Centerpartiet var det första parti som satte miljön högt på den politiska dagordningen. Därför var det naturligt att partiet tidigt tog ställning mot kärnkraften när riskerna med denna energikälla – som dessutom krävde centralisering – blev uppenbara. Vid centerstämman i Luleå 1973 talade professor Hannes Alfvén – och därefter ställde sig centerrörelsen med Thorbjörn Fälldin i spetsen på barrikaderna för en avveckling av kärnkraften och satsning på förnybar energi. (Bilden: Fälldin och Alfvén vid stämman i Luleå 1973.)

Energifrågan är ännu idag i högsta grad levande. Man kan konstatera att Centerpartiet var förutseende när partiet tog ställning mot kärnkraften. Idag, efter Fukushimakatastrofen, borde det vara läge att definitivt stänga dörren till ny kärnkraft och målmedvetet satsa krafter och resurser på den gröna energiomställningen.

I början av 1970-talet var Centerpartiet på kraftig frammarsch. Partiet breddades både politiskt och organisatoriskt. För första gången vann partiet ett omfattande stöd även i de större städerna. Partireformationen hade blivit en stor framgång.

Ett viktigt skäl till framgångarna var att Centerpartiet erbjöd ett decentralistiskt alternativ till den socialdemokratiska regeringens koncentrationspolitik. Ett annat skäl var säkerligen att såväl Gunnar Hedlund som Thorbjörn Fälldin stod för en mer vardagsnära och folklig politik än den intellektuelle socialdemokratiske statsministern Olof Palme. Palme valde att bygga sitt regerande på stöd från kommunisterna hellre än att söka samarbete gentemot Centerpartiet. I valrörelsen 1970 hotade han med att ”rörelsen skulle ta itu” med centerledaren Hedlund.

Mittenpolitikens grund

Efter partiledarskiftet 1971 agerade Thorbjörn Fälldin allt kraftigare för att samla den icke-socialistiska oppositionen i den ekonomiska politiken. Bland annat framträdde Fälldin, som nu var den ledande oppositionsföreträdaren, tillsammans med folkpartiledaren Gunnar Helén och moderatledaren Gösta Bohman på en gemensam presskonferens. Sådana gemensamma manifestationer hade aldrig skett tidigare.

Samtidigt markerade Centerpartiet tydligt den egna politiken, exempelvis när det gällde decentralisering, jordbruk, småföretagarfrågor och miljön. I valet 1973 nådde partiet sitt hittills högsta väljarstöd med 25,1 procent av rösterna. Centerpartiet hade gått till val på att bilda ”en icke-socialistisk regering på mittenpolitikens grund”.

Något regeringsskifte blev det emellertid inte denna gång. Däremot fick Sverige en jämviktsriksdag, ibland kallad ”lotteririksdagen”. S-regeringen var tvungen att förankra alla beslut i riksdagen. Ofta skedde detta i överläggningar mellan partierna som ibland lede fram till de så kallade Hagaöverenskommelserna. I riksdagsutskotten hade man förutsättningslösa diskussioner kring ärendena.

Lyckades man inte komma överens och omröstningarna slutade helt jämnt fick man ibland ta till lotten för att riksdagen skulle kunna fatta beslut. Kvittningsmännen fick förstås en central roll under de här förhållandena. Arne Persson i Heden, som var Centerpartiets kvittningsman, kom att personifiera vikten av att varje riksdagsledamot måste ta sitt ansvar och vara på plats. Annars blev det hårda bandage.

Centerpartiet hade hursomhelst en mycket stark position under jämviktsriksdagen. Partiet var större än folkpartiet och moderaterna tillsammans, vilket innebar att om varje parti drev sin linje till votering var det alltid Centerpartiets förslag som var huvudalternativ till det socialdemokratiska förslaget i slutvoteringen.

