Bf-C-program, 1940-talet (1940, 1944, 1944, 1946, 1948)

Skärmavbild 2012-08-30 kl. 08.14.55

(Bilden: Bondeförbundet/Centerpartiet har genom åren arbetat för att kombinera frihet med trygghet. Här en valaffisch från 1940-talet.)

1940:  BONDEFÖRBUNDET

VALPROGRAM 1940.

TILL SVERIGES FOLK, MÄN OCH KVINNOR, UNGA OCH GAMLA.

I orosfyllda allvarstider går Sveriges folk till val för att giva till känna sin önskan och vilja i vårt lands livsfrågor. Med sällspord endräkt ha inför världshändelserna representanter för folkets överväldigande flertal räckt varandra handen i gemensam omsorg om bevarande av vårt lands oberoende och frihet. Försvarets stärkande och fullföljande av en klar neutralitetspolitik åt alla sidor framstår för folkflertalet som nationella uppgifter av icke partiskiljande betydelse och det är till gagn för landet i dessa tider att så kan förbliva.

Den nationella samlingen kring dessa riksvårdande uppgifter har genom de senaste årens samförståndspolitik kraftigt befordrats. Krisuppgörelsen 1933 har banat väg för ökad förståelse mellan folkgrupper och åsiktsriktningar och genomförandet av 1936 års försvarsreform har utgjort grundvalen för riksförsvarets återuppbyggande och stärkande. I överensstämmelse med den aktiva del som Bondeförbundet härvid tagit står vår kraftiga medverkan för tillkomsten av den nationella samlingsregeringen. Det är vår fasta förvissning att Sveriges folk skall giva sin fulla anslutning till strävandena att i medborgerlig endräkt samla alla goda krafter till skydd och värn för frihet och självbestämmanderätt, som förutsättning för en för hela vårt folk gagnelig inre utveckling.

Vår fäderneärvda religion och vårt svenska kulturarv, som alltid haft starka fästen i allmogehemmen, utgöra oersättliga värden. Kristen tro och livsåskådning måste kraftigt värnas såsom grundläggande för folkuppfostran och undervisningsväsende. Alla goda krafter, såväl inom statskyrkan som frikyrkorna, böra medverka till detta mål.

Arbete och sparsamhet, lagbunden ordning och frihet under ansvar äro grunder för en sund samhällsutveckling. Mot alla försök att uppriva rättens grundval reser jordbruksbefolkningen, vårt lands största folkgrupp, ett bestämt motstånd.

Bondeförbundet kämpar för rättvisa och likställighet mellan olika näringar. Missgynnade befolkningsgrupper böra stödjas. De, som ha sin utkomst av jordbruk och skogsbruk samt närstående yrkesgrenar böra beredas rättvisa ekonomiska villkor.  Troget sin självständiga grunduppfattning vill Bondeförbundet samverka med alla goda krafter för tillvaratagande av småfolkets och de sämst ställda medborgargruppernas rätt.

Folkförsörjningens tryggande.

I sin näringspolitik har Bondeförbundet betonat betydelsen av en utveckling av produktionen i enlighet med det svenska folkets intressen och som bereder arbete åt svenska armar.

Våra strävanden avse en sådan inriktning av näringslivet, som i första hand tillgodoser det inhemska behovet och bereder företrädesrätt för den svenska produktionen på den egna marknaden.

De förhållanden. under vilka den internationella handeln de senaste år arbetat, ha bekräftat riktigheten av Bondeförbundets uppfattning, och svårigheterna för utrikeshandeln under kriget ha än mera understrukit detta.

En produktionsfrämjande näringspolitik, som målmedvetet inriktas på folkförsörjningens tillgodoseende, är nu en tvingande nödvändighet och de förbättrade förutsättningarna härför för livsmedelsförsörjningens och andra områden, som genom den av Bondeförbundet befordrade politiken ernåtts, framstå nu med förökat värde för hela folkhushållet.

Betydelsen av jordbruksnäringens kraftiga utveckling, inskärpes av tidsläget. Dess hårda produktionsvillkor måste underlättas och förutsättningarna främjas för ett rationellt bedrivande därav. Bondeförbundets krav på en jordreform, varigenom komplettering av ofullständiga jordbruk, som icke giva full försörjning, och vilkas innehavare icke ha tillgång till arbetsförtjänst på annat sätt, underlättas, kan tillgodoses genom de fattade besluten i egnahemsfrågan.

Därigenom har en grund lagts, som möjliggör de omfattande åtgärder på detta område, som äro av nöden. Särskilt bör tillses, att i de skogrika delarna av landet jordbruk icke tillskapas utan tillräckliga skogstillgångar, samt att komplettering av i detta hänseende ofullständiga jordbruk från härför lämpade stats- och större bolagsskogar möjliggörs.

Skogsbruket är av vital betydelse för stora befolkningsgruppers försörjning. De enskilda skogsägarna böra beredas skäliga priser för sina produkter deras medinflytande ifråga om flottlederna stärkas, möjlighet att belåna utstämplad skog underlättas och verksamma åtgärder för höjande av skogsbrukets bärighet främja.

Trädgårdsodling och fiske äro näringar av den stora betydelse för vårt folk, att de böra kraftigt understödjas och de därinom verksamma beredas skäliga utkomstmöjligheter.

Jord- och skogsbruket och dess binäringar få vid handelspolitiska uppgörelser icke tillbakasättas till förmån för industrien.

Äganderätten till jorden.

Den jordbrukande befolkningen är landets kärna och märg. Äganderätten är av största betydelse för produktionens vidmakthållande och höjande och för vårt folks välstånd och trevnad.

Sena tiders erfarenheter bekräfta den gamla uppfattningen, att det är lyckligt för ett folk, att det består av så stort antal självständigt jordägare som möjligt. Folkets självständighetskänsla och försvarsvilja har däri en fast förankring.

Varje strävan, som direkt eller indirekt går ut på att undergräva jordbrukarnas äganderätt till sin jord, måste bekämpas till det yttersta och Sveriges jord bevaras i den jordbrukande befolkningens händer.

Spekulation i jord och skog samt tendenser att utnyttja jordäganderätten till utsugning av jordbrukets arbetande folk och förvandla jordbrukarnas självständighet till ett tomt sken måste kraftigt bekämpas. De lagar, som avse att förhindra bolags förvärv av bondehemman, måste med största noggrannhet tillämpas.

Arrendatorer av krono-, bolags- och fideikommissjord samt med dem likställda böra beredas en tryggad ställning och deras intressen vid den pågående omarbetningen av arrendelagen tillvaratagas. Det skydd, som arrendelagstiftning åsyftar, får icke genom enskilda överenskommelser sättas ur kraft.

Ungdomens utkomstmöjligheter.

Flykten från landsbygden motverkas bäst genom att gynnsammare utkomstmöjligheter tillförsäkras landsbygdens folk och ungdomen beredes ökade möjligheter att vinna arbete inom olika yrken på landsbygden.

I överensstämmelse härmed är det av stor betydelse att de unga erhålla bästa möjliga förutsättningar genom en tidsenlig yrkesutbildning. I de beslutade åtgärderna i fråga om den lägre lantbruksundervisningen ser Bondeförbundet ett verksamt framsteg på detta område.

På grundval av egnahemsreformen böra lant- och skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukarsöner kraftigt hjälpas i sina strävan den att skaffa sig självständiga jordbruk.

Kvinnorna och hemarbetet.

Landsbygdskvinnornas eget vaknande intresse för samhälleligt arbete bör på allt sätt uppmuntras och stödjas.

Det hårda arbetet inom landsbygdshemmen måste verksamt underlättas. Stöd och hjälp bör lämnas för att införa praktiska förbättringar i fråga om köksinredningar, vattenledningar till boningshus och ekonomibyggnader o.s.v. och sålunda arbetsbesparande åtgärder vidtagas för att underlätta det kvinnliga arbetet.

Framdragandet av elektriska ledningar bör målmedvetet främjas särskilt i avlägsna bygder. För att möjliggöra ett ökat utnyttjande av elektrisk energi på landsbygden böra de elektriska taxorna för landsbygden förbilligas och för erhållande av förmånligare avtal därom bildandet av särskild intresseföreningar främjas.

Småbrukar-, skogs- och lantarbetarfrågor.

Arbetarna vid jordbruket och de som ha sin arbetsförtjänst i skogarna., böra beredas en lika god ställning som industriarbetare och statsanställda med jämförliga förutsättningar.

Den ökade bärighet av jord- och skogsbruket, som Bondeförbundet eftersträvar, bör rättvist avvägas så att den kommer alla grupper inom jordbrukets folk – inte minst arbetare och småbrukare – till godo.

Till motverkande av det mindre jordbrukets ogynnsamma produktionsförhållanden böra ändamålsenliga och rättvisa åtgärder vidtagas. Särskilt bör användningen inom småbruket av arbets- och kostnadsbesparande maskiner underlättas.

Vägfrågor.

Åtgärder böra vidtagas för att motverka de svårigheter, som avstånden och otillräckliga kommunikationer bereda för de avlägsnare trakternas folk och landsbygdens behov av bättre vägar verksamt tillgodoses.

I samband med en rättvisare avvägning av vägskattebördorna bör tagas under omprövning att i större omfattning intaga enskilda vägar till allmänt underhåll ävensom ökade bidrag till anläggning och förbättring av enskilda vägar.

Av allmänna medel böra bidrag till underhåll av enskilda vägar i största möjliga utsträckning beredas.

Penningpolitik och kreditförhållanden.

Penningpolitiken bör handhavas så att produktionens utveckling främjas därav samt produktionsfördyrande och för näringslivet pressande räntestegring undvikes.

Jordbrukskrediten får ej vara beroende av affärsbankerna. Utvecklingen av jordbrukskassor och andra kreditföretag i jordbrukarnas egna händer bör genom verksamma statliga åtgärder främjas samt jordbrukets och mindre näringsidkares kreditbehov bättre tillgodoses.

Storfinansens övermakt, som visat sig äventyrlig och ödesdiger för näringslivet, måste brytas och jobberi med svenska värden förhindras.

Arbetsproblem.

Lag och ordning måste råda på arbetsmarknaden samt inom näringslivet övrigt och arbetsfreden skyddas.

Näringslivets behov av för produktionen nödig arbetskraft måste tillgodoses och vid varaktigt minskad arbetstillgång inom den ena eller andra näringsgrenen åtgärder vidtagas för att överföra arbetskraft till annan produktiv verksamhet.

Försök att undantränga jordbruksfolket från de arbeten på landsbygden, som de av ålder utfört, skola bestämt motarbetas.

