Just nu pågår Centerpartiets medlemsomröstning inför valet till Europaparlamentsvalet nästa år. Jag hoppas att många deltar i omröstningen och vi får en stark lista med duktiga kandidater som står för grön, decentralistisk politik under de kommande åren.

Samtidigt påminns jag om när jag själv var ganska nära att få ta plats i detta parlament i Bryssel/Strasbourg. Inför valet 2009 ställde jag nämligen upp som kandidat i medlemsomröstningen och fick ett starkt stöd. Det kändes bra och var beredd att satsa. Jag såg mig som en konstruktiv EU-kritiker, som var beredd att arbeta för ett nära europeiskt samarbete när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot var jag – och är fortfarande – motståndare till att göra EU till ett alltmer centraliserat statsbygge.

Bild: De fem ”toppkandidaterna” i valet till Europaparlamentet 2009. Från vänster: Kent Johansson, Abir Al-Sahlani, Lena Ek, Marie Wickberg och Håkan Larsson.

Jag sattes högt upp på listan av valberedningen. Vid förtroenderådet i Norrköping i slutet av 2008 skulle listan fastställas. Då gick Centerkvinnornas dåvarande ordförande (Gunilla Hjelm) upp i talarstolen och argumenterade för att flytta ned mig på listan eftersom en kandidat som ”vill gå baklänges in i framtiden” inte borde stå så högt upp. Hon menade alltså att jag var alltför EU-kritisk. Hjelm lyckades övertala en majoritet av ombuden om att flytta ned mig till femte plats.

Efter att ha hört debatten kände jag mig illa till mods särskilt som jag inte kunde begära ordet och bemöta de påståenden som framfördes. (På förtroenderådet är det bara ombuden som har yttranderätt och jag var inte ombud utan var där som kandidat.)

Jag gick efter att listan fastsällts till partisekreteraren Anders Flanking och sa att jag önskade hoppa av som kandidat. Anders övertalade mig emellertid att stanna kvar eftersom de fem första kandidaterna hade utsetts till ”toppkandidater” och då var det viktigt att alla stod kvar. ”Du behövs”, sa han och jag ställde upp trots besvikelsen. Det innebar att jag kunde resa runt i hela landet under valkampanjen.

Bild: Nära, men nådde inte ända fram.

Efter detta repade jag mod och var aktiv under hela valrörelsen. Jag besökte många distrikt och var med på valmöten runt om i landet. Värdefull hjälp i planeringen fick jag av Marcus Persson (numera Åsling). Under resorna fick jag klart för mig att många verkligen ville se mig vald till Europaparlamentet.

Rösträkningen blev spännande. Centerpartiet fick endast ett mandat och det stod redan från början klart att listettan Lena Ek skulle behålla sin plats i Europaparlamentet. Men vem skulle få första reservplatsen om Lena skulle övergå till ett annat uppdrag under mandatperioden? Det var en viktig fråga i sammanhanget.

Under rösträkningen visade det sig snart att jag fick fler kryss än Kent Johansson, Abir Al-Sahlani och Marie Wickberg som stod före mig men efter Lena Ek på listan. För att gå förbi kandidaterna före måste man emellertid få minst fem procent av partiets personröster. Mina siffror pendlade kring femprocentsspärren, men stannade till slut på 4,41 procent. Därmed stannade jag kvar på femteplatsen även om jag fick fler personkryss än de tre kandidaterna närmast före mig.

I ÖP kommenterade Anna Stjernström utgången så här under rubriken ”Imponerande kampanj av Håkan Larsson”:

Partiet valde att flytta ner Larsson inför valet, väljarna valde att flytta upp honom. Han var en hårsmån ifrån att kryssa sig förbi både Marie Wickberg, Abir Al-Sahlani och Kent Johansson. Personrösterna var fler, men 5-procentsspärren satte stopp, då Larssons resultat slutligen landade på 4,41 procent.

Centern som ägnat mycket energi åt att styra om EU-profilen var nu ändå snubblande nära att ha en av partiets uttalade EU-kritiker som partiets första reserv, men framförallt en kunnig och landsbygdslojal politiker på plats i Bryssel.

Den i sammanhanget blygsamma satsning som Centerpartiet gjort inför EU-valet har mest kretsat kring listettan Lena Ek. Kandidat nummer fem fick gissningsvis göra mycket av jobbet helt på egen hand.

Lena Ek blev miljöminister 2011 och lämnade då Europaparlamentet. Kent Johansson tog över hennes mandat. Hade jag fått lite mer än ytterligare en halv procent av personkryssen hade det varit jag som fått resa till Bryssel. Vad det skulle ha inneburit har jag ibland funderat över. Det hade varit både intressant, spännande och ansvarsfullt. Livet hade i så fall blivit ganska annorlunda under de kommande åren.

Om inte centerkvinnoordföranden hade lyckats flytta ned mig på listan är jag säker på att jag hade fått tillräckligt många personkryss för att ha fått efterträda Lena Ek. Men eftersom hon fick stöd för detta av ombuden är det bara att acceptera, men visst kan man fundera. Samtidigt ska jag understryka att Kent gjorde ett bra jobb när han var EU-parlamentariker, liksom Abir gör idag. Men i valet 2010 fick jag fler kryss än dem trots att jag var placerad längre ned på listan.

Det är vid två tillfällen under mitt politiska engagemang som personkryssen särskilt har påverkat mina uppdrag. Dels är det vad som hände i valet till Europaparlamentet, dels riksdagsvalet fyra år tidigare. Den gången toppade jag Centerpartiets riksdagslista i Jämtland Härjedalen, kände starkt stöd från väljarna, men blev förbikryssad av Per Åsling. Jag var inte beredd på detta och borde ha bedrivit en mer intensiv personkampanj för att få fler kryss även om jag toppade listan.

Resultatet var att jag fick stanna hemma från riksdagen efter en mandatperiod i en tid då jag upplevde att jag hade kunnat göra fler insatser i parlamentet. Ska samtidigt understryka att Pelle har gjort viktiga insatser under de fyra mandatperioder han har företrätt länet.

Så här kan fundera om inte om hade varit…