Centerhistoria 38: Inlåsning i högerblocket riskerar att kväva Centerpartiet

Centerpartiet i Sverige har mycket att lära av sina centergröna systerpartier för att återvinna styrka bland väljarna. Om detta skriver jag i ett inlägg som publicerats på Newsmill (5 maj 2013).

Centerpartiet har genom decennierna kunnat påverka den politiska utvecklingen i Sverige från en självständig mittenposition. Det bör vara utgångspunkten även idag. Inlåsning i ett högerblock riskerar att kväva partiet.

Nyligen blev det isländska Centerpartiet (Framsóknarflokkurinn) större än på decennier i valet till det isländska alltinget med nästan 25 procent av rösterna. Enligt de senaste opinionsundersökningarna i Finland har Centerpartiet (Suomen Keskusta) under sin nye ledare Juha Sipilä återtaget positionen som landets största parti med nästan 20 procent av väljarnas stöd. Det går alltså riktigt bra för flera av de nordiska centerpartierna just nu. Hur det går för norska Senterpartiet  – som likt svenska Centerpartiet sitter i regeringsställning – i höstens stortingsval återstår att se.

I Sverige har Centerpartiet, som bygger på samma gröna och decentralistiska idégrund som övriga nordiska centerpartier, problem i opinionen. Vad kan detta bero på? Jag vill här peka på några troliga förklaringar och föreslå åtgärder för att partiet ska kunna återvinna förlorad styrka.

Näring från de gröna rötterna

Såväl de isländska som finländska centerpartierna är, liksom Centerpartiet i Sverige, numera anslutna till den liberala internationalen. Detta innebär emellertid inte att de har tonat ned sin centergröna identitet. I stället hämtar man hela tiden näring från sina gröna rötter för att offensivt kunna möta framtiden. Att utgå från ett decentralistiskt synsätt – där stad och land går hand i hand – attraherar väljare såväl bland traditionella väljargrupper på landsbygden som i städerna.

Det svenska Centerpartiet har alltså samma gröna rötter, men under senare år har partiets agerande ibland uppfattats som om man är på väg att överge landsbygden i förhoppningen om att vinna större stöd i storstäderna. Detta intryck har förstärkts av den nyliberalt influerade ströming  som vunnit insteg i delar av centerrörelsen. De politiska motståndarna gör förstås dessutom vad de kan för att stärka detta intryck. Som aktiv centerpartist vet jag emellertid att partiet fortfarande i grunden är decentralistiskt och grönt, men nog krävs ökad tydlighet för att övertyga väljarna om detta.

Redan Bondeförbundets pionjärer, som Carl Berglund och Axel Pehrsson Bramstorp, insåg att en ohämmad marknadsliberalism leder till centralisering och ökande klyftor. Därför förespråkade de att det skulle finnas sociala ramar för marknadskrafterna. Frihet måste kombineras med trygghet och rättvisa.

När vissa centerpartister idag argumenterar för marknadslösningar med argument hämtade från tankesmedjan Timbro är de uppenbarligen omedvetna om vad centerideologen Gustaf Jonnergård konstaterade för mer än ett halvsekel sedan, nämligen att “den gamla liberalismen” (numera av någon anledning omdöpt till “nyliberalism”) för länge sedan har passerats av utvecklingen. Det vore hälsosamt med mer studier av Jonnergårds skrifter, inte minst inom ungdomsförbundet CUF.

Ideologisk särart

Centerpartiet bör – liksom systerpartierna i övriga Norden – tydligt markera sin ideologiska egenart och identitet och inte framställa sig som ett liberalt parti bland andra. Decentralisering, social rättvisa, trygghet, frihet, kooperation och miljöansvar är grundläggande begrepp i den agrardemokratiska, centergröna idétraditionen ända sedan starten för mer än ett sekel sedan. Denna gröna ideologi, kalla den gärna ekohumanism, behövs minst lika mycket i svensk politik även på 2000-talet.

Jag skulle vilja se ett närmare samarbete mellan de genuint centergröna partierna i Norden, Baltikum och Centraleuropa (inte minst polska PSL, världens äldsta gröna centerparti). Det borde vara dags att väcka International Network of Centre Parties (INC), som var ett aktivt samarbetsorgan för de här partierna under 1990-talet, till nytt liv. Idéutveckling och erfarenhetsutbyte mellan de centergröna partier har stort värde. Centerpartiet kan hämta inspiration och idéer från sina systerpartier.

