Centerhistoria 24 (och framtid!): Lyft fram ekohumanismen och använd nyckelrollen i svensk politik!

Den här texten är ett bidrag till den pågående diskussionen om ett nytt idéprogram för Centerpartiet. Jag vill särskilt understryka vikten av att de gröna decentralistiska grundvärderingarna lyfts fram. Rötterna måste leva för att trädet ska grönska. Vi ska inte heller skämmas för våra egna begrepp på politiken. Ekohumanismen behövs även på 2000-talet!

Artikeln är även publicerad på Centerpartiets hemsida.

Vid många tillfällen sedan Carl Berglund tog initiativ till partiet 1910 har Bondeförbundet/Centerpartiet spelat en nyckelroll i svensk politik. Från en självständig mittenposition har partiet konstruktivt kunnat påverka samhällsutvecklingen.

Centerpartiet har förutsättningar att spela en nyckelroll även i 2000-talets Sverige. Men det kräver att partiet hämtar näring från de gröna rötterna och samtidigt förnyar sig och ser framåt. Det handlar om att självständigt tydliggöra den egna profilen, offensivt driva hjärtefrågorna och samtidigt vara beredd att samarbeta med andra partier för att nå resultat i sak.

—–

Progressiva bondepolitiker som Anders Danielsson, Hans Jansson och Nils Larsson, ibland betecknade som ”landsbygdsliberaler”, var aktiva och pådrivande i reformeringen av Sverige under 1800-talet. Deras viktiga roll i omvandlingen av vårt land uppmärksammas alltför sällan.

De flesta av Bondeförbundets pionjärer i början av 1900-talet tillhörde samma landsbygdsliberala strömning. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, liksom Johan Andersson i Raklösen, Johan Johansson i Kälkebo och, inte minst, Axel Pehrsson Bramstorp (”den liberale agraren”). Samtliga dessa ledare valde emellertid att lämna Liberala Samlingspartiet för det nya partiet. Dels ansåg de att ”stadsintressen” styrde liberalerna, liksom högern och socialdemokratin, dels hade man kommit till insikt om att otyglad marknadsliberalism leder till koncentration, centralisering och ökande klyftor. De tidiga bondeförbundarna ansåg att det måste finnas sociala ramar för marknadskrafterna. Frihet måste kombineras med trygghet.

Vid samma tid bildades agrardemokratiska partier även såväl i övriga Norden som i Centraleuropa, först var polska PSL 1895.  Partierna förenade i sin politik värden som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Påståendena om att Bondeförbundet och andra agrarpartier var ideologilösa intressepartier stämmer inte med verkligheten. Mellan världskrigen samarbetade partierna i den Gröna internationalen. Bondeförbundet var aldrig formellt medlem, men fick såväl politisk inspiration som symboler – den gröna fanan och fyrklövern – via internationalen.

Bondeförbundet betecknades tidigt som ”ett naturligt centerparti”, ett samarbetsparti i politikens centrum. Genom den historiska krisuppgörelsen 1933 med Socialdemokraterna kunde Bondeförbundet medverka till att arbetslösheten slogs tillbaka, småbönderna fick avsättning för sina produkter och grogrunden för antidemokratiska rörelser drogs undan. Det folkhemsbygge som därefter följde var i hög grad ett gemensamt verk av de båda folkrörelsepartierna.

Under 1940-talet förde ungdomsförbundet SLU in diskussionen om ”den tredje vägen” efter inspiration från partivännerna i Finland. Inriktningen blev att vidareutveckla centeralternativet till såväl renodlad socialism som till renodlad kapitalism. Nästa steg blev ”partireformationen” under 1950-talet, då partiet breddades och bytte namn till Centerpartiet. Inte bara kärngrupperna på landsbygden utan även många arbetare, tjänstemän och småföretagare i städerna sökte sig nu till partiet. ”Decentralisering” blev parollen som satte fart på den centergröna vågen. Gunnar Hedlund ledde reformeringen av partiet och förklarade att det handlade om att ge makten till folket och att alla delar av landet skulle ges förutsättningar för utveckling och tillväxt.

Som första parti lyfte Centerpartiet tydligt upp miljön på den politiska agendan i början av 1960-talet. Den framväxande miljörörelsen fick en intressant samarbetspartner i partipolitiken, särskilt sedan partiet 1973 tog ställning mot kärnkraften. Jag minns själv hur många av mina kamrater på Journalisthögskolan i Stockholm 1972-74 i en annars vänstervriden tidsanda röstade centergrönt 1973.

I valen 1973 och 1976 fick Centerpartiet en fjärdedel av rösterna och efter det senare valet kunde Thorbjörn Fälldin bilda en icke-socialistisk regering. Budskapet om decentralisering och miljöansvar var grunden för att många väljare, såväl på landsbygden som i storstäderna, röstade på Centerpartiet.

Centerideologin fortsatte att utvecklas. Under 1980-talet lanserades ”ekohumanism” som beteckning på den gröna centerideologin av Hans Albin Larsson och Erik Arthur Egervärn. Den senare förklarar vad detta innebär:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

I Centerpartiets gällande partiprogram från 2001 används ekohumanism som beteckning på centerideologin. Jag anser att det är en utmärkt beteckning som bör användas även i det idéprogram som ska antas våren 2013. Vi har all anledning att visa på partiets särart och att vi står för ett självständigt grönt centeralternativ till såväl partierna till vänster som till höger.

Under senare år företrädare för Centerpartiet allt oftare använt beteckningen ”liberal” på partiets politik, oklart vilken sorts liberalism det handlat om. Detta även om man ibland har talat om en ”grön och varm” liberalism. Centerpartiet framstår idag för många väljare som ett diffust liberalt parti i ett moderatlett högerblock. Som jag visat finns en frihetlig, socialliberal kärna i centerideologin – och varför inte med stolthet fortsätta att använda beteckningen ekohumanism för att understryka den egna identiteten.

Min förhoppning är att Centerpartiet förmår träda ut ur moderatskuggan, hämta näring från de gröna rötterna och gå till offensiv i framtidsfrågorna. Även idag handlar utmaningarna i hög grad om decentralisering och miljöansvar. Är det något parti som har förutsättningar att ta ledningen i arbetet för den gröna omställningen och för att överbrygga den regionala klyvningen av landet så är det Centerpartiet.

Ska partiet åter bli ett av huvudalternativen i svensk politik måste grundvärderingarna lyftas fram. Det handlar om en kraftfull politik för att hela Sverige ska leva, kretsloppstänkande och värnandet om den lilla människan.

Ett tydligt frihetligt, decentralistiskt och grönt mittenparti kan spela en nyckelroll även idag. Ekohumanismen behövs på 2000-talet!

Håkan Larsson, Rödön

Ordförande Centerpartiet i Krokom

Tidigare bland annat förbundssekreterare CUF, ledamot i Stockholms läns landsting och riksdagsledamot för Jämtlands län

 

 

En reaktion på “Centerhistoria 24 (och framtid!): Lyft fram ekohumanismen och använd nyckelrollen i svensk politik!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.