Jordbrukets ekonomiska organisationer.

Samarbete och sammanhållning äro grundvalar för det inflytande, som landsbygdens folk tillkämpat sig på olika samhällsområden.

Betydelsen av de ekonomiska föreningarna för tillvaratagandet av jordbrukarnas ekonomiska intressen kan icke nog inskärpas.

I fritt och obundet samarbete med myndigheterna äro de väl ägnade att icke minst i nuvarande tid underlätta produktionens lämpliga avvägning och distribution samt böra därför från det allmännas sida verksamt stödjas.

I samband härmed bör framhävas skogsägareföreningarnas nödvändighet som motvikt mot virkesköparnas trustbildningar och prisnedpressande överenskommelser och för att bereda skäliga priser för de enskilda skogsägarnas produkter och bättre villkor åt skogsarbetarna.

Sparsamhet med allmänna medel.

Utan eftersättande av kommunala och andra berättigade intressen bör sparsamhet iakttagas på alla områden.

Överorganisation och byråkratism inom förvaltningen måste motarbetas och särskild uppmärksamhet ägnas den uppväxande krisbyråkratiens och kommissionsväsendets avigsidor.

Skattefrågor och dyrortsgruppering.

Utredningen om en rättvis skogs- och fastighetsbeskattning bör skyndsamt slutföras.

Den kommunala skattebördan måste fördelas efter rättvisare grunder och skatteutjämningen mellan stad och land göras mera effektiv. Dyrortsgrupperingen är orättvis och medför skadliga verkningar och bör därför avskaffas.

Social omvårdnad.

Den sociala omvårdnaden på landsbygden får icke eftersättas i jämförelse med förhållandena i städerna. Semesterfrågan för landsbygdens husmödrar måste bringas till lösning och landsbygdens rättmätiga krav i fråga om sjuk- och läkarvård tillgodoses.

Släktet bör bevaras sunt och ärftligt degenererade individer hindras att fortplanta sig. Ansvaret om kommande generationer måste därvid gå framför hänsynen till individen.

Nykterhetsfrågan.

Alla medborgare, som allvarligt sträva för folkets väl, inse att rusdryckerna äro en folkfiende som genom lagstiftning och på annat sätt måste verksamt bekämpas. Bondeförbundet verkar för att komma fram till allmän folknykterhet. Arbetet därför bör för sin egen skull främjas och icke utnyttjas för partipolitiska syften.

Ungdomens fostran och undervisning.

Ungdomens karaktärsdaning måste grundas på den kristna religionens omistliga värden. Osunda tendenser inom nöjeslivet böra motarbetas.

Bondeförbundet vill verka för en god och praktisk folkundervisning. Landsbygdens skolväsende måste anpassas efter landsbygdens förhållanden och lämpliga rationaliseringsåtgärder i detta syfte vidtagas, Genom vidgade statliga åtgärder, skolskjutsar m.m., böra de avlägset liggande trakternas intressen i detta hänseende tillvaratagas.

Landsbygdens ungdomsskolor böra kraftigt stödjas och den frivilliga bildningsrörelsen bland jordbrukets folk verksamt uppmuntras.

SVENSKA MÄN OCH KVINNOR, UNGA OCH GAMLA!

Bondeförbundet, landsbygdens folkparti, vädjar till landsbygdens folk och till alla dem över allt i Sveriges bygder, som tänka som vi, att möta upp vid valurnorna för gemensamt hävdande av vår nationella solidaritet och den åskådning i olika frågor, som för oss är vägledande. 

De mått och steg i landets livsfrågor, som genom Bondeförbundets inflytande vidtagits och vårt fortsatta framstegsarbete till landets bästa kommer att vara beroende av den enighet, offervilja och kraft till sammanhållning kring Bondeförbundets strävanden, som vid höstens val ådagalägges.

Enighet ger styrka – i det tecknet har år efter år allt större skaror av Sveriges folk samlats inom Bondeförbundet och med den maningen går Bondeförbundet till val för rättvisa och likställighet mellan olika näringar och folkgrupper till lycka och välsignelse för alla som bygga och bo i vårt gemensamma fosterland.

Män och kvinnor, unga och gamla! Slå enig vakt om vår nationella politik, våra grundläggande principer för fruktbärande samhällsarbete.

RÖSTA MED BONDEFÖRBUNDET!

  ——————————————————————————-

 1944:   HANDLINGSPROGRAM FÖR 

LANDSBYGDSPARTIET BONDEFÖRBUNDET

ANTAGET VID FÖRBUNDSSTÄMMAN 1944

Stockholm 1944, R. Sandbergs Tr.

Den allmänna politiken.

Den under krigsåren förda samförståndspolitiken har visat sig vara av ovärderlig betydelse för vårt land. Landsbygdspartiet Bondeförbundet har kraftigt bidragit till att bana väg för denna samförståndspolitik och för samlingsregeringens tillkomst. Samlingen kring regeringens strävanden att bevara vår fred och frihet och stärka vårt försvar har varit av väsentligt värde vid neutralitetspolitikens fullföljande. Partiernas samverkan i regeringsställning har också främjat en lugn inre samhällsutveckling. Det är ett nationellt intresse att den samverkan i regeringsställning mellan partierna, som kom till stånd i början av kriget, fullföljes så länge det allvarliga läget så erfordrar.

Vår fäderneärvda religion och vårt nationella kulturarv utgöra oersättliga värden med starkt fäste i våra svenska hem. Kristen tro och livsåskådning måste kraftigt värnas såsom grundläggande för samhällets utveckling och alla goda krafter såväl inom statskyrkan som frikyrkorna härvid aktivt medverka.

Inom vår urgamla rättsordnings hägn har den folkliga självstyrelsen utvecklats och vuxit sig stark. Dessa oförytterliga värden måste kraftigt värnas och alla samhällsupplösande och mot nationens livsintressen riktade strävanden verksamt bekämpas. Den medborgerliga frihetens bärande grundsatser äro för vårt folk ett dyrbart arv från fäderna, som måste oförminskat bevaras åt framtiden.

Utrikespolitiken.

Svensk utrikespolitik har såsom sin uppgift sett att bevara landets fred och frihet. Strävandena härför måste målmedvetet fullföljas. Det internationella samarbetet måste grundas på principer, som bevara och värna om folkens frihet och självbestämmanderätt. I det återuppbyggnadsarbete, söm måste komma till stånd efter freden; är det en angelägen uppgift för vårt folk att deltaga. Härvid måste vi i första hand bistå våra nordiska grannländer. Det samarbete mellan dessa, som inleddes redan före kriget, bör ytterligare utvidgas.

Försvaret.

I enlighet med sin alltid hävdade uppfattning vill Landsbygdspartiet Bondeförbundet medverka till upprätthållandet av ett försvar, som motsvarar världslägets krav. Kostnaderna för försvaret måste vara beroende på våra ekonomiska resurser. Det är nödvändigt att noggranna och tillförlitliga beräkningar göras, så att användningen av de medel som anslås till försvaret ger största möjliga effektivitet. Av yttersta vikit är, att nödig hänsyn. tages till behovet av erforderlig arbetskraft för folkförsörjningens upprätthållande. Det frivilliga försvarsarbetet bör stödjas samt på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas i försvarssystemet.

Finans- och skattepolitiken.

Statsverkets stegrade utgifter och statsskuldens starka ökning nödvändiggöra en rationell hushållning med allmänna medel. Alla möjligheter till sund sparsamhet böra tillvaratagas.

Förtroendet för staten som låntagare kräver att någon avskrivning av statsskulden genom engångsbeskattning av förmögenhet ej får företagas.

Riksdagens beslutanderätt över statsfinanserna måste kraftigt hävdas och stor uppmärksamhet ägnas åt kontroll och revision av medelsförvaltningen.

Dyrortsgrupperingen bör avskaffas och löner, skattefria ortsavdrag, folkpensioner och familjebidrag fastställas att utgå efter enhetliga, för hela riket gemensamma grunder.

Livsmedelsrabatterna böra väsentligen komma åldringar, sjuka samt barnrika familjer i ekonomiskt svagare ställning tillgodo. Vid fördelningen. böra samma grunder gälla för fastighetsägare som för inkomsttagare, så att inkomst och behållen förmögenhet och icke taxeringsvärdet blir avgörande.

Skattetrycket i stat och kommun måste avvägas med hänsyn till den ekonomiska bärkraften. Skattebördan måste fördelas så, att de minst bärkraftiga befolkningslagren icke för hårt pressas och särskild hänsyn tages till de barnrika familjerna. I detta syfte bör omsättningsskatten slopas så snart ske kan och ersättas med andra socialt och skattetekniskt bättre avpassade skatteformer.

En effektiv skatteutjämning mellan kommunerna bör ske under beaktande av skattetrycket och skatteunderlaget i förhållande till kommunernas invånarantal. Den kommunala beskattningen måste uppbäras av inkomsterna. Skatteintäkterna från bolagen böra fördelas på de kommuner, från vilka underlaget för inkomsten härrör, oavsett var företagsledningen är förlagd. En jämnare och rättvisare skogsbeskattning, som icke missgynnar det mindre skogsbruket, bör snarast genomföras.

Särskilt i tider med starkt växlande konjunkturer är det till olägenhet för såväl det allmänna som de enskilda, att skatten uttages ett eller två år efter inkomstens förvärvande. Det nuvarande sättet för debitering och uppbörd är därför otillfredsställande och bör utan dröjsmål omläggas, så att skatten uttages direkt vid inkomstkällan.

Närings- och penningpolitiken.

Målet för näringspolitiken måste vara att bereda alla arbetsföra möjlighet till sysselsättning i produktivt arbete. Härvid bör särskilt eftersträvas, att även lägre inkomsttagare inom olika folkgrupper erhålla sådana ekonomiska villkor, att de genom en tillfredsställande köpkraft kunna upprätthålla en skälig levnadsstandard.

Näringslivet måste i princip bygga på enskild företagsamhet. Ett samarbete mellan det allmänna och näringslivet är emellertid ofrånkomligt för att åstadkomma bättre försörjning samt förebygga kriser och arbetslöshet. Icke minst vid övergången från krigs- till fredshushållning är det av vikt att se till att arbetslöshet förebygges och levnadsstandarden upprätthålles. Detta kräver snabba och smidigt anpassade åtgärder av de statliga och kommunala myndigheterna. Omskolning av arbetskraft måste ske på det mest ändamålsenliga sätt med hänsyn till arbetsmarknadens behov.

