Publicerad i Dagens Samhälle 1 februari 2019
En viktig punkt i Januariavtalet (JA) är att en ”omfattande skattereform” ska genomföras. Det goda syftet är inte minst att ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor”. Detta måste gälla även de växande regionala klyftorna om målsättningen att hela landet ska leva och växa ska uppfyllas.
Sedan 1999 arbetar vi inom Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner och regioner (FSV) för att en rättmätig del av vattenkraftens värden ska få stanna lokalt och regionalt och medverka till utveckling och tillväxt. Till skillnad från jämförbara länder går all beskattning av vattenkraften i Sverige till statskassan. I den omfattande skattereform som planeras måste detta rättas till. Lämpligtvis genom att fastighetsskatten på vattenkraftsanläggningar som ett första steg kommunaliseras eller regionaliseras.
Över 90 procent av landets vattenkraft produceras i de sju skogslänen, kraft som har haft avgörande betydelse för landets utveckling.
Utbyggnaden av vattenkraften har emellertid inneburit omfattande negativ miljöpåverkan. Näringar som fiske, jordbruk, renskötsel och turism har drabbats hårt. Ändå går i stort sett alla de värden vattenkraften genererar till kraftbolagen och till statskassan. Knappast något stannar där produktionen sker. Lägg till detta att vattenkraften idag skapar få jobb lokalt eftersom produktionen i hög grad är centralstyrd. I utjämningssystemet finns inte heller någon parameter som tar hänsyn till att skogslänen har släppt till sina forsar till den för landet oerhört viktiga elproduktionen.
Kontrasten till vårt grannland Norge är i det närmaste total. Att de kommuner och fylken som levererar vattenkraft ska få behålla en del av de värden som genereras är en självklarhet hos grannarna i väster. Vattenkraftsmedlen är, tillsammans med geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter, det viktigaste redskapet i den norska distriktspolitiken för att ta hela landet i bruk är en självklarhet. Närmare sex miljarder norska kronor stannar lokalt och medverkar till utveckling. Även små glesbygdskommuner kan tack vare dessa medel exempelvis investera i skola, vård och omsorg på ett sätt man hittills bara har kunnat drömma om på svensk sida av Kölen.
I Sverige stannar endast ungefär 110 miljoner kronor kvar i så kallade bygdemedel. Landets största vattenkraftskommuner Jokkmokk, Sollefteå och Ragunda hör till landets fattigaste med högst kommunalskatt. Detta är närmast absurt. Skulle kommunerna tillhört Norge hade de kunnat investera och utvecklas på ett helt annat sätt än idag. De hade kunnat bli attraktiva inflyttningskommuner. Förutsättningarna finns med en mer rättvis politik.
Det är dags för centralmakten att sluta att betrakta norra Sverige som en förrådskammare där man kan hämta billiga råvaror. Ett första steg bör vara att låta regionerna behålla en del av vattenkraftens värden. Även en del av de värden som vindkraften, skogen och mineralerna skapar bör i framtiden få stanna lokal och regionalt. Landets rika naturresurser kan och bör medverka till utveckling i hela landet i stället för till centralisering och koncentration till storstadsområdena i södra delen av landet.
Låt den kommande ”omfattande” skattereformen äntligen ge rättvisa förutsättningar för alla delar av landet som kan överbrygga den hotande regionala klyvningen. Det är dags för verkstad!
Håkan Larsson, Krokom
Regionpolitiker (c) och styrelseledamot i FSV