevarat tron på kristendomen som en rik källa till andligt liv.

Då kristendomen är den säkraste grundvalen för en redbar och allmängagnelig livsföring, måste kristen tro och livsåskådning främjas och bevaras som grundval för svensk folkuppfostran.

Det religiösa livet bör beredas möjlighet att utveckla sig fritt och ostört av kristendomsfientliga inflytelser.

Undervisningsväsendets ändamålsenliga och praktiska utveckling bör främjas och dess karaktär av en hela folkets uppgift betonas. Landsbygdsungdomens bildningssträvanden och möjlighet att till rimliga kostnader erhålla tillgång till behövlig praktisk och teoretisk undervisning bör underlättas.

III. För bondeklassen måste som en naturlig uppgift framstå bevarandet av de svenska hemmen, hävdandet av familjebandens värde för individerna och samhället, liksom av de värden som ett verkligt hem har att ge åt familjemedlemmarna och särskilt åt det uppväxande släktet.

Härmed sammanhängande sociala och ekonomiska problem böra uppmärksammas i syfte att underlätta familjebildningen och bereda ökade möjligheter för de unga att vid någorlunda tidig ålder bilda hem.

De sedligt och moraliskt nedbrytande krafter, som verka i riktning att upplösa familjebanden, måste bekämpas. 

IV. Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.

Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.

Folkfienden alkoholens fördärvliga verkningar måste genom upplysning, lagstiftning och på annat sätt effektivt bekämpas. Målet allmän folknykterhet, får aldrig lämnas ur sikte.

V. Ingen del av Sveriges folk är som bondeklassen förbunden med Sveriges historia och svensk statstradition. Bondebefolkningens bevarande och stärkande utgör förutsättningen för fyllandet av dess fäderneärvda uppgift i statslivet och en grundval för svensk nationell utveckling.

Landsbygdsfolkets betydelse som källa till svensk folkförnyelse framstår med ökat värde, ju mera industrialismen och stadskulturen tär på folkkraften.

Det gällande valsystemet bör utvecklas så att bättre möjligheter beredas landsbygdens folk att göra sig gällande i konkurrensen med städernas och de stora industrisamhällenas väljare och en mera rättvis -representation erhålles med hänsyn tagen till befolkningsgruppernas storlek.

VI. Liksom Sveriges bönder från urminnes tid haft en rättsvardande uppgift av grundläggande betydelse, så utgöra de alltjämt det säkraste värnet för vår gamla svenska rätt och lag mot nedrivande läror, liksom mot orosstiftare och våldsmän.

Det folkliga inflytandet inom rättsskipningen bör bevaras och stärkas, tro och heder hävdas som grundpelare för svensk rättskultur, liksom rättvisans och rättfärdighetens principer i allmänna angelägenheter.

Lagöverträdelser av alla slag måste utan slapphet bekämpas och alla försök att omstörta den bestående samhällsordningen nedslås.

VII. De senaste årtiondenas sociala utveckling har fört med sig en utvidgning av ämbetsverken och en ökning av statstjänstemännens antal, som är ägnad att inge betänkligheter.

Landsbygdsbefolkningen, som alltid bekämpat ämbetsmanna och fogdevälde, måste alltfort kräva, att ämbetsmannainflytandet inom vårt offentliga liv begränsas, att tillskapandet av icke nödvändiga ämbeten och tjänster förhindras samt att skärpt uppmärksamhet ägnas åt kontroll av administrationen och revision av medelsförvaltningen.

Största möjliga sparsamhet bör iakttagas med allmänna medel.

VIII. Bondeförbundet vill främja en nationell näringspolitik, som tillvaratager det svenska folkets intressen och bereder arbete åt svenska armar.

Vi motsätta oss en sådan utveckling av vårt lands näringspolitik, varigenom näringslivet blottställes för utländskt godtycke och vår ekonomiska och politiska självständighet äventyras. Det svenska näringslivet bör i första hand inriktas mot tillgodoseende av de egna behoven med företrädesrätt, för svensk produktion till den egna avsättningsmarknaden.

IX. Bondeförbundet arbetar för en jordbrukspolitik, som bereder jordbrukets och dess binäringars utövare rättvis lön för arbetet, bevarar jorden i den jordbrukande befolkningens hand samt bereder ekonomisk likställighet med andra motsvarande samhällsgrupper och tryggad utkomst åt jordbrukets folk, varvid arrendatorers och mindre jordbrukares levnadsvillkor särskilt beaktas och rimliga lönekrav tillgodoses för jordtorpare samt lant- och skogsarbetare.