Näringspolitiken bör ha till syfte att befrämja det ekonomiska framåtskridandet genom att uppmuntra och stödja utvecklingen av ett efter vårt lands naturliga förutsättningar anpassat näringsliv. För att i görligaste mån utjämna konjunkturväxlingarna och förebygga förödande kriser bör en så allsidig utveckling som möjligt av näringslivet eftersträvas, varigenom de bästa garantierna för en jämn sysselsättning skapas. Penningpolitiken måste ha till mål att stabilisera priser och penningvärde och därigenom främja näringslivet. Skadligt storfinansiellt inflytande över näringslivet måste brytas och jobberi med svenska värden förhindras.

jordbrukskrediten bör ordnas med hänsyn till olika orters behov. Utvecklingen av jordbrukskassorna och andra kreditföretag i jordbrukarnas egna händer bör genom verksamma åtgärder främjas och jordbrukets kreditbehov tillgodoses.

Vår utrikeshandel, som under kriget väsentligt inskränkts, måste efter fredsslutet åter utvidgas såväl därigenom att gamla handelsförbindelser återknytas som att nya inledas. Exporten bör främjas av sådana varor, som vi äga naturliga förutsättningar att producera för avsalu till utlandet. Utrikeshandeln måste ha till syfte att höja levnadsstandarden för hela folket och får ej handhavas på ett sådant sätt, att priserna på hemmamarknadsnäringarnas produkter oskäligt nedpressas. Efter fredsslutet torde det bliva nödvändigt, att utrikeshandeln i viss mån alltjämt kontrolleras av staten: I den mån sviterna av världskrigets ekonomiska skadegörelse övervinnas bör denna kontroll inskränkas till åtgärder, som äro erforderliga för att rättvist avväga export- och hemmamarknadsnäringarnas intressen mot varandra.

De kristidsregleringar, som av försörjningspolitiska skäl genomförts, böra så fort som möjligt avvecklas.

Jordbrukspolitiken.

Då det gäller att befordra framåtskridandet i det svenska samhället och att åstadkomma ett rätt avvägande av de olika medborgargruppernas intressen komma jordbrukets problem och deras lösning att få en avgörande betydelse. Det är en viktig samhällsuppgift att genomföra likvärdighet i ekonomisk standard mellan jordbruket och andra näringar. Landsbygdspartiet Bondeförbundet anser, att jordbruksbefolkningen – såväl företagare som anställda – för sitt samhällsnyttiga arbete bör erhålla samma ersättning, som utgår för motsvarande slag av arbete inom andra näringsgrenar. Målet för jordbrukspolitiken måste därför vara att skänka vårt lands jordbruk full lönsamhet. Härvid måste familje- och bondejordbrukets förhållanden vara normgivande.

Genom tillvaron av ett produktionskraftigt jordbruk kunna ekonomiska och sociala kriser motverkas och konjunkturväxlingarna mildras. ju flera människor, som med tillfredsställande sysselsättning och inkomst äro knutna till jorden, desto större styrka och stabilitet erhåller hela samhället i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende. Även ur beredskapssynpunkt är ett produktionskraftigt jordbruk nödvändigt; detta ha erfarenheterna från två världskrig lärt oss. jordbruket måste ha en sådan styrka, att det i händelse av avspärrning kan trygga vår livsmedelsförsörjning, då vår nationella självständighet annars icke kan med framgång hävdas.

För att förverkliga målet att bereda jordbruket full lönsamhet och jordbruksbefolkningen en med andra samhällsgrupper likvärdig ekonomisk standard är det nödvändigt, att den svenska jordbruksproduktionen beredes skydd gentemot pristryckande överproduktion på världsmarknaden. Det svenska jordbruket får icke utlämnas åt ohämmad konkurrens från länder, som på grund av lägre levnadsstandard och därav följande billigare produktionskostnader kunna framställa livsmedel till lägre pris än vad vårt eget land kan göra. Skyddet bör taga formen av handelspolitiska åtgärder, så att det icke inkräktar på jordbrukarnas frihet att planera sin produktion.

jordbrukarnas organisationer ha under det senaste decenniet snabbt utbyggts och konsoliderats. Genom att förbilliga produkternas uppsamling och förädling samt genom att rationellt ordna marknadstillförseln ha de gjort icke blott sina medlemmar utan även folkhushållet i dess helhet en ovärderlig tjänst. Dessa organisationer ha under krisåren lämnat en betydelsefull medverkan till tryggandet av vår folkförsörjning. De måste i den framtida jordbrukspolitiken, liksom i den hittills förda, intaga en central ställning.

Trädgårdsodlingen bör beredas ekonomisk lönsamhet enligt samma grunder som jordbruksproduktionen och sålunda skyddas mot utländsk pristryckande konkurrens. Trädgårdsodlarnas ekonomiska organisationer böra stödjas. I samband med trädgårdsodlingen bör biodlingen stödjas såsom betydelsefull för småbrukare och lägenhetsägare.

Fiskets utövare beredas tillfredsställande utkomst. Fiskehamnar och bryggor jämte vägar böra anläggas samt fiskelägena, där så ej redan skett, förses med telefon och elektrisk kraft. Fiskarenas organisationssträvanden böra understödjas. Prisreglerande åtgärder böra vidtagas för tillgodoseende av fiskerinäringens ekonomiska lönsamhet. En import, som verkar pristryckande, skall undvikas. I vederbörliga handelsavtal bör fiskets intressen tillvaratagas.

Vid strävandena att .bereda småbrukare och innehavare av ofullständiga jordbruk möjlighet till förbättrat ekonomiskt resultat spelar den animaliska produktionen en, betydelsefull roll. Icke minst gäller detta fläskproduktionen; fjäderfäskötseln och äggproduktionen, vilka produktionsgrenar därför på allt sätt böra stödjas till gagn för det mindre jordbruket. Dessa näringsgrenars ekonomiska organisationssträvanden böra uppmuntras och stödjas. Överhuvudtaget bör småbruket erhålla företräde till särskilt arbetskrävande produktion.

Jordpolitiken och jordlagstiftningen.

Under senare år har tanken på en genomgripande rationalisering av jordbruket mer och mer framträtt, framför allt beträffande det stora antal brukningsdelar som äro för små för att möjliggöra en ekonomiskt tillfredsställande jordbruksdrift. Härvid avses med rationalisering icke endast en förbättring av själva jordbruksdriften utan även betydande förändringar av själva jordbrukets struktur genom att skapa större enheter.

Om det av Landsbygdspartiet Bondeförbundet uppsatta målet att bereda jordbruksbefolkningen en med andra samhällsgrupper likvärdig standard skall kunna uppnås, är det nödvändigt att flertalet av landets jordbruk bli av den omfattning och den beskaffenhet att de kunna ge innehavarna och deras familjer deras fulla bärgning. Ur denna synpunkt är en förstärkning av de s. k. ofullständiga jordbruken behövlig. Vid denna rationalisering måste man emellertid gå fram med stor försiktighet och under iakttagande av största hänsyn till jordbrukens innehavare. Det bör bemärkas att storleksklassen för fullständiga jordbruk kan variera alltefter driftens inriktning på mer eller mindre arbetskrävande produktion. Dessutom förekomma stödjordbruk, vilkas innehavare ha sin huvudsakliga utkomst från annan verksamhet än arbetet vid jordbruket och beträffande vilka något behov av komplettering således icke föreligger.

Landsbygdspartiet Bondeförbundet vill medverka till att en förstärkning av de i egentlig mening ofullständiga jordbruken kommer till stånd i alla de fall, där detta är möjligt och innehavarna av dessa jordbruk själva så önska. En förstärkning av de ofullständiga jordbruken kan ske på olika sätt, t. ex. genom förvärv från, närbelägna jordbruk, vilkas innehavare äro villiga att avstå jord, eller genom nyodling, där sådan är möjlig och kan anses lämplig. I många trakter av vårt land kunna de ofullständiga jordbruken kompletteras med skog. I vissa fall är enda utvägen, som står till buds för att uppnå förbättring av jordbruken, att sammanlägga två eller flera ofullständiga jordbruk eller dela upp sådana, på flera andra. Detta bör ske frivilligt, när ofullständiga jordbruk kunna, förvärvas, och företrädesvis i sådana fall, då byggnadsbeståndet på någon av de ifrågakommande brukningsdelarna är mindre tillfredsställande. jordbruk, som kunna betecknas som fullständiga, böra ej sammanläggas med andra,: då det är ett samhällsintresse att bevara så många självständiga jordbruk som möjligt. Genom 1939 års egnahemsreform ha möjligheter redan öppnats att på denna väg uppnå en förbättring i rådande förhållanden på detta område. Med hänsyn till den stora betydelse denna komplettering har för hela samhället är det berättigat att för -ändamålet tillräckliga statsanslag ställas till förfogande. För att främja förstärkningen av de ofullständiga jordbruken bör den statliga organisation; som handhar denna verksamhet, underrättas när jordbruk, som kunna vara behövliga för verksamhetens bedrivande, utbjudas till salu. De svårigheter, som uppstått för de ofullständiga jordbruken, ha i stor utsträckning sin grund i tidigare gällande olämplig jorddelningslagstiftning, varigenom frånstyckning av såväl jord- som skogsområden från förut bäriga jordbruk möjliggjorts. Spekulations- och vinstintresset å ena sidan samt ägarnas oförmåga att bedöma de framtida konsekvenserna av delningens inverkan på jordbruksenheternas möjlighet att livnära en familj å andra sidan utgör förklaringen till denna olyckliga utveckling. Strävandena att få till stånd förbättrade jordbruk måste kompletteras med en ytterligare skärpt jorddelningslagstiftning, som helt förhindrar att fastigheter av lämplig storlek sönderstyckas eller förminskas ävensom att jorden avskiljes från jordbruks- och skogsfastighet, så att denna därefter blir enbart skogsfastighet. Då jordbruket och skogsbruket på ett utmärkt sätt komplettera varandra i ekonomiskt hänseende, måste skogens samhörighet med jordbruket, som av ålder varit kännetecknande för svensk lanthushållning, bevaras och stärkas. Där så visar sig nödvändigt och möjligt bör expropriation ifråga om skog i skogsspekulanters och bolags ägo samt försäljning från statens domäner tillämpas för att få till stånd nödig förstärkning av ofullständiga jordbruk. Såsom ett led i kompletteringssträvandena böra även åtgärder vidtagas för att underlätta gemensamma skogsförvärv för bildande av samfälligheter till varaktigt stöd åt jordbruket.

Vid nybildning av familjejordbruk eller komplettering av ofullständiga jordbruk bör i de skogrika delarna av landet tillses, att jordbruken erhålla skogstillgångar av sådan storlek, att regelbundna virkesuttag till avsalu möjliggöras och jordbrukarna därigenom tillföras erforderliga kontanta inkomster.

