Det nya året, 2025, kommer att bli viktigt, kanske avgörande, på många områden i svensk politik. Energifrågorna i allmänhet – och kärnkraften i synnerhet – hör till de för framtiden viktigaste.
Tidöregeringens blinda kärnkraftstro är ett allvarligt hot. Ska man tro energi- och näringsminister Ebba Busch har varken kritiken mot de enorma kostnaderna för nya reaktorer eller mot att de tar lång tid att bygga någon betydelse. Det handlar ju bara om ”åsikter”. Spaden ska sättas i jorden före nästa val och tio nya reaktorer ska byggas till 2045. Att det finns risker verkar inte finnas på kartan.

Den ensidiga kärnkraftstron bekräftas av att regeringen inte bara har fördyrat utan även aktivt har stoppat planerna på havsbaserad vindkraft i Östersjön.

Själv blev jag medveten om kärnkraftens risker när jag vid centerstämman i Luleå 1973 lyssnade till professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén. Vi var många som blev medvetna om riskerna, inte minst när Alfvén konstaterade att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”. Även ”civil” kärnkraft producerar plutonium och annat radioaktivt avfall som måste hållas skilt från allt liv i tiotusentals år.

Bild: Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet lyssnade på professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén när han varnade för kärnkraftens konsekvenser vid centerstämman i Luleå 1973. 

På hösten 1973 var jag, tillsammans med några CUF:are och andra miljöengagerade, med om att starta Aktion Stoppa Kärnkraften, som senare bytte namn till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Sedan dess har jag följt kärnkraftsdebatten – och inte funnit några skäl att omvärdera min kritiska inställning. Visst har tekniken utvecklats, men riskerna finns kvar.

Efter Harrisburgolyckan folkomröstade Sverige om kärnkraften 1980. Själv arbetade jag i kärnkraftskritiska Linje 3, men även Linje 1 och Linje 2 förespråkade att kärnkraften skulle fasas ut efter de tolv reaktorer som då var i drift eller under byggnad. Något som dagens kärnkraftsentusiaster fullständigt har förträngt.

För nio år sedan, 2016, gjordes en bred uppgörelse för att ge Sverige en hållbar och långsiktig energipolitik. Det var en nödvändig kompromiss efter decennier av diskussioner. S, Mp, C, M och Kd enades om att godkänna kraftbolagens beslut om att stänga fyra och samtidigt godkänna fortsatt drift av de kvarvarande reaktorerna. Samtidigt öppnade man för att bygga nya reaktorer på de befintliga platserna. Den långsiktiga målsättningen om ett helt förnybart energisystem låg dock fast.

Tre år senare kunde M och Kd dock inte längre stå fast vid överenskommelsen utan hoppade av. Därefter har man – tillsammans med L och Sd – drivit en ensidig kärnkraftskampanj. Kosta vad det kosta vill. Att man för nio år sedan gjorde en uppgörelse för att ge landet en långsiktig energipolitik har man medvetet glömt. Nu skyller man på oppositionspartierna och påstår att det svenska energisystemet inte fungerar utan mer kärnkraft, vilket inte är sant.

Bild: Solmärket hämtades från Danmark och spreds bland kärnkraftskritiker över hela världen.

Under 2025 kan vi förvänta oss att Tidöregeringen kommer att vilja satsa hundratals miljarder kronor på nya reaktorer. Förbudet mot uranbrytning tänker man upphäva och kommunernas vetorätt kommer förmodligen undergrävas. Denna ensidiga satsning vill man dessutom göra i en tid då de förnybara energikällorna, främst sol och vind, växer världen runt.

För oss i Jämtland kan detta få för framtiden enorm betydelse. Tillåts gruvbrytning i alunskiffret vid Storsjön får det allvarliga konsekvenser – för dricksvattnet, för jordbruket och hela bygden. Alla goda krafter behöver mobiliseras för att hindra att Tidöregeringen kan omsätta sin ensidiga kärnkraftstro i praktisk politik. Inte minst i våra bygder.

Bild: Att KD(S) med Alf Svensson i ledningen aktivt deltog i Linje 3 inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 verkar dagens Kd-ledare Ebba Busch helt ha förträngt i sina ansträngningar att bygga ny kärnkraft.