Så har även jag läst Annie Lööfs bok Sanningens ögonblick (Ekerlids förlag). Det är en välskriven och lättläst bok som främst beskriver Annies egen väg som partiordförande sedan valet i Åre 2011. Den som vill veta närmare hur Annie har haft det sedan hon som 28-åring valdes att leda Centerpartiet fram till idag kan hämta mycket information ur den här boken.

Bokens rubrik inträffade då Annie och hennes man var på semester i Thailand kring årsskiftet 2012/2013, lite mer än ett år efter Årestämman. Konvulsionerna kring förslaget till idéprogram inom centerrörelsen var så stora att ordföranden måste visa att hon klarade av att leda i en svår tid. Då var det bara att resa hem. Det var verkligen en tuff situation, ett sanningens ögonblick. Inte blev det bättre av att partiet låg klart under fyraprocentsspärren i flera opinionsundersökningar. Det var kris i partiet, helt enkelt.

Jag minns mycket väl hur upprörda många var över de extrema nyliberala inslagen (platt skatt, månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fri invandring etc) i förslaget. Många centerpartister kände inte igen sitt parti och reagerade med kraft. Även de som inte varit särskilt engagerade höjde rösten. Från Centerpartiet i Krokoms kommun skrev vi ett tydligt mycket kritiskt remissyttrande. Liknande reaktioner kom från nästan alla delar av landet.

Annie Lööf hade tillhört den nyliberalt påverkade unga generationen centerpartister, men nu lyfte hon sig över detta och tog hon ansvar för partiet. Efter hemkomsten förklarade hon att ”jag är inte nyliberal” och att hon är motståndare till nattväktarstaten. Vidare att samhället har ansvar för att ge alla en social grundtrygghet. Det mesta av de nyliberala inslagen togs också bort och det idéprogram som antogs senare under våren 2013 är i huvudsak att ett genuint centergrönt program. För första gången skrevs det dock i ett partiprogram in att Centerpartiet är ett liberalt parti. En liberalism som är ”grön, decentralistisk och social”.

Det var starkt av Annie Lööf att kunna samla partiet i detta svåra läge. Det är när man prövas som man utvecklas.  I ”Sanningens ögonblick” skriver hon dock inte mycket om de politiska motsättningarna kring idéprogramförslaget. Det är synd, men vi får veta hur hon utvecklades som politisk ledare. Idag kan hon inte avfärdas som stel och som mest talar i floskler, tvärtom. Som ledare har Annie verkligen utvecklats på de sju år som gått sedan hon valdes.

I boken lyfter Annie bland annat fram sin syn på jämställdhet, migration, företagande och miljöansvar. Här är hon tydlig i vad hon tycker. Läsaren får klart för sig vilka värderingar som ligger till grund för hennes ledarskap. Samtidigt är Annie tydlig med att man måste vara pragmatisk, måste kunna kompromissa i vissa lägen. Ska man påverka samhället måste man vara beredd att ge efter på en del punkter för att få igenom andra.

På ett ställe i boken skriver Annie att hon efter striden om idéprogrammet ”landade i att vi behövde prioritera och utvecklas utifrån våra ideologiska rötter men anpassa dem till den tid vi lever i nu”. Jag är glad att hon lyfter de ideologiska rötterna, eftersom jag under senare år har upplevat att partiet inte alltid hämtar den näring som faktiskt finns i de gröna rötterna – men jag blir inte heller riktigt nöjd av vad ordföranden skriver.

Annie lyfter fram de bondepolitiker som i slutet av 1700-talet och under 1800-talet kämpade för reformer i frihetlig och liberal riktning. Jag har själv skrivit en bok om en av dem, bondeståndets siste talman Nils Larsson i Tullus och instämmer i dessa män är viktiga att lyfta fram i reformeringen av det svenska samhället. De glöms alltför ofta bort i historieböckerna, trots att de betydde mycket.

Vad som gör mig bekymrad är att centerledaren inte ens nämner de kraftfulla personer som ledde uppbyggandet av Bondeförbundet/Centerpartiet. Såväl partigrundaren Carl Berglund som Axel Pehrsson Bramstorp började sina politiska karriärer som liberaler. De insåg emellertid att en ohämmad marknadsliberalism leder till centralisering, maktkoncentration och vidgade klyftor, inte minst mellan stad och land. Därför, menade de, måste samhället sätta upp ramar och ha styrmedel i ekonomin.

Det fanns en liberal kärna i partiets politik, men ledare som Bramstorp och Hedlund markerade att partiet stod för ett alternativ till såväl socialism som ”gammalliberalism”, ungefär det som på senare år brukar betecknas som ”nyliberalism”. Bondeförbundet/Centerpartiet stod för en tredje väg, betecknad som centerism, decentralism eller, på senare år, ekohumanism. Man undvek liberal retorik och använde sina egna begrepp. Centerrörelsens främste ideolog Gustaf Jonnergård underströk att centerlinjen avvisar ”både socialism och liberalt låtgåsystem”. Frihet måste förenas med trygghet.

Jag hoppas att det inte är medvetet Annie Lööf knappast alls nämner centerrörelsen uppbyggnad och stora framgångar under 1900-talet, då partiet stod för en tydlig egen identitet. Samtidigt understryker hon flera gånger vikten av att Centerpartiet i idéprogrammet 2013 för första gången betecknar sig som ett ”liberalt parti”. Till följd av detta ser man numera ”liberala partier” i andra länder som sina systerpartier även om de har en annan bakgrund, medan man har tappat kontakten med traditionella gröna, decentralistiska partier som polska PSL. Ett parti som Centerpartiet samverkade nära med under 1990-talet.

Jag hoppas att kontakterna med den centergröna idétraditionen åter kan stärkas. Det är viktigt att visa på Centerpartiets egen identitet, byggd på decentralisering, miljöansvar, frihet och trygghet – och samverka med de partier som står på samma idégrund.

Detta är mina tankar när jag läser ”Sanningens ögonblick”. Sammanfattningsvis har Annie Lööf skrivit en bok som är väl värd att läsa av många.