Verksamheten för förstärkning av de ofullständiga jordbruken kommer att taga avsevärd tid i anspråk. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att åtgärder vidtagas för att ge en skälig levnadsstandard åt denna del av jordbruksbefolkningen. Likaså böra innehavarna av stödjordbruk tillförsäkras det stöd och den hjälp, som erfordras för att även åt dem säkra skäliga levnadsvillkor.

Spekulation med jord och skog i avsikt att bereda köparen lättfången vinning genom realisation av naturtillgångarna måste förhindras. En väl avvägd lagstiftning mot dylik spekulation måste snarast genomföras. Riktpunkten för denna lagstiftning bör vara att jordbruks- och skogsfastigheter få förvärvas endast av sådana personer, som själva tänka bruka dem, så att jorden bevaras i den jordbrukande befolkningens ägo. Vilka medel, som böra användas för att nå här angivna syftemål, bör bli föremål för utredning genom statsmakternas försorg. I detta sammanhang bör även en skärpning av bulvanlagstiftningen övervägas.

Akademiers och liknande institutioners jordförvärv bör prövas efter samma grunder som gälla för bolagens förvärv. Bestämmelserna om bankers skyldighet att inom viss tid avyttra innehavda fastigheter böra underkastas granskning för. eventuell skärpning. Försäljning av jord och skog i allmän ägo bör underlättas.

Den vetenskapliga forskningen på jordbrukets område är av stor betydelse. Denna forskning bör därför i fortsättningen lämnas ett kraftigt stöd. Forskningsverksamheten bör framför allt inriktas på praktiska frågor, vilkas lösning kan förväntas förbättra jordbrukens avkastningsförmåga och underlätta arbetet vid jordbruket.

Till följd av den snabba utveckling, som jordbruket undergått i skilda avseenden, har allt större krav kommit att ställas på dess utövares utbildning och kunskaper. Den utbyggnad av undervisningsväsendet, som kommit till stånd genom 1939 års reform på jordbruksundervisningens område, bör fortsätta i så snabb takt som möjligt. Det är nödvändigt att möjligheter öppnas för jordbrukets ungdom och där i övrigt arbetande män och kvinnor att erhålla yrkesutbildning i samma utsträckning som övriga näringars yrkesutövare. Där svårigheter av ekonomisk art lägga hinder i vägen böra tillräckliga stipendier ställas till förfogande. Även den vid 1944 års riksdag beaktade lärlingsutbildningen bör vidare utvecklas.

Skogsbruket.

Skogsbruket är en av grundbetingelserna för välståndet i vårt land. Dess produkter höra till våra viktigaste exportvaror och skogsnäringen sysselsätter ett mycket betydande antal arbetare. Som komplement till jordbruket i större delen av vårt land är skogsbruket av oskattbart värde. Under den del av året, då jordbrukets behov av arbetskraft och dragare är förhållandevis ringa kan skogsbruket bereda sysselsättning för ledig arbetskraft och dragare. Det växelvisa utnyttjande i jord- och skogsbruket, som sålunda sker av folk och hästar, är i hög grad ägnat att giva ett bättre driftsresultat av fastigheterna och tillföra jordbruket mera regelbundna kontanta inkomster.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden har man att betrakta det gamla bondeförbundskravet, att jordbruksfastigheterna i trakter med rikligare skogstillgång skola äga erforderlig skog.

Skogens vård är en synnerligen viktig angelägenhet. Erfarenheterna från senare tid visa, att i fråga om skogarnas skötsel bondeskogsbruket äger förmåga att hävda sig gentemot det större skogsbruket. Lämpligt avvägda bondeskogsbruk utgöra således ändamålsenliga driftsenheter och en framtidsduglig form för skogsbrukets bedrivande.

Vården av den nationaltillgång, som skogen utgör, kräver ofta kapitalinvesteringar på mycket lång sikt. Utdikningar, skogsvårdande gallringar och väganläggningar till avlägsna trakter för att möjliggöra virkets uttagande giva mången gång tillfälle att återfå nedlagda pengar först för en senare generation. Det allmännas intresse av att ekonomiskt medverka till dylika åtgärder är uppenbart.

Våra flottleders utbyggande och förbättrande öka förutsättningarna för vårt lands skogsbruk. Staten bör genom lagstiftning söka stimulera intresset härför. Även enskilda flottleder böra ställas under statlig kontroll för att skydda de enskilda skogsägarnas, intressen. Lagstadgat inmatningsförfarande bör tillämpas för allt virke, som framföres till flottled för försäljning.

Skogsägarnas organisationer böra stödjas. Deras verksamhet har under krisen varit till ovärderlig nytta för landets bränsleförsörjning. I fortsättningen kunna de som hittills gagna skogsnäringen genom den rationalisering av virkeshandeln, som deras verksamhet innebär. I fråga om förädling av skogsprodukter – särskilt när det gäller nya former härför – ha dessa organisationer en viktig uppgift att fylla.

Verksamma åtgärder böra vidtagas för höjande av skogsbrukets bärighet, så att skogsägarna tillförsäkras ett skäligt rotvärde och skogsarbetarna beredas en lika god ställning som jämförliga industriarbetare.

Den under kriget vidtagna prisregleringen å skogsprodukter har icke i allo genomförts på ett sådant sätt att skogsägarna funnit sina intressen beaktade i den utsträckning som rättvisa och billighet fordra. Tvärtom har prissättningen i vissa fall varit sådan, att förädlingsindustrien och mellanhänderna beretts en oberättigad vinst på skogsägarnas bekostnad. Det måste anses angeläget att denna reglering icke upprätthålles längre än som är oundgängligen nödvändigt. Så länge regleringen består måste krävas att den handhaves så att tillbörlig hänsyn tages även till bondeskogsbruket.

Undervisningen i skogens vård är i likhet med undervisningsfrågorna i allmänhet en samhällets uppgift. Kunskapen om skogens skötsel bör givas en vidare spridning bland den befolkning, som har sin utkomst av denna näring. Ungdomens ofta ådagalagda intresse för skogsfrågor bör uppmuntras och de möjligheter till skoglig utbildning, som lantmannaskolorna lämna, tillvaratagas.

Forskningen rörande lämpligaste metoder för att ur skogsbruket utvinna bästa möjliga avkastning bör bedrivas med stor intensitet. Frågan om förädling och uppdragande av elitträd intager för närvarande en framskjuten plats och. denna verksamhet bör på allt sätt stödjas.

Virkesförädlingen förtjänar särskild uppmärksamhet från det allmännas sida. De senaste rönen på området böra nyttiggöras för att nå fram till bättre förädlingsmetoder och nya användningsområden. Den träkemiska forskningen bör givas den ställning, som dess betydelse för landet fordrar.

Hantverk, hemslöjd och småindustri.

Liksom näringslivet i dess helhet måste även landsbygdens näringsliv utvecklas så allsidigt som möjligt. För att hindra en för hela samhället skadlig folkförflyttning från landsbygden böra statsmakterna genom lämpliga åtgärder befrämja en utveckling av industriell och småindustriell verksamhet jämte hemslöjd och hantverk på landsbygden och i landsortssamhällen. Härigenom kunna innehavare av ofullständiga jordbruk jämte familjemedlemmar erhålla arbete vid sidan av jordbruket. Genom att befordra utvecklingen av industriell och hantverksmässig rörelse på landsbygden underlättas även ett ändamålsenligt ordnande av t. ex. skolväsendet och sjukvården i landskommunerna, vilket är av stor betydelse som ett led i strävandena att förbättra landsbygdsbefolkningens levnadsvillkor:

Från dessa utgångspunkter är det av vikt, att kredit- och finansieringsfrågorna för småindustrien, hemslöjden och hantverket på landsbygden lösas. För hantverkets del torde det vara lämpligt att ordna låneverksamheten ungefär på samma sätt som för egnahemsverksamheten inom jordbruket. Den konsulent- och rådgivningsverksamhet, som nu förekommer inom hantverket och företagsföreningarna, bör ytterligare utvidgas. Yrkesutbildningen vid verkstadsskolorna bör vidare planeras så, att ökat utrymme ges åt de hantverksbetonade yrkena.

Befolkningspolitiken.

Befolkningsutvecklingen i vårt land inger allvarliga bekymmer. Vårt land står inför hotet av en folkminskning, om icke antalet födda kan hållas uppe på en tillräckligt hög .nivå. Nedgången i födelsetalen har orsakat en förskjutning av befolkningens ålderssammansättning, så att de, som tillhöra de äldre årsklasserna, blivit relativt talrikare. Detta kommer inom kort att leda till en minskning av antalet arbetsföra personer.

Samtidigt ha städer och samhällen kraftigt ökat sitt invånarantal genom inflyttning av arbetsföra personer, under det att landsbygden förlorat mycket av sin bästa arbetskraft. Städernas tillväxt på landsbygdens bekostnad är ingalunda lycklig för landet. Landsbygden har kommit att erhålla överskott på åldringar men brist på folk i de yngre arbetsföra åldrarna. Ungdomens flykt från landsbygden betyder, att landsbygdshemmen få bära hela kostnaden för barnens uppfostran – utan att sedan kunna draga nytta av deras arbetskraft. Städerna åter ha fått en stor del av sin arbetskraft utan att ha behövt vidkännas några utgifter för dess utbildning. Sålunda gå årligen hundramiljonbelopp med flyttningsströmmen från landsbygden till städerna.

Landsbygdens avfolkning kännetecknas vidare därav, att kvinnorna i större utsträckning än männen flyttat tillstäderna. Giftermålsfrekvensen är också orimligt låg bland landsbygdsbefolkningen, jämfört med stadsbefolkningen. Vad detta innebär för befolkningsutvecklingen framgår därav, att om giftermålsfrekvensen blev lika hög på landsbygden som i städerna skulle antalet födda i hela landet ökas med omkring 10 procent.

Det är uppenbart, att jordbrukets i förhållande till andra näringar sämre ekonomiska betingelser i hög grad bidragit till landsbygdens avfolkning. Verkningarna av denna flykt från landsbygden ha tagit sig starka och påtagliga uttryck i skilda avseenden. Indragningarna av landsbygdsskolorna utgöra ett skrämmande exempel på folkminskningens följder. Därigenom försämras också på ett avgörande sätt förutsättningarna för att kunna upprätthålla en rimlig social och kulturell standard. Befolkningsanhopningen till städerna medför även för dessa administrativa och sociala svårigheter av olika slag, bostadsbrist, trångboddhet och högre hyror. De åtgärder, som partiet föreslagit i avsikt att ekonomiskt höja jordbruket, ha därför också ur befolkningspolitisk synpunkt en mycket stor betydelse.