Nej till partisammanslagning

Efter valet 1973 ville Thorbjörn Fälldin gå vidare med mittensamarbetet med folkpartiet. Målsättningen var en partisammanslagning. Det förslaget mötte emellertid starkt motstånd inom centerrörelsen. Särskilt inom ungdomsförbundet blev det starka reaktioner. Vid CUF:s förtroenderåd i Åre på hösten fick Fälldin, som var på plats, lyssna till 34 inlägg mot en partifusion och inget för. Vid det så kallade Uppsala möte några veckor senare föll idén om att slå samman de båda partierna definitivt. Efteråt har Thorbjörn Fälldin betecknat den uteblivna partisammanslagningen som ett av sina största politiska nederlag.

Utanför riksdagen hände också mycket i politiken under den här tiden. Miljörörelsen växte och miljöfrågorna kom allt högre upp på den politiska agendan. Runt om i landet bildades miljögrupper som arbetade mot allt mellan kamp mot en utbyggnad av Vindelälven till stopp för utsläpp av miljögifter. I maj 1971 inträffade en händelse som fick stort symbolvärde. Stockholmarna gick samman för att rädda almarna i Kungsträdgården, som förstockade politiker i Stadshuset ville fälla för en ny uppgång till tunnelbanan. Miljökämparna segrade i Almstriden, vilket gav miljörörelsen nytt självförtroende. Runt om i landet, även i stora städer som Stockholm, bildades byalag för att kämpa för den lokala miljön.

Många centerungdomar var tidigt aktiva inom den framväxande miljörörelsen, liksom i det breda motståndet mot USA:s krig i Vietnam. Det var naturligt att arbeta både parlamentariskt och utomparlamentariskt. Ena dagen gick man i protesttåg till den amerikanska ambassaden för att nästa diskutera med företrädare för riksdagsgruppen om vad som borde göras.

Växande miljöengagemang

Kärnkraften blev emellertid den stora kampfrågan. Under 1960-talet ansågs ”den fredliga kärnkraften” allmänt vara lösningen för framtidens energibehov. Så småningom började tvivel att sprida sig om kärnkraftens säkerhet att sprida sig – och det var naturligt att det växande miljöengagemanget inom centerrörelsen och ledde till ett ökat intresse för energifrågorna. Vid centerstämman 1970 varnade Gunilla André, senare riksdagsledamot och ordförande för Centerkvinnorna, för kärnkraftens risker. Det var första gången de här frågorna togs upp på allvar i svensk politik. Stämman slog fast att kärnkraften måste användas ”på ett sådant sätt att skada ej uppstår på människor och miljö”. Diskussionen var i gång, inte minst inom ungdomsförbundet.

Hösten 1972 ställde riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus en interpellation till industriministern Rune Johansson om kärnkraftens risker. Någon förståelse fick Birgitta inte från ministerns sida, men året därpå gick hon vidare med en motion där hon krävde att kärnkraftsutbyggnaden skulle stoppas om inte riskerna kunde accepteras från säkerhets- och miljösynpunkt. Motionen avslogs, men diskussionen ledde ändå till ett uppskov när det gällde beslut om nya reaktorer utöver de elva som fått tillstånd.

Den stora händelsen på kärnkraftsområdet var ändå stämman i Luleå i juni 1973. Där talade professor Hannes Alfvén om kärnkraftens risker. Den kunnige professorn gjorde starkt intryck på såväl partiordförande Fälldin som ombuden i övrigt och därefter tog centerrörelsen successivt allt tydligare ställning mot kärnkraft. Detta underströks under de kommande åren i Riksdagen, men också i det utomparlamentariska kärnkraftsmotståndet.

Efter Luleåstämman samlades några CUF:are (däribland jag själv) och miljöaktivister i Saltsjöbaden utanför Stockholm och bildade Aktion Stoppa Kärnkraften, föregångaren till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Det blev en tid av demonstrationer, seminarier och otaliga aktioner mot kärnkraft. Såväl 1976 som 1977 genomfördes exempelvis marscher mot det särskilt illa placerade kärnkraftverket i Barsebäck med många tusen deltagare, varav många centerpartister med gröna fanor. Demonstranterna var förutseende och skanderade:

Vad ska väck? Barsebäck!

Vad ska in? Sol och vind!