Vi kräva även en rättvis avvägning av tullarna, som förhindrar att tullbördorna vältras över på landsbygdens folk.

X. Starka och välordnade ekonomiska föreningar bland jordbrukarna är en nödvändig förutsättning för att många av de genom Bondeförbundets politiska verksamhet uppnådda resultaten skola bli till avsett gagn för jordbruksbefolkningen. Vi vilja därför kraftigt arbeta för allmän anslutning till, enig sammanhållning i och obrottslig solidaritet med jordbrukarnas ekonomiska och fackliga föreningsrörelse.

XI. Bondeförbundet bekämpar storkapitalistisk utsugning, bankväsendets monopolisering liksom andra slag av truster och monopolbildningar, vilka avse att bereda sina utövare oskäliga vinster, onödigt fördyrande av varorna på vägen mellan producenter och konsumenter, så ock fackföreningsväsendets skadliga utväxter.

Kreditinrättningar i jordbrukarnas egna händer böra kraftigt stödjas, så att landsbygdens sparkapital bevaras åt det egna kreditbehovet.

Näringslivet måste utvecklas mot ökad planmässighet och ändamålsenlighet till gagn för hela folket.

XII. För Sveriges jordbruksfolk, som av sin historia lärt, vilka offer av blod och egendom som krig, utländskt övervåld och förtryck medföra, måste fred och samförstånd mellan folken samt värnandet av vårt lands frihet och oberoende vara en hjärtesak, som efter måttet av våra krafter bör främjas.

Även inom vårt eget folk vilja vi verka för fred och förståelse mellan klasserna på grundval av inbördes aktning och respekterande av varandras livsintressen, för övervinnandet av vålds- och hatpropaganda, för samhällsfred och fosterländsk folkgemenskap.

 ———————————————————————————

 1936:  Bondeförbundets Valprogram.

Till Sveriges folk män och kvinnor, unga och gamla!

Valprogram för Bondeförbundet, landsbygdens folkparti,

vid riksdagsvalet 1936.

Det politiskt oroliga och ekonomiskt bekymmersamma läge, vari världen befinner sig, ställer en allvarlig maning till vårt folk att i medborgerlig enighet samla sina krafter för att skydda och främja vårt folks välstånd och värna vårt lands självbestämningsrätt.

Arbete och sparsamhet, lagbunden ordning och frihet under ansvar äro grunderna för en sund samhällsutveckling. Mot alla försök att uppriva rättens grundval reser jordbruksbefolkningen, vårt lands största folkgrupp, ett bestämt motstånd.

Kristen tro och livsåskådning måste kraftigt värnas såsom grundval för vår folkuppfostran och vårt undervisningsväsende. Dessa för nutid och framtid oersättliga värden få icke givas till spillo. Alla goda krafter såväl inom statskyrkan som frikyrkorna böra medverka till detta mål.

I klart medvetande on sin ansvarsfulla uppgift i samhällslivet har Bondeförbundet under sin 25-åriga tillvaro kämpat för rättvisa och likställighet mellan olika näringar och medborgargrupper. I denna sin strävan har Bondeförbundet icke tvekat att samverka med andra partier och folkklasser för att vinna ett gott resultat av samhällsarbetet.

Denna vilja till samförstånd har under de senaste åren mötts av ökad förståelse och under den gångna riksdagsperioden ha därför beslut och reformer kunnat genomföras, vilka bidragit att jämna vägen för vårt folk ur den påfrestande krisen, samt genom att närma olika folkskikt till varandra verkat avspännande på motsättningarna inom samhällslivet.

Mycket återstår dock ännu att göra innan de näringsgrenar och deras utövare, vilka lida under oförvållat betryckt, erhållit den hjälp till självhjälp, som samhället i eget intresse bör giva all ärlig strävan och sund företagsamhet i syfte att skapa goda utkomstmöjligheter åt varje redlig svensk medborgare.

Näringsfrågor.

Vår näringspolitik bör fullföljes och utvecklas i sådan riktning, att utkomstmöjligheterna inom olika verksamhetsområden öka och möjlighet gives att sysselsätta arbetskraften och skydda folkmaterialet.