Befolkningspolitiken bör syfta till att effektivt lätta försörjningsbördan för de barnrika familjerna och motverka, att dessa pressas ner på en avsevärt lägre levnadsstandard än vad barnlösa familjer och ensamstående personer med motsvarande inkomster kunna upprätthålla. Barnrikedom får ej, såsom nu ofta är fallet, bli. liktydig med ekonomisk fattigdom.

Tidsläget kräver en befolkningspolitik, som utan att ge efter på kravet att föräldrarna alltid i första händ och så långt förmågan räcker böra bära ansvaret för barnens försörjning, medför, att det allmänna kraftigt medverkar och lämnar ekonomiskt stöd för barnens uppfostran.

En viktig del av de befolkningspolitiska åtgärderna bör vara ett kombinerat skatte- och bidragssystem. Frågan huruvida det nuvarande systemet med skattefria barnavdrag skall bibehållas eller ersättas med direkta bidrag bör skyndsamt utredas. Barnbidragen böra kunna avräknas på det utdebiterade skattebeloppet. Om bidragen skulle överstiga skattens storlek bör den överskjutande delen av barnbidragen likväl utgå. Barnbidragen böra betraktas som en rättmätig ersättning till barnfamiljerna, som genom barnen säkra den nuvarande generationens försörjning på ålderdomen.

En aktiv befolkningspolitik måste genom statliga bosättningslån och tillräckliga anslag till egnahemsverksamheten befrämja och stödja familjebildningen. De unga böra beredas lättnader ifråga om de ekonomiska möjligheterna att tidigt ingå äktenskap och bilda egna hem. De bästa möjliga betingelser måste skapas för att bereda barnen god vård under uppväxtåren. Den förebyggande mödra- och barnavården bör utvidgas och effektiviseras, framför allt på landsbygden. Det är också betydelsefullt, att åtgärder vidtagas för att bibehålla och förbättra: vårt folk efter arvsbiologiska synpunkter. Överhuvudtaget äro snabba ingripanden nödvändiga för att befolkningsutvecklingen skall kunna påverkas i önskvärd riktning.

Socialpolitiken.

Landsbygden får icke som hittills komma i efterhand, när det gäller sociala välfärdsanordningar. De socialpolitiska åtgärderna måste utformas så, att landsbygdsbefolkningen blir delaktig av dessa förmåner på ett med stadsbefolkningen likvärdigt sätt. Landsbygden måste socialt likaväl som ekonomiskt och kulturellt bli jämställd med städer och samhällen.

Socialvården bör nydanas och ersättas med en brett lagd socialförsäkring så snart ske kan.. Folkpensionerna böra förbättras. Betydelsefullt är, att administrationskostnaderna begränsas så långt möjligt, så att de belopp, som anvisas .för socialvårdande ändamål, i största möjliga utsträckning komma de behövande till del.

Sjukvården bör göras tillgänglig för landsbygdens folk på samma villkor som för städernas. Sålunda måste kostnaderna för besök av eller hos läkare och vid sjukvårdsanstalt nedbringas. Sjukstugor och förlossningshem böra anläggas på sådana platser, att de bli lätt tillgängliga för landsbygdens folk. Behövliga barnmorskedistrikt måste bibehållas och tillräckligt många mödra- och barnavårdscentraler för landsbygdens befolkning inrättas. Distriktssjukvården förbättras och effektiviseras därigenom, att distrikten göras mindre och erforderligt antal sköterskor utbildas och anställas. Sjukhus- och sjukvårdspersonalens anställnings- och arbetsförhållanden böra ordnas på ett sådant sätt, att tillgången på ifrågavarande personal tryggas. Den förebyggande sjukvården måste kraftigt främjas.

Eftersjukvården måste förbättras och de partiellt arbetsföra beredas möjligheter att få sysselsätta sig med lämpligt produktivt arbete.

Folktandvården måste med det snaraste utbyggas. För att detta skall bli möjligt, måste ett tillräckligt antal tandläkare utbildas och erforderligt antal tandkliniker upprättas på landsbygden.

Rusdryckerna äro en folkfiende, som genom lagstiftning och upplysning måste bekämpas. Särskilt nödvändigt är det att stävja det tilltagande alkoholmissbruket bland de unga. Målet måste vara att göra Sveriges folk till ett nyktert folk.

Hemvårdarinneorganisationen måste så fort ske kan utökas för att inom rimlig tid bli till verkligt gagn för landsbygdens arbetstyngda husmödrar. Därjämte bör i erforderlig omfattning en statsunderstödd husmoderssemester skyndsamt ordnas. Tillräckliga anslag böra lämnas såväl till semesterresor och fristående semesterveckor som för att uppföra och driva semesterhem.

Statens byggnads- och bostadspolitik måste utformas så, att subventionsanslagen på ett mera rättvist sätt komma landsbygdens invånare till del. Det överensstämmer icke med en sund samhällsutveckling, att en forcerad och kraftigt utvidgad bostadspolitik bedrives framför allt i storstäderna, under det att landsbygden får behålla sina undermåliga och dragiga bostäder. De höga byggnadskostnaderna måste nedbringas, detta såväl på landsbygden som i städerna. Byggnadsmaterielen standardiseras och skärpt kontroll över priserna genomföres. Ackordssättningen avvägen med hänsyn till de speciella förhållandena vid olika byggnadsföretag och strävandena att utesluta ortens folk från att utföra byggnadsarbete förhindras.

Landsbygdens hårt arbetande kvinnor beredas lättnader i arbetet framför allt därigenom att partiets mångåriga strävan att utverka större bidrag till förbättrande av landsbygdens bostäder effektivt fullföljes. Bostäderna på landsbygden böra liksom i städerna utrustas med moderna bekvämligheter, såsom vatten och avlopp, centralvärme och badrum. Forskningen rörande bostads- och heminredningsfrågor bör på allt sätt främjas. Det är av utomordentlig betydelse med hänsyn till bristen på kvinnlig arbetskraft, att hemarbetet göres lättare och mer tilldragande, så att de unga flickorna känna trivsel och stanna kvar på landsbygden, samt att landsbygdens husmödrar kunna beredas nödvändig vila och rekreation samt ökade möjligheter att deltaga i förenings- och samhällsarbete.

Utvidgningen av det elektriska ledningsnätet bör fortsätta och den elektriska energien i långt större utsträckning komma landsbygdens hem och näringsliv till goda. Såväl anläggningskostnader som energipris måste därför nedbringas. De av riksdagen på partiets initiativ beslutade åtgärderna för större planmässighet och enhetlighet i vårt lands kraftförsörjning måste ofördröjligen verkställas. Om så är erforderligt, får staten ta hand om försörjningen med elektrisk energi.

Landsbygdens kommunikationer måste utbyggas och ordnas på ett mera tillfredsställande sätt. Då staten övertagit vägväsendet, bör det vara en statens angelägenhet, att körbara vägar byggas och underhållas även till avlägsna byar och bygder. Det är ett samhällsintresse, att vägväsendet utvecklas så att avlägsna bygders isolering brytes. Daglig postgång bör i största möjliga utsträckning införas också på landsbygden samt telefonförbindelserna utbyggas och förbilligas, varvid frikretsarna och taxeområdena givas en sådan indelning och omfattning, att de bliva till verklig nytta för landsbygdens invånare.

 Undervisningsväsendet.

All undervisning måste syfta till att icke blott meddela de unga kunskaper utan även och framförallt att dana deras karaktärer. Karaktärsdaningen måste grundas på kristendomens omistliga värden. Skolan måste med aktgivande härpå – det gäller såväl den högre som den lägre undervisningen – bättre än hittills söka fylla sin uppgift som ungdomens fostrare. Därav följer, att lärareutbildningen bör ske med beaktande av kravet på förmåga att fostra eleverna.

I folkskolan måste särskild vikt läggas vid undervisningen i de elementära ämnena. Samhällsutvecklingen och nuvarande samhällsförhållanden böra beredas ökat utrymme i -kursplanerna vid alla skolor.

Undervisningen vid offentliga läroanstalter göres kostnadsfri. Viktigt är att alla studiebegåvade barn givas samma möjligheter till högre teoretisk utbildning. Fallenhet och begåvning måste uteslutande Vara bestämmande för fortsatta högre studier, icke bostadsort eller föräldrarnas ekonomi. Avlägset boende elever böra erhålla stipendier till inackorderingskostnaderna eller resebidrag.

Folkskolan måste som grund för utbildningen förbättras. Landsbygdens skolformer måste förstärkas, varvid målet bör vara att sämre skolformer så långt möjligt ersättas med bättre. Överhuvudtaget bör eftersträvas att undervisningen i landsbygdens skolor kommer att ge ett resultat, som är likvärdigt med det, som uppnås i städernas och samhällenas skolor. De senaste årens skolindragningar, som i sin mån bidragit till landsbygdens avfolkning, påkalla en skyndsam undersökning. Man får inte glömma, att skolan är betydelsefull som kulturhärd för bygden. Vid indragning av skolor bör stor varsamhet iakttagas, särskilt gäller detta de lägre klasserna. Där lägre skolformer av B2- och B3-typ måste bibehållas, tillses genom centralisering av undervisningen i sjunde klassen och fortsättningsskolan eller på annat sätt, att antalet klasser och elever i samma läraravdelning ej äventyrar undervisningens resultat. Slöjdundervisningen och den husliga utbildningen, göras obligatoriska. Lärarinnor, väl förfarna i lanthushåll, anställas, så att denna undervisning kan betydligt utökas och bättre anpassas efter landsbygdens behov. Där jordbruksbetonad fortsättningsskola förekommer, bör undervisningen handhavas av särskilt utbildade lärare och läggas på praktisk grund. Skolkökslokaler likaväl som landsbygdens skollokaler överhuvud göras tidsenliga och lämpliga för sitt ändamål. Undervisningsmateriel motsvarande tidens krav anskaffas. Möjligheter till gymnastik ordnas. Där långa skolvägar förekomma, böra fria skolskjutsar eller fri inackordering beredas barnen. Samarbetet mellan skola och hem bör stärkas.

Folkhögskolan, som betytt och betyder så mycket för den allmänna medborgarbildningen, bör kraftigt stödjas. Det fria bildningsarbetet och korrespondensundervisningen befrämjas. Biblioteksverksamheten utvidgas och intensifieras.

Undervisningen differentieras med hänsyn till elevernas val av levnadsbana. Där behov föreligger bör praktisk realexamen med jordbrukslinje inrättas. Det bör undersökas, huruvida det är möjligt att kunna förlägga realskolor till landsbygden.

