Bilden: Axel Pehrsson i Bramstorp och Bondeförbundet hade 1933 modet att göra upp med Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, den så kallade kohandeln, krisuppgörelsen. Det ogillades i hög grad av högerkrafterna, men efteråt kan vi konstatera att uppgörelsen stärkte den ännu sköra demokratin och lade en stabil grund för folkhemmet, det svenska välfärdssamhället.
Av detta kan vi lära att det inte sällan krävs mod för att ta ansvar för landet, men att det gäller att agera när det är nödvändigt.

Det politiska spelet upptar för närvarande en stor del av tiden för såväl ledande politiker som för media. Vem ska samarbeta med vem – och vem ska inte samarbeta med vem…

Spelteorier kan förvisso vara intressanta, men sakpolitiken är viktigare. Det är den, politikens innehåll, som lägger grunden för vilka samarbeten som är möjliga. Vi måste också fråga oss hur vi på bästa sätt tar ansvar för landet i den tid av osäkerhet inför framtiden som vi lever i nu. Då gäller det att försöka enas brett över partigränserna om vad som behöver göras och om hur landet ska styras.

Om ett och ett halvt år går svenska folket till val och väljer sina företrädare för den kommande mandatperioden. Utifrån väljarnas röster på valdagen kan Sverige förhoppningsvis få en stark regering, helst med stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter. Tycker vi att detta är viktigt är det oklokt att redan nu stänga dörrar för tänkbara koalitioner.

Jag delar uppfattningen att en ny regering inte bör vara beroende av Sverigedemokraternas välvilja. En handlingskraftig regering bör i stället om möjligt bildas i politikens centrum och då håller inte dagens närmast cementerade blocktänkande. Visst kan man drömma om att de fyra allianspartierna får egen majoritet i det kommande valet, men att drömmen ska bli verklighet är inte särskilt troligt. Inte heller tyder mycket på att dagens rödgröna konstellation kommer att kunna bilda den starka regering landet är i behov av. Ur allianspartiernas synvinkel vore det heller inte särskilt välbetänkt att låta socialdemokrater och miljöpartister regera vidare på Vänsterpartiets villkor.

Klart är att Sverige framöver kommer att behöva breda uppgörelser på viktiga områden som bostäder, skatter, migration/integration och om hur hela landet ska tas i bruk. I det läget vore det oklokt att stänga dörrar.

Historiskt har Centerpartiet utifrån en självständig mittenposition tagit ansvar för landet genom samarbete åt såväl höger som åt vänster. Partiet hade modet att i en besvärlig situation 1933 göra upp med Socialdemokraterna om ”kohandeln”, krisuppgörelsen. För detta fick man mycket skäll från höger, men efteråt kan man konstatera att det var tack vare uppgörelsen den ännu sköra demokratin kunde stärkas och folkhemmet byggas. Likaså tog Centerpartiet ansvar för landet genom att tillsammans med Socialdemokraterna 1995-98 sanera ekonomin efter den djupa ekonomiska krisen några år tidigare tillsammans med Socialdemokraterna. Inte heller detta var populärt bland partierna till höger.

Centerpartiet gjorde också en historisk insats genom att 1976 bilda regering med partierna till höger i en tid då Socialdemokraterna var upptagna av centralisering och socialisering. Nu var det sossarna som trodde att de hade ensamrätt till regeringskansliet som blev sura. Även bildandet av alliansen 2004, vilket ledde till regeringsskifte två år senare, var en viktig insats i en tid av en alltmer arrogant socialdemokrati.

Att samarbeta för landets bästa har inte alltid gett så stor utdelning i form av nya väljare. Men att Centerpartiet i allvarliga lägen har visat kurage att ta ansvar är något att vara stolt över. Det har varit bra för Sverige.

Idag står Sverige inför många utmaningar. Då behöver landet en regering som kan genomföra nödvändiga reformer och ta svåra beslut. Om det efter valet 2018 är möjligt att enas om ett regeringsprogram som samlar en riksdagsmajoritet är svårt att bedöma idag. Vad som borde vara självklart är att det är fel att stänga dörrar i förväg. En cementerad blockpolitik tjänar inte landets intressen.

Varje parti bör gå ut till väljarna med sitt program och sina förslag. Det är väljarna som ska bestämma styrkeförhållandena mellan partierna – och i valet röstar man på partier, inte block.

Förhoppningsvis kan Sverige efter att väljarna har sagt sitt i september 2018 få den starka ledning i regering och riksdag som landet behöver för att möta framtidens utmaningar. I grunden handlar det om att ta ansvar för landet.