Bilden: Knut Arild Hareide gratulerar sin svenska partiledarkollega Ebba Busch Thor till valframgången i september. Politiskt verkar de båda och deras partier dock glida allt längre ifrån varandra. (Bilden från KrF:s facebooksida.)

I Sverige pågår sonderingar i regeringsfrågan mellan partierna. Blockeringarna verkar svåra att bryta upp, även om vi inte ska ge upp hoppet. För egen del hoppas jag att vårt land så snart som möjligt har en bred, handlingskraftig regering med tyngdpunkten i det politiska mittfältet. Ur det perspektivet är det också intressant att se hur diskussionerna går i omvärlden.

Jag följer sedan länge norsk politik med stort intresse. Även hos grannarna i väster ligger regeringsfrågan just nu i stöpsleven – och det är Kristelig Folkeparti (KrF) som skapar spänning och nervositet i regeringskvarteret i Oslo. Partiordföranden Knut Arild Hareide har nämligen kommit fram till att hans parti kan påverka mer om man väljer att söka regeringssamarbete med Senterpartiet och Arbeiderpartiet i stället för att fungera som stödparti till Erna Solbergs blå-blå regering med Høyre (H) och Fremskrittspartiet (FrP).

Just nu pågår en intensiv diskussion inom KrF runt om i hela Norge om vilken väg partiet ska välja. Den 2 november samlas KrF till extra landsmöte för att ta ställning till hur partiet ska samarbeta framöver. Ställningstagandet kan få avgörande betydelse för vilka partier som kommer att ingå i Norges regering framöver.

I sitt underlag inför landsmötet understryker Hareide att KrF är ett mittenparti (sentrumsparti) och att Norge bör ha en regering med tyngdpunkt i mitten. Han understryker att KrF har stor värdegemenskap med det andra mittenpartiet Senterpartiet. ”Vi vil ha levende bygder og bygge sterke lokalsamfunn i hele landet, vi vil bygge samfundet nedenfra, der mennesker bryr seg om hverandre.” Om detta är de båda partierna helt överens.
Hareide menar också att KrF och Arbeiderpartiet har närmat sig varandra under senare år. Han hävdar att partierna numera står varandra ganska nära när det gäller fördelningspolitik, socialpolitik och internationellt ansvar. Däremot ser han det politiska avståndet till FrP alltför stort för att partierna ska kunna sitta i samma regering. Det gäller exempelvis flyktingpolitiken, biståndet, miljö- och klimatpolitiken. Trots detta har Hareides parti de senaste åren fungerat som regeringens stödparti i stortinget. KrF-ledaren menar emellertid att detta inte går längre utan att hans parti i stället ska söka regeringssamarbete med Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Kontrasten till det svenska systerpartiet Kristdemokraterna (Kd) är uppenbar. Här öppnar partiordföranden Ebba Busch Thor för att bilda regering med stöd från Sverigedemokraterna (Sd), ett mer extremt parti än Norges högerpopulistiska FrP. Medan Sd har nazistiska rötter grundades FrP av skattekverulanten Anders Lange. Busch Thor är kritisk emot att Centerpartiet och Liberalerna inte vill se en regering som är beroende av direkt eller indirekt stöd från Sd.

Tidigare har Kd hämtat mycket inspiration från det norska systerpartiet, som bildades långt före det svenska partiet, redan på 1930-talet. Nu verkar partierna politiskt glida isär. Medan Hareide understryker att KrF är ett mittenparti kallar Busch Thor Kd för ett högerparti.

Överhuvudtaget har flera svenska partier skäl att hämta inspiration från systerpartierna i Norge. Senterpartiet i Norge understryker ofta sin mittenposition och att partiet utifrån denna utgångspunkt kan samarbeta åt såväl höger som vänster om de politiska förutsättningarna finns. I Sverige har partiet låst in sig i Alliansen, frågan är för hur länge. Partierna delar annars historia och gemensamma grundvärden som decentralisering och miljöansvar. Annie Lööf har goda skäl att utöka samarbetet med sin norska kollega Trygve Slagsvold Vedum och vice versa.

Även Socialdemokraterna har en hel del att lära av Arbeiderpartiet. Det norska partiet har aldrig hängett såg åt den centralistiska samhällsutveckling som det svenska systerpartiet under långa tider ägnat sig åt. I Norge råder bred enighet om att hela landet ska tas i bruk. Om Stefan Löfvén och hans socialdemokrater hämtar en dos decentralistisk inspiration från Jonas Gahr Störe och hans arbeiderpartister skulle samarbetet med i varje fall Centerpartiet underlättas. Det är politikens innehåll som måste avgöra vilka regeringar som är möjliga att bilda.

Sverige har hursomhelst förhoppningsvis snart en handlingskraftig regering, gärna med tyngdpunkt i det politiska mittfältet. Det är mycket möjligt att Knut Arild Hareide och hans KrF ser till att även Norge snart har en liknande regering. Det vore bra för båda länderna.