Självständig mittenposition

Idag har Sverige förmodligen den mest cementerade blockpolitiken i Europa. Det är inte bra för landet, och definitivt inte för ett självständigt parti i politikens centrum som Centerpartiet. Min grundinställning är att varje parti bör gå till val på sitt eget program. Väljarnas beslut på valdagen ska ligga till grund för vilken regeringskonstellation som är möjlig. Detta utesluter självfallet inte att ett parti kan tala om vilken regering eller regeringskonstellation man eftersträvar.

När allians för Sverige bildades inför valet 2006 ställde jag mig positiv. En trött socialdemokrati med en allt mer maktfullkomlig Göran Persson i spetsen behövde avlösning – och då var det viktigt att visa väljarna att det fanns ett tydligt regeringsalternativ. Däremot hade jag inte föreställt mig att allianssamarbetet skulle fördjupas inför varje val med gemensamma arbetsgrupper som kompromissar i centrala politiska frågor innan väljarna sagt sitt. Även inför valet 2014 verkar upplägget vara det samma av slutsatserna att döma från mötet i Maramö.

Tidigt betecknades Bondeförbundet som “ett naturligt centerparti”, ett parti som utifrån en självständig mittenposition pragmatiskt kunde samverka åt såväl höger som vänster för att påverka politiken. Samtidigt har partiet stått för ett decentralistiskt alternativ till centralister såväl till höger som till vänster. Det handlar inte minst om att ge alla delar av landet likvärdiga möjligheter att leva och utvecklas.

Den kanske viktigaste insatsen gjorde Bondeförbundet 1933 när partiet genom krisuppgörelsen (“kohandeln”) med Socialdemokraterna medverkade till att arbetslösheten slogs tillbaka och småbönderna fick avsättning för sina produkter. Genom den historiska uppgörelsen kunde den sköra svenska demokratin stärkas och grogrunden för antidemokratiska rörelser dras undan. Efter krisuppgörelsen kunde Bondeförbundet, senare Centerpartiet, från en mittenposition under decennier aktivt påverka politiken och därmed medverka till att bygga det svenska välfärdssamhället, folkhemmet.

Såväl partiets samverkan med Socialdemokraterna i rödgröna regeringar under Bramstorp och Gunnar Hedlund som Thorbjörn Fälldins och Olof Johanssons samverkan med partierna till höger i icke-socialistiska regeringar utgick från Centerpartiets självständiga mittenposition. Det var politikens innehåll som i varje situation avgjorde vilka samarbetsmönster som var möjliga.

Inspiration finns att hämta

Idag ser många väljare Centerpartiet som ett stödparti till Moderaterna. Det må vara fel i sak men är en bild som måste förändras för att fler ska se Centerpartiet som ett attraktivt alternativ på valdagen. Insikten om detta fanns för övrigt i den valanalys som nuvarande partiordföranden Annie Lööf ledde efter valet 2010; Centerpartiet måste träda ut ur alliansskuggan och driva en tydlig centergrön linje för att vinna ökat stöd.

Ändå är partiet uppenbarligen berett att åter kompromissa på viktiga samhällsområden i alliansarbetsgrupper före valet. Det är knappast välbetänkt, även med målsättningen att partierna i alliansen ska få väljarnas förtroende att fortsätta att leda landet i ytterligare en mandatperiod. Erfarenheterna hittills visar att det är det största partiet som vinner på upplägget, medan övriga förlorar.

Centerpartiet står för en unik grön och decentralistisk politik, ett alternativ till partier såväl till höger som vänster. Det är en sådan politik som systerpartierna i Finland och Island nu vinner ökat folkligt stöd för. Varken Framstegspartiet på Island eller Centerpartiet i Finland kompromissar om politiken före valet. Det gör inte heller Senterpartiet i Norge även om partiet vill fortsätta att arbeta i dagens rödgröna konstellation. Man går ut till väljarna med sitt eget program.

Centerpartiet har genom decennierna kunnat påverka den politiska utvecklingen i Sverige från en självständig mittenposition. Det bör vara utgångspunkten även idag. Inlåsning i ett högerblock riskerar att kväva partiet. Min förhoppning är att Centerpartiet i valrörelsen 2014 kan föra fram ett tydligt grönt och decentralistiskt budskap, ett slagkraftigt alternativ till såväl de blå som röda partierna.

Det finns utan tvekan mycket att lära av de centergröna systerpartierna för att Centerpartiet åter ska växa sig starkt och bli ett av huvudalternativen i svensk politik.

Håkan Larsson

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.