Korrespondensinstitut, som meddela undervisning för realexamen och som äga erforderliga kvalifikationer härför, givas examensrätt och lämnas statsbidrag i nödvändig omfattning.

Möjligheterna att avlägga begränsad studentexamen vid folkhögskola eller på annat sätt böra utökas för att bereda ungdomar, som av ekonomiska skäl icke varit i tillfälle att studera under den egentliga skolåldern, tillgång till universitets- och högskolestudier.

Den praktiska utbildningen bör ha samma anseende som den teoretiska undervisningen. I annat fall uppstår risk för att utvecklingen snedvrides till skada för såväl samhället som individerna.

Yrkesutbildningen bör på ett helt annat sätt än tidigare uppmuntras genom statligt stöd. Yrkesskolor upprättas och anpassas efter näringslivets behov och utveckling. Yrkesvägledning och yrkesrådgivning i samråd med skola och hem kunna underlätta och möjliggöra ett ur hela samhällets synpunkt bättre yrkesval.

Landsbygdens ungdom beredes en utbildning, anpassad efter landsbygdens yrkesliv. Jordbrukets och skogsbrukets yrkesskolor utbyggas och förstärkas. Lantmanna-, lanthushålls- och lärlingsskolor inrättas i tillräcklig omfattning. Den praktiska elevutbildningen ordnas på ett betryggande sätt. Den reform av den lägre lantbruksundervisningen, varom beslut fattades vid 1939 års riksdag, genomföres utan dröjsmål.

Vetenskap och forskning måste på allt sätt främjas. Den starka utveckling, som både industrien och jordbruket genomgått, hade icke varit möjlig utan ett intensivt forskningsarbete. Betydelsefullt är, att vetenskapliga och kulturella institutioner givas ett verksamt stöd, så att de kunna fylla sina uppgifter.

Ungdomsvården.

Samhället bör utan byråkratiska former och likriktning av ungdomsorganisationerna stödja och främja deras betydelsefulla självverksamhet, som syftar till medlemmarnas andliga och fysiska fostran.

Folkrörelsernas och det allmännas behov av samlingslokaler tillgodoses. De stora folkliga organisationernas initiativ härutinnan bör kraftigt stödjas av stat och kommun.

Landsbygdsungdomens möjligheter att utöva gymnastik, och idrott underlättas och främjas genom att gymnastiklokaler byggas och idrottsplatser anläggas.

Osunda tendenser inom nöjeslivet måste motarbetas och bekämpas genom aktiv medverkan från ungdomen.

Nöjesskatten bör användas för att främja ungdomens fostran och utbildning.

 ————————————————————————-

 1944:   VALPROGRAM

för

LANDSBYGDSPARTIET BONDEFÖRBUNDET

Landsbygdspartiet Bondeförbundet vill verka för:

bevarandet av vår fäderneärvda religion och vårt nationella kulturarv;

värnandet av vår rättsordning och vår folkliga självstyrelse mot alla samhällsupplösande och mot nationens livsintressen riktade strävanden;

fullföljande av den samverkan i regeringsställning mellan partierna, som kom till stånd i början av kriget, så länge det allvarliga läget så erfordrar;

en utrikespolitik, som har till syfte att bevara vårt lands fred och frihet;

svenskt deltagande i återuppbyggnadsarbetet efter kriget, varvid bistånd i första hand måste lämnas våra nordiska grannländer. Upprätthållandet av ett försvar, som motsvarar världslägets krav och våra egna ekonomiska resurser;

en rationell hushållning med allmänna medel;

avskaffande av dyrortsgrupperingen, så att löner, skatteavdrag, folkpensioner och familjebidrag m.m. komma att utgå efter enhetliga, för hel a riket gemensamma grunder;

sådan fördelning av skattebördan, att de minst bärkraftiga befolkningslagren icke för hårt pressas;

en effektiv skatteutjämning mellan kommunerna;

en näringspolitik, som har till syfte att bereda alla arbetsföra möjlighet till sysselsättning i produktivt arbete;

samarbete mellan det allmänna och näringslivet för att åstadkomma bättre försörjning och förebygga kriser och arbetslöshet;

en sådan penningpolitik, som har till mål att stabilisera priser och penningvärde;

likvärdighet i ekonomisk standard mellan jordbruket och andra näringar;

att bereda den svenska jordbruksproduktionen skydd mot pristryckande överproduktion på världsmarknaden;

att jordbrukarnas organisationer även för framtiden kunna intaga den centrala ställning i jordbrukspolitiken, som de nu inneha;

att bereda trädgårdsodlingen ekonomisk lönsamhet och fiskets utövare tillfredsställande utkomst;

att befrämja småbruket, exempelvis genom att detta erhåller företrädesrätt till särskilt arbetskrävande produktion;

förstärkning av de i egentlig mening ofullständiga jordbruken i alla de fall, där detta är möjligt och innehavarna av dessa jordbruk själva så önska;

att förhindra spekulation med jord och skog, så att jorden bevaras i d en jordbrukande befolkningens ägo;

skärpt jorddelningslagstiftning, som förhindrar att fastigheter av lämplig storlek sönderstyckas eller förminskas;

att jordbruksfastigheter i skogrikare bygder erhålla tillräckliga skogstillgångar i sin ägo;

höjandet av skogsbrukets bärighet, så att skogsägarna tillförsäkras ett skäligt rotvärde och skogsarbetarna beredas en lika god ställning som jämförliga industriarbetare;

att befrämja en utveckling av industriell och småindustriell verksamhet jämte hemslöjd och hantverk på landsbygden och i landsortssamhällen; en befolkningspolitik med syfte att effektivt lätta försörjningsbördan för de barnrika familjerna och motverkas att dessa pressas ner på en avsevårt lägre levnadsstandard än vad barnlösa familjer och ensamstående personer med motsvarande inkomster kunna erhålla;

att befrämja och stödja familjebildningen genom statliga bosättningslån och tillräckliga anslag till egnahemsverksamheten;

en sådan utformning av de socialpolitiska åtgärderna, att landsbygdsbefolkningen blir delaktig av dessa förmåner på ett med stadsbefolkningen likvärdigt sätt;

socialvårdens nydanande och ersättande med en brett lagd socialförsäkring så snart ske kan;

att sjukvården göres tillgänglig för landsbygdens folk på samma villkor som för städernas;

en sådan utformning av statens byggnads- och bostadspolitik, att subventionsanlagen på ett mera rättvist sätt komma landsbygdens invånare tillgodo;

underlättande av landsbygdskvinnornas arbete genom lämpliga åtgärder såsom utbyggande av hemvårdarinneorganisationen, semester för husmödrarna och förbättrande av bostäderna;

fullföljande av landsbygdens elektrifiering och förbilligande av kostnaderna för användning av den elektriska energien;

bättre och mera välordnade kommunikationer på landsbygden;

en god undervisnings som syftar såväl till att ge de unga kunskaper som att dana deras karaktärer;

att bereda alla studiebegåvade barn samma möjligheter till högre, teoretisk utbildning;

att förstärka landsbygdens skolformer, så att undervisningen i skolorna på landsbygden kommer att ge ett resultat, som är likvärdigt med det, som uppnås i städernas och samhällenas skolor;

att bereda landsbygdens ungdom en utbildnings anpassad efter landsbygdens yrkesliv;

positiva åtgärder för ungdomsvården.

Landsbygdspartiet Bondeförbundets möjligheter att genomföra sitt program blir beroende av anslutningen till partiets strävanden vid valet den 17 september.

RÖSTA MED LANDSBYGDSPARTIET BONDEFÖRBUNDET!

———————————————————————————-

 1946: GRUNDPROGRAM

Antaget vid 1946 års riksstämma

LANDSBYGDSPARTIET BONDEFÖRBUNDET

Landsbygdspartiet Bondeförbundet vill på nationell och kristen grundval arbeta för vårt svenska samhälles välfärd och förkovran. Den folkliga självstyrelsen på denna allmänna och lika rösträttens grundval, liksom den medborgerliga frihetens övriga bärande grundsatser utgöra omistliga värden, som oförminskade måste bevaras åt framtiden. Detta oförytterliga frihetsarv måste kraftigt värnas, tro och heder hävdas som grundpelare för svensk rättskultur, liksom rättvisans och rättfärdighetens principer i allmänna angelägenheter. Den kommunala självstyrelsen, som utgör källan till medborgarfriheten, måste för framtiden bevaras som en livsviktig funktion i samhällslivet. I lagstiftning, rättsskipning och förvaltning skall grundsatsen om allas likhet inför lagen obetingat gälla. Alla medborgare skola tillerkännas likvärdiga rättigheter och åläggas likvärdiga plikter i samhället.

Det svenska samhället av i dag vilar på det gamla bondesamhällets grund. Den historiska erfarenheten visar, att svensk bondebefolkning alltid utgjort ett samhällsuppbärande element, som skänkt styrka och stabilitet åt landets utveckling och utgjort det säkraste värnet för lag och rätt. Jordbruket är modernäringen och förutsättningen för vår självförsörjning. Den jordbrukande befolkningens bevarande och stärkande utgör alltfort ett stöd för landets yttre och inre frihet.

Den ekonomiska utvecklingen under senare tid har för städer och tätorter förlöpt gynnsammare än för landsbygden. Omtanke .om landsbygdens befolkning och näringsliv måste därför intaga en framträdande plats i vårt politiska liv. Landsbygdsbefolkningen måste i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende beredas en med andra samhällsgrupper likvärdig ställning. I överensstämmelse härmed vill Landsbygdspartiet Bondeförbundet samla jordbrukets och landsbygdens folk, samt alla, som dela dess samhällsåskådning, till gemensam kamp för rättvisa och likställighet vid avgörandet av landets livsfrågor.

För sitt arbete uppställer partiet följande riktlinjer:

1.   Näringslivet bör bygga på enskild äganderätt och fri företagsamhet. De enskilda medborgarnas initiativkraft, företagsamhet och ansvarskänsla bör omhuldas och uppmuntras. Målet för näringspolitiken måste vara att med tillvaratagandet av vårt lands naturtillgångar bereda .möjlighet till arbete och likvärdig utkomst för hela folket. Samarbete mellan statens organ och den enskilda företagsamheten bör komma till stånd i avsikt att ernå bättre försörjning och för att förebygga kriser och arbetslöshet. Utrikeshandeln måste så inriktas, att hemmamarknadsnäringarnas berättigade intressen tillgodoses.