Att tillvarataga de naturliga arbetstillfällen och utkomstmöjligheter, som vår modernäring erbjuder, är en central fråga i svensk näringspolitik. En väsentlig förutsättning för dess lösning är att den som söker sin utkomst av jordbruket kan erhålla sådan lön för sitt arbete, att den motsvarar vad som erhålles inom andra näringsgrenar.

Vid handelspolitiska underhandlingar bör noga tillses att produktionens strävan att göra sig gällande på exportmarknaderna kraftigt stödjes.

Trädgårdsodling och fiske måste verksamt understödjas och uppmuntras. Skogsbruket är av vital betydelse för stora folkgruppers försörjningsmöjligheter. Det är alltså av största vikt, att de beslut om utredningar beträffande de enskilda skogsägarnas medinflytande i flottlederna, o m belåning av skogskontrakt och beträffande möjligheterna att höja skogsbrukets bärighet skyndsamt verkställas.

En aktiv krisberedskapspolitik bör redan under de nuvarande konjunkturförhållandena förberedas för att göra vårt land rustat att möta krisartade rubbningar på det ekonomiskt området.

Motortrafiken.

Landsbygdens levnadsförhållanden äro i hög; grad beroende av att dess isolering häves genom förbättrad samfärdsel. Bondeförbundet vill att motortrafiken, som givit nytt liv åt landsvägarna, skall få utveckla sig i största möjliga frihet.

Äganderätten till jorden.

Den jordbrukande befolkningen är landets kärna och märg. Äganderätten är grundvalen för trevnad och välstånd för vårt folk och för produktionens vidmakthållande och höjande. Alla tiders erfarenhet lär, att det är lyckligast för ett folk, om det består av ett så stort antal självständiga jordägare som möjligt.

Varje strävan, som direkt eller indirekt går ut på att undergräva jordbrukarnas äganderätt till sin jord, måste därför bekämpas till det yttersta, så att Sveriges jord kan bevaras i den jordbrukande befolkningens händer. De lagar, som avse att förhindra bolags förvärv av bondehemman på omvägar, måste noga tillämpas och osund spekulation stävjas.

Åtgärder, som avse att stödja krono- och bolagsarrendatorer samt med dem likställda i deras strävan att med äganderätt förvärva sin jord, böra stödjas i alla de fall, där friköp kan bereda arrendatorn större ekonomisk trygghet.

Lant- och skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukarsöner böra kraftigt hjälpas i sin strävan att skaffa sig egna jordbruk.

Skogs- och lantarbetarfrågan.

Arbetarna vid jordbruket och de som ha sin sysselsättning i skogarna böra beredas en lika god ställning som industriarbetare och statsanställda med jämförliga förutsättningar. Inrättandet av arbetarsmåbruk och arrendeegnahem bör även fortgå i erforderlig utsträckning för att bereda dessa arbetare en tryggare ställning.

Garantier böra skapas för att den ökade bärighet av jord- och skogsbruket, som Bondeförbundet strävar till, även kommer arbetare och småbrukare till godo.

Arbetslösheten.

Alla möjligheter att bereda ungdomen nyttig sysselsättning och tillförsäkra de unga bästa möjliga utgångsställning i livet böra utnyttjas. Vid arbetslöshet inom den ena eller andra näringsgrenen bör noga undersökas om utvägar finnas att överföra de arbetslösa till annan produktiv verksamhet.

För att leda ungdomens håg och intressen in på praktiska linjer böra särskilda utbildningskurser i förbisedda yrken uppmuntras.

Penningpolitiken.

Penningpolitiken bör handhavas på ett sådant sätt, att produktionens utveckling främjas och för näringslivet tryckande räntestegring undvikes.

Jordbrukets kreditfråga.

Jordbrukskrediten, som ej får vara beroende av affärsbankerna, har genom statligt ingripande bringats i ett gynnsammare läge. I avseende på belåningen av växande skog äro förhållandena dock alltjämt otillfredsställande. Denna brist bör avhjälpas icke minst för att uppmuntra rationellt skogsbruk å enskilda marker.

Storfinansens övermakt, som visat sig äventyrlig och ödesdiger för vårt näringsliv, måste brytas och jobberi med svenska värden såvitt möjligt förhindras.

Rättsskydd och arbetsfred.

Lag och ordning måste råda på arbetsmarknaden samt inom näringslivet i övrigt och arbetsfreden skyddas.

