Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.)

Vad som ofta glöms bort är att uppgörelsen kom till stånd efter inspiration från Danmark. Redan i januari 1933 hade nämligen den danska socialdemokratiska regeringen enats med det lantbruksförankrade partiet Venstre om en krispolitik som fick brett stöd i Folketinget. Bönder och arbetare gjorde gemensam sak i stället för att ställa egenintressena emot varandra.

I sin nyutkomna bok Homo Affectus, Sverige, Norden och folkhemstanken, konstaterar den erfarne Nordenkännaren Bengt Lindroth att det knappast är en tillfällighet att de tre män som förhandlade fram den svenska uppgörelsen var från Skåne. Statsminister Per-Albin Hansson, jordbruksminister Per-Edvin Sköld i den socialdemokratiska regeringen och Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp, som blev partiordförande året efter, kände varandra och hade bättre kontakter över Öresund än den politiska eliten i övrigt.

Intressant är att Norge två år senare följde efter med en liknande uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Bondepartiet. I Finland, där Agrarerna vid denna tid var det statsbärande partiet bildades 1937 en ”rödmylleregering” med Socialdemokraterna. Från denna grund fortsatte arbetet med att bygga vidare på en nordisk modell. Norden försvarade demokratin när den föll i många andra länder.

Trots att Finland angreps av Sovjet och Danmark och Norge ockuperades av Tyskland fortsatte folkhemsbygget i de nordiska länderna efter andra världskriget, om än från olika utgångspunkter.

Bilden: Bengt LIndroth visar i den nyutkomna boken Homo Affectus att de nordiska länderna inspirerades av varandra på 1930-talet och därmed stärkte den ännu sköra demokratin.

Även om mycket har förändrats sedan 1930-talet finns det en del att lära. Sverige, där den politiska debatten präglas av polarisering och, med Lindroths uttryck ”skadeglädje”, har även idag skäl att hämta inspiration från Danmark. Där är debatten annorlunda och man söker lösningar i den breda mitten.

De nordiska länderna bör utveckla samarbetet och hämta inspiration från varandra. Norden är starkare tillsammans än varje land var för sig. Våra länder bör stärka – och inte avveckla – den nordiska modellen, byggd på folkhemstanken.