2.   Jorden måste bevaras i den jordbrukande befolkningens ägo. Jordbruket tillförsäkras en med andra näringar likvärdig, ekonomisk standard. Målet för jordbrukspolitiken måste vara att skänka vårt lands jordbruk full lönsamhet. Familje- och bondejordbruket bevaras. Det mindre jordbruket ges ökat stöd. Alla inom jordbruk jämte fiske och trädgårdsodling arbetande beredas tryggad utkomst. Spekulation med jord och skog måste effektivt förhindras. Jordlagstiftningen bör avvägas så; att olämplig fastighetsbildning förhindras. Verksamma åtgärder böra vidtagas förhöjande av skogsbrukets bärighet, så att skogsägarna tillförsäkras ett tillfredsställande rotvärde och de inom skogsbruket sysselsatta beredas en lika god ställning som andra jämförliga arbetargrupper.

3.   Näringslivet på landsbygden beredes möjlighet till rikare utveckling genom stöd åt företagsamheten inom såväl jordbruk som industri, småindustri och hantverk därstädes.

4.   Starka och välordnade ekonomiska och fackliga föreningar äro en förutsättning för att många på politisk väg uppnådda resultat skola bli till avsett gagn för jordbruksbefolkningen. Vi vilja därför kraftigt arbeta för allmän anslutning till och obrottslig solidaritet med jordbrukets ekonomiska och fackliga organisationer.

5.   De penningpolitiska åtgärderna måste syfta till bibehållandet av en stabil prisnivå och ett fast penningvärde varigenom näringslivet och sparandet främjas. Skadligt storfinansiellt inflytande över produktionen bör brytas och jobberi med svenska värden förhindras. Effektiv kontroll över monopol, truster och banker upprätthålles.

Kreditväsendet på landsbygden bör utvecklas så, att sparmedlen kommer dess eget näringsliv tillgodo.

Skattetrycket i stat och kommun avväges med hänsyn till ekonomisk bärkraft.

6.   Riksdagens kontroll över administrationen och statsmedlens användning måste kraftigt hävdas, ämbetsmannainflytandet inom det offentliga livet begränsas och tendenser till ökat statsinflytande på den kommunala förvaltningens olika områden – effektivt motarbetas. Utgifterna för förvaltningen bör hållas inom rimliga gränser.

De statsanställda på landsbygden böra ha fullt jämförbara avlöningsförhållanden med dem, som äro bosatta i städer och tätorter. Skatteavdrag och sociala förmåner måste vara likvärdiga för alla folkgrupper, oavsett bostadsort.

7.   Folkundervisningen måste bygga på den kristna livsåskådningens grund och inriktas såväl på karaktärsdaning som kunskapsmeddelande. Folkskolan måste som grund för den medborgerliga bildningen förbättras. Likvärdiga möjligheter till praktisk och teoretisk utbildning måste beredas alla.

Det frivilliga bildningsarbetet bör kraftigt stödjas.

8.   De socialpolitiska åtgärderna måste syfta till att bereda ökad trygghet. Socialförsäkring, som ger stöd och hjälp åt individ och familj vid minskad eller helt bortfallen arbetsförmåga, är nödvändig. Landsbygdens folk måste bli delaktigt av de sociala förmånerna på ett med stadsbefolkningen likvärdigt sätt. Bostadspolitiken handhaves så, att en rättvis avvägning kommer till stånd mellan landsbygden och tätorterna. Genom verksamt stöd åt rationell bostadsförbättring på landsbygden beredes bättre arbetsförhållanden för husmödrarna.

9.   En positiv befolkningspolitik måste föras. Familjebildningen och bosättningen böra på allt sätt underlättas. I synnerhet böra ökade möjligheter beredas för de unga att vid någorlunda tidig ålder bilda hem. De sedligt och moraliskt nedbrytande krafter, som verka i riktning att upplösa familjebanden, måste bekämpas. Barnen böra beredas god vård under uppväxtåren. Försörjningsbördan utjämnas, så att de barnrika familjerna kunna upprätthålla en god levnadsstandard.

10. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för att höja folkhälsan, i främsta rummet genom förebyggande hälsovård. Förhärjande folksjukdomar böra effektivt bekämpas. Alkoholens fördärvliga verkningar böra bekämpas genom effektiv upplysning och nykterhetsfrämjande lagstiftning. Målet är allmän folknykterhet.

11. Det gällande valsystemet bör ändras, så att landsbygdens folk beredes bättre möjligheter att hävda sig gent emot de större tätorternas väljare och därigenom erhålla en representation, som motsvarar dess storlek och betydelse.

12. Utrikespolitiken måste syfta till att trygga vårt lands självständighet och oberoende. Ett efter vårt försvarspolitiska läge och våra resurser anpassat försvar upprätthålles. Det internationella samarbetet måste grundas på principer, som bevara och värna folkens frihet och självbestämmanderätt. Samarbetet mellan de nordiska länderna stärkes.

1948:   VALPROGRAM för landsbygdspartiet Bondeförbundet vid Riksdagsmannavalet 1948

 

Ånyo går Sveriges folk till val for att ge uttryck åt sin vilja angående riktlinjerna for de närmaste

årens politiska utveckling. De högt spända förhoppningar, varmed efterkrigstiden på många håll emotsågs ha endast delvis infriats. Det utrikespolitiska läget har sedan andra världskrigets slut karakteriserats av tilltagande spänning och osäkerhet. Förenta Nationerna ha hittills icke förmått utveckla sig till ett pålitligt instrument för fredens bevarande .Liksom hittills måste svensk utrikespolitik även for framtiden ha till uppgift att bevara vårt lands frihet och självbestämmanderätt såsom oundgänglig förutsättning för en sund och gagnelig inre utveckling.

Den neutralitetspolitik som sedan länge varit vägledande för svensk utrikespolitik, bör fullföljas. I överensstämmelse härmed bör samarbetet mellan de nordiska länderna utvecklas och stärkas.

 

Försvar och folkförsörjning.

Ett starkt försvar är en ofrånkomlig nödvändighet. De till försvaret anslagna medlen skola användas så, att största möjliga effektivitet uppnås. Den i produktionens intresse avkortade utbildningstiden måste rationellt utnyttjas med hänsyn till bristsituationen i världen måste produktionen av såväl livsmedel som andra för försörjningen viktiga varor kraftigt främjas.

 

Frihet och lagbunden ordning.

Vår fäderneärvda religion, vår rättsordning och vårt härpå grundade svenska kulturarv utgöra för vårt folk omistliga värden. Hem och familj äro av fundamental betydelse för folk och samhälle. De bärande grundsatserna för vår folkliga självstyrelse och medborgerliga frihet äro arv från fäderna som oförminskade måste bevaras åt framtiden. Åsiktsriktningar och partier, vilkas företrädare genom sina gärningar och meningsyttringar förneka dessa grundläggande värden, äro för vårt samhällsliv väsensfrämmande och böra effektivt bekämpas. Sveriges historia visar att bondeklassen städse fyllt en samhällsuppbärande uppgift och såsom det säkraste värnet för lag och rätt gett styrka och fasthet åt landets utveckling. Det är av största betydelse att landsbygdsbefolkningen även i framtiden kan fylla denna stora uppgift. Landsbygdspartiet bondeförbundet vill i klar överensstämmelse med sin hittills förda politik verka för samförstånd och samarbete mellan de åsiktsriktningar, som stå på den svenska folkfrihetens och det demokratiska styrelsesättets grund, till gemensamt arbete för lösande av dessa stora riksvårdande uppgifter.

 

Rättvisa och likställighet.

Landsbygdspartiet bondeförbundet arbetar för vårt svenska samhälles välfärd och förkovran liksom för rättvisa och likställighet mellan folkgrupperna. Vetenskaplig forskning till gagn för den andliga och materiella kulturutvecklingen bör av samhållet kraftigt främjas. En rikare uppblomstring av vårt lands näringsliv med större allsidighet och förbättrad lönsamhet utgör förutsättningen for höjd kulturell och social standard. Landsbygden måste beredas med städer och tätorter likvärdiga ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden. Bygdernas eftersatta folkgrupper, icke minst de som ha sin utkomst av jord- och skogsbruk ävensom av trädgårdsodling, fiske och jordbrukets övriga binäringar, måste erhålla bättre ekonomiska villkor.

 

Näringspolitiken.

Näringslivet bör bygga på enskild företagsamhet och på enskild företagssamhet och äganderätt såsom förutsättningar för ekonomisk utveckling och framåtskridande. Samarbetet mellan det fria näringslivet och dess organisationer å den ena sidan samt det allmänna bör så utformas att produktionen främjas och samhällsintresset tillgodoses. Effektiv kontroll utövas över skadliga monopol och truster. Näringslivets sunda utveckling kräver att vårt lands hundratusende enskilda företagare erhålla möjlighet att utan byråkratiskt statstvång fullfölja sin gagneliga verksamhet. Krisregleringarna åstadkomma i vissa avseenden en snedbelastning av näringslivet, vilket innebär att produktionen av viktiga nödvändighetsvaror eftersattes till förmån för mera lyxbetonade. Krisregleringarna böra snarast möjligt avvecklas. Förvaltningsapparatens oroande tillväxt samt den ökade byråkratiseringen undandrager alltmera arbetskraft från direkt produktiv verksamhet. Denna utveckling måste hejdas, förvaltningens effektivitet höjas och arbetsformerna förenklas.

 

Stabilisering av penningvärdet.

Vårt lands av kriget skonade produktionsapparat och sparade valutatillgångar inneburo ett gynnsamt utgångsläge för handelspolitiken efter krigets slut. Utvecklingen har emellertid icke motsvarat förväntningarna.

Stort upplagda handels- och kreditavtal med främmande länder samt en omfattande import av delvis för produktionen och folkhushållet föga nödvändiga varor ha bidragit att öka de handelpolitiska svårigheter som förhållandena utomlands skapat. Möjligheterna att tillgodose behovet inom landet av viktiga förnödenheter ha därigenom beskurits och en allvarlig bristsituation har uppstått. Proportionen mellan köpkraft och tillgång på nyttigheter har väsentligt rubbats, så att en stark försämring av penningvärdet inträtt.

Landsbygdspartiet bondeförbundet vill främja en stabilisering av priser och löner, så att ett fast penningvarde åstadkommes. Härvid förutsättes att produktionens omkostnader och priser komma att stå i skälig relation till varandra.

 

Handelspolitiken.

Vår inhemska produktions behov av oundgängliga förnödenheter och råvaror måste tillgodoses. Våra

handelsavtal med utlandet måste utformas så, att nyttiga och behövliga varor erhållas i utbyte mot

vårt lands kvalitativt värdefulla och eftersökta exportprodukter. Vid utrikeshandelns handhavande bör vidare tillser att hemmamarknadsnäringarnas berättigade intressen ej åsidosattas och att levnadsstandarden höjes för hela folket.