Försöken att undantränga jordbruksfolket från de arbeten på landsbygden, som det av ålder utfört måste bestämt motarbetas.

Jordbrukarnas ekonomiska organisationer.

Samarbete och sammanhållning äro grundvalarna för det inflytande, som landsbygdens folk tillkämpat sig på olika samhällsområden.

Med rådande handelspolitiska förhållanden och därav förorsakade avsättningssvårigheter har jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse blivit oumbärlig för upprätthållandet av en skälig prisnivå. Den har dessutom kunnat verksamt bidraga till önskvärd kvalitéförbättring och förbättrad varudistribution.

Skogsägareföreningarna äro nödvändiga för åstadkommande av behövlig motvikt till virkesköparnas trustbildningar.

Bondeförbundet anser det därför synnerligen angeläget att dessa organisationer stödjas i sina betydelsefulla arbetsuppgifter.

Skatterna.

Grunderna för den statliga beskattningen böra förenklas och omläggas i sådan riktning, att större inkomster och förmögenheter få bära en mera betydande del, dock med beaktande av att förmögenheter, som lämna låg avkastning erhålla lindring.

Den kommunala skattebördan måste fördelas efter rättvisare grunder och ,skatteutjämningen göras mera effektiv.

Utredningen om en rättvis skog- och fastighetsbeskattning måste skyndsamt slutföras.

Hushållningen med statens medel.

Utan eftersättande av kommuners och andra berättigade intressen bör sparsamhet iakttagas på alla områden.

Det bör noga tillses, att det allmännas utgifter för arbetslöshetens bekämpande inskränkas i samma mån som de arbetslösa kunna återföras till enskild produktiv verksamhet.

Överorganisation och byråkratism inom förvaltningen måste motarbetas, och den förenkling som är möjlig genomföras.

Vid bestämmandet av tjänstemännens löner bör skälig hänsyn tagas till prisläget på jordbrukets produkter.

Rikets försvar.

Bondeförbundet anser det som en självklar fosterländsk plikt för varje medborgare att tillse, att vårt land inom ramen av sin ekonomiska bärkraft äger ett planmässigt organiserat försvar, uppburet av allmän försvarsvilja.

Det beslut om förstärkning av landets försvar, som fattats av årets riksdag, är ett uttryck för vårt folks fasta vilja att försvara sin frihet och landets oberoende.

Sverige bör stödja de små staternas bemödanden att utbilda Nationernas förbund till en fredsorganisation, som eftersträvar den kollektiva säkerheten utan att skjuta fram de mindre staterna i första linjen och ålägga dem alltför tunga förpliktelser och farliga krigsrisker.

Nykterhetsfrågan.

Alla medborgare, som allvarligt sträva för folkets väl, inse att rusdryckerna äro en folkfiende, vilken såväl genom lagstiftning som på andra vägar måste bekämpas. Bondeförbundet verkar för att komma fram till allmän folknykterhet. Nykterhetsverksamheten bör emellertid främjas för sin egen skull och ej utnyttjas för partipolitiska syften.

Ungdomens fostran och undervisning.

Ungdomens karaktärsdaning måste grundas på den kristna religionens omistliga värden.

Osunda tendenser inom nöjeslivet böra icke tillåtas att utveckla sig. Bondeförbundet vill verka för en god och praktisk folkundervisning. Landsbygdens skolväsen måste avpassas efter landsbygdens förhållanden och huvudvikten läggas vid ämnen, som de unga ha nytta av i det praktiska livet. Landsbygdens ungdomsskolor böra kraftigt stödjas, och den frivilliga bildningsrörelsen bland jordbrukets folk verksamt uppmuntras.

Svenska män och kvinnor, unga och gamla! Bondeförbundet, landsbygdens folkparti, går i år till val under skickelsedigra förhållanden. Sakta men säkert har Bondeförbundet tillkämpat sig allt större inflytande på avgörandet av samhällets angelägenheter. Enighet ger styrka – i det tecknet har Sveriges folk år efter år samlats i allt större skaror inom Bondeförbundet och under denna paroll går Bondeförbundet till val för rättvisa och likställighet mellan olika näringar och folkgrupper till lycka och välsignelse för alla som bygga och bo i vårt gemensamma fosterland.

Män och kvinnor, unga och gamla! Slå enigt vakt om dessa grundläggande principer för allt fruktbringande samhällsarbete!

Rösta med Bondeförbundet!