 

Skattepolitik och dyrortsgruppering.

 

Statsverkets stora utgifter nödvändiggör en sträng hushållning med allmänna medel. Beskattningen bör avvägas på ett sådant satt, att den icke motverkar önskvärd företagsamhet samt sparandet. Statsbidragen till kommunala uppgifter böra avvägas med beaktande av skattetryck och skatteunderlag i förhållande till kommunernas invånarantal. Kommunernas andel i kostnaderna för av staten pålagda uppgifter graderas efter antalet skattekronor per invånare. Skatteintäkter från företag böra fördelas på de kommuner, från vilka underlaget för inkomsterna härrör, oavsett var företagsledningen är förlagd.

Fastighetsskatten avskaffas och kommunerna beredas ersättning genom en effektiv skatteutjämningsreform. Skattefria investeringsfonder för jordbruk och skogsbruk måste inrättas i likhet med vad som skett för övriga näringar.

Landsbygdspartiet bondeförbundet vidhåller sin uppfattning om dyrortssystemets fullständiga avskaffande. Bostadstilläggen till folkpensionärerna böra även komma landsbygdens pensionärer till del.

Om dyrtidstillägg på folkpensionerna även framdeles beslutas, böra dessa tillägg utgå till alla pensionärer utan behovsprövning.

 

Arbetsmarknaden.

Det är av betydelse, att arbetskraften icke drages bort från viktiga produktiva uppgifter och uppsuges av verksamhetsgrenar med umbärlig produktion. Pris- och lönepolitiken måste så föras att arbetskraften tryggas för ur folkhushållets synpunkt viktig produktion. Arbetslösheten är ett ont som bör effektivt förebyggas, men den ”överfulla” sysselsättning som delvis genom åtgärder från statens sida främjats, har också medfört betydande svårigheter for vissa näringar och arbetsområden.

Jordbrukspolitiken.

Jordbrukspolitiken bör i enlighet med de av 1947 års riksdag fastställda riktlinjerna snarast inriktas på en sådan prissättning, att likvärdighet i ekonomisk standard mellan jordbruk och andra näringar uppnås. Därvid böra familje- och bondejordbrukets förhållanden vara normgivande samt småbrukets ekonomiska villkor särskilt beaktas. Skyddet mot pristryckande konkurrens från den utländska marknaden bör taga formen av åtgärder, som icke inkräkta på jordbrukarnas frihet att planera sin egen produktion.

Rationaliseringen inom jordbruket måste ske i samförstånd och samarbete med jordbrukarna själva, så att dess karaktär av jordbrukarnas egen verksamhet understrykes. De nya jordbruksorganen bör arbeta under sådana former att jordbrukets praktiska utövare få möjlighet att göra sina synpunkter gällande. Det är nödvändigt att se till, att nedläggning av småbruk eller ofullständiga jordbruk icke mot innehavarnas vilja frampressas. Småbruket utgör ur såväl ekonomiska- som sociala- och befolkningssynpunkter en för vår folkförsörjning nödvändig produktionsform, som särskilt lämpar sig for mera arbetskrävande animalisk och vegetabilisk produktion.

Det är av vikt, att jordbrukets organisationer utvecklas och stärkas samt fritt kunna verka for jordbrukets förkovran och ekonomiska höjande.

Trädgårdsodlingens och fiskets utövare böra beredas god utkomst samt trygghet för sina näringar på liknande villkor som för jordbruket. För att vinna detta mål bör deras organisationssträvanden understödjas.

Arbetskraft, sysselsatt vid jord- och skogsbruk, bör beredas en lika god ställning som industriarbetare och statsanställda i jämförbara förhållande. Förutsättningen härför är en rättvis prissättning på jordens och skogens produkter.

 

Skogsbruket.

Över hälften av vårt lands export härrör från skogen som råvarukälla, vilket möjliggör betalning av en betydande del av vår import. Dikningar, röjningar, planteringar och liknande arbeten, som höja skogsbrukets avkastning, böra främjas genom anslag från det allmänn.a Vägar för skogsbruket fylla också en betydelsefull uppgift såväl för virkestransporterna som for en jämn sysselsättning av arbetspersonalen varför utvecklingen av skogsbygdernas vägväsende bör främjas.

Ofta kräver åtgärderna i skogen investering av kapital på mycket lång sikt. I sådana fall bor det allmänna ekonomiskt stödja dessa åtgärder.

Erforderliga flottleders utbyggande och förbättrande ökar förutsättningarna för vårt lands skogsbruk. Staten bör genom lagstiftning söka stimulera intresset härför och skogsägarnas rätt till flottning i såväl allmänna som enskilda flottleder säkerställas.

Skogsägarnas organisationer böra äga frihet att utan hinder av statligt framdrivna inköpskarteller eller liknande åtgärder arbeta för att en skälig andel av träförädlingsindustriernas intäkter kommer skogsägare, körare och huggare till del. En avveckling av den nuvarande virkesregleringen bör ske i syfte att erhålla en rättvis prissättning och ändamålsenlig virkesfördelning.

Forskningen rörande lämpligaste metoder för att ur skogsbruket utvinna bästa möjliga avkastning samt en förbättrad virkesförädling bör bedrivas med stor intensitet.

 

Landsbygdens näringsliv, elektrifiering och kommunikationer.

Genom förekomsten av ett rikare och mera allsidigt utvecklat näringsliv på landsbygden underlättas strävandena att förbättra landsbygdsbefolkningens levnadsvillkor samt att åstadkomma trevnad och trivsel på landsbygden. För att motverka för hela samhället skadlig folkförflyttning böra statsmakterna främja en utveckling av industriell och småindustriell företagsamhet jämte hantverk och hemslöjd på landsbygden. Ett rikt förgrenat och väl underhållet vägnät samt goda trafikförbindelser utgöra jämte fullföljandet av elektrifieringen och förbättring av post- och telefonförbindelserna nödvändiga förutsättningar för utvecklingen av landsbygdens näringsliv.

Vid krisregleringarnas handhavande får icke den småindustriella företagsamheten försättas i en sämre ställning än den storindustriella.

 

Socialpolitiken.

I reformarbetet för att nydana socialvården och ersätta denna med en brett lagd socialförsäkring har Landsbygdspartiet bondeförbundet tagit verksam de. Särskilt må erinras om partiets initiativ och insatser för besluten om de allmänna barnbidragen och höjningen av folkpensionerna med avskaffande av behovsprövningen. Vid årets riksdag har emellertid regeringen förklarat, att en reformpaus är nödvändig med hänsyn till det försämrade ekonomiska läget. Med beklagande härav uttalar Landsbygdspartiet bondeförbundet som sin mening att arbetet på socialvårdens nydanande bör återupptagas, så snart de ekonomiska förutsättningarna härför kunna åstadkommas och personal i tillräcklig omfattning for socialvårdsanstalternas funktion kan erhållas. Utbyggnaden av socialförsäkringen bör ordnas under medverkan och medansvar av de enskilda medborgarna. De socialpolitiska åtgärderna böra så utformas, att landsbygdsbefolkningen blir delaktig av dessa åtgärder på ett med stadsbefolkningen likvärdigt sätt. Det är nödvändigt att redan genomförda reformer samordnas på ett bättre sätt. Den aktiva befolkningspolitik, som på senaste tid inletts i syfte att lätta försörjningsbördan för barnfamiljerna, bör fullföljas i den mån ekonomiska förutsättningar härför föreligga. Det är icke rimligt att en eventuell ytterligare nedgång i penningvärdet skall få försämra de ekonomiska villkoren för dessa familjer.

Sjukvården och den förebyggande hälsovården måste snarast utbyggas och genom resebidrag göras tillgängliga för landsbygdens befolkning på samma villkor som för städernas. Den av statsmakterna beslutade reformen i avsikt att utveckla den förebyggande tandvården måste snarast förverkligas. Bristen på sjukvårdspersonal och barnmorskor måste avhjälpas genom förbättrade utbildnings- och anställningsförhållanden.

Rusdryckerna äro en folkfiende, som genom lagstiftning och upplysning måste bekämpas. Nykterhetsorganisationernas samhällsgagnande verksamhet bör stödjas. Målet måste vara att göra Sveriges folk till ett nyktert folk.

Statens byggnads- och bostadspolitik utformas på ett sådant sätt, att byggnads- och bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden bättre främjas. Lån och bidrag för dessa ändamål måste överhuvudtaget komma landsbygdens folk till del på ett mera rättvist sätt. Vid byggnadsregleringens handhavande får landsbygdens intressen icke eftersättas.

Husmödrarnas arbetsbörda bör underlättas genom rationaliseringsåtgärder på det husliga arbetets område. På landsbygden måste arbetet med att inleda vatten och avlopp samt elektrisk kraft och ljus jämte uppförandet av andelstvättstugor och andelsbagerier med stöd av det allmänna fullföljas i så snabb takt som möjligt.

Tanken på årlig semester åt alla realiseras i möjlig mån genom utbyggnad av lämplig organisation för semestervikarier, hemvårdarinnor o. d.

 

Undervisningsväsendet.

Vid den reform av undervisningsväsendet, som nu planeras, bör den grundsatsen vara vägledande, att

undervisningen skall syfta både till meddelande av kunskaper och till karaktärsdaning. Folkskolan, som utgör grundvalen för all undervisning, bör förbättras varvid tillräcklig hänsyn tages till landsbygdens förhållanden. Kostnaderna för ett normalt byggnadsbehov av skollokaler och tjänstebostäder för folkskoleväsendet övertages helt av staten. Likvärdiga utbildningsmöjligheter för all ungdom, oberoende av bostadsort och föräldrars eller målsmäns ekonomiska villkor beredas. Yrkesutbildningen effektiviseras och anpassas efter näringslivets behov. Den praktiska undervisningen bör värdesättas lika högt som den teoretiska. Det frivilliga folkbildningsarbetet bör verksamt stödjas av det allmänna.

 

Landsbygdens kulturliv.

Landsbygdens kulturliv bör bringas till en rikare utveckling genom insatser av landsbygdens egen befolkning

och dess organisationer med stöd av det allmänna. Värdefull litteratur, konst, musik m. m. får icke förbehållas tätorternas befolkning utan även landsbygdens folk bör beredas mojlighet att direkt bli delaktigt av dessa kulturvärden.

Svenska män och kvinnor:

Rösta med

Landsbygdspartiet Bondeförbundet

den 19 september 1948.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *