I Bramstorps anda

Bild 1: Axel Pehrsson Bramstorp tog ansvar för land och folk. (Valaffisch från 1940-talet).
Bild 2: Bramstorp gjorde upp med Socialdemokraterna och Per Albin Hansson om krisuppgörelsen (”kohandeln”) 1933. Det var en historisk insats för landet.

Bild 3: Bramstorps serafimersköld med parollen ”Samarbete ger styrka”.

Det finns de som är förvånade över att Centerpartiet (och Liberalerna) genom Januariavtalet inledde ett budgetsamarbete med den socialdemokratiskt ledda regeringen. Den som känner historien bör dock inte vara förvånad; Centerpartiet (Bondeförbundet) har i för landet svåra situationen inte backat för att ta ansvar utifrån en självständig mittenposition. Krisuppgörelsen 1933 och samarbetet för att få ordning på ekonomin 1995-98 är bara två uppenbara exempel.

Redan partigrundaren Carl Berglund underströk innan ens partiet formellt bildats att Bondeförbundet skulle vara ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Utifrån den utgångspunkten har det aldrig passat partiet särskilt väl att vara instängt i ett cementerat block. Det är politikens innehåll och väljarnas val som är avgörande för hur samarbetsmönstret kan se ut.

Partitidningen Landsbygden konstaterade redan 1913 att Bondeförbundet skulle ”såsom medelpunkten i samhället verka som klassförsonare, utjämnare och regulator.” Axel Pehrsson Bramstorp utvecklade detta många gånger när han motiverade varför Bondeförbundet var berett att ta regeringsansvar. I Skånska Dagbladet skrev han den 27 augusti 1934, efter krisuppgörelsen men före regeringsinträdet, bland annat följande:

Bondeförbundet är och förblir ett självständigt parti med klart utstakade mål. Det samarbetar gärna med andra meningsriktningar om samhällsgagnande program och låter icke påverka sig till avsteg härifrån vare sig åt höger eller vänster.

Fjorton år senare, efter att Bramstorp såväl varit statsminister, samverkat i regeringen med Socialdemokraterna med Per Albin i spetsen och ingått i samlingsregeringen under andra världskriget utvecklade han sina tankar så här:

Bondeförbundet har alltid sökt föra en sådan politik, som syftat till att utjämna motsättningarna mellan olika samhällsgrupper och skapa stabilitet i samhällsutvecklingen. Det har således faktiskt utvecklat sig till ett centerparti. Även för framtiden vill vårt parti hålla fast vid denna linje. I överensstämmelse härmed är partiet berett att sakligt pröva olika utvägar för att övervinna det krisläge vårt land råkat in i.

Av bondeförbundets ställning som centerparti följer, att ramen för dess underlag vidgats. Jordbrukarbefolkningen har utgjort och kommer alltid att utgöra kärnan i vårt parti, men med den samförståndspolitik det fört faller det sig naturligt, att det också söker kontakt med folkgrupper, som stå jordbruksbefolkningen nära eller som ha likartade intressen…

Under Gunnar Hedlund samarbetade nära med Tage Erlanders socialdemokrater under 1950-talet. Huvuduppdraget vid denna tid var att bygga välfärdssamhället, folkhemmet. Den rödgröna koalitionen föll emellertid på pensionsfrågan, men också på grund av socialdemokraternas alltmer centralistiska politik. Flyttlasspolitiken och Socialdemokraternas senare centralistiska idéer som löntagarfonderna kunde naturligtvis inte Centerpartiet samverka om.

Centerpartiet kunde växa som en del av den gröna våg som rullade över landet i protest mot centralisering och urbanisering. Under 1970-talet fick Centerpartiet stöd från en fjärdedel av landets väljare.

Från sin självständiga mittenposition kunde Centerpartiet under Thorbjörn Fälldins ledning i stället samverka med Folkpartiet och Moderaterna. Fälldin var samtidigt tydlig med att samarbetet skulle ske på mittenpolitikens grund.

När Sveriges ekonomi krisade under andra halvan av 1990-talet ställde Centerpartiet under Olof Johansson upp och hjälpte till med saneringen. Det var naturligt även när det var med den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson man samarbetade. Saneringen blev också framgångsrik och vi ska ännu i denna dag vara djupt tacksamma över denna insats.

Som riksdagsledamot ställde jag mig inför valet 2006 bakom Allians för Sverige, eftersom jag då delade uppfattningen att det behövdes ett slagkraftigt regeringsalternativ till den allt mer pampaktige Göran Persson socialdemokratiska styre. Detta innebar emellertid inte att jag var bekväm med att de fyra allianspartierna utan större ifrågasättande skrev gemensamma program före valen och i praktiken utgjorde ett cementerat block. Min uppfattning var i grunden att varje parti ska gå ut med sin politik till väljarna och utifrån deras beslut förhandla om möjliga regeringsalternativ.

Utgången av 2018 års val ställde blockpolitiken på sin spets. Vill man i praktiken påverka den politiska utvecklingen och sätta landets intressen i centrum får man inte acceptera en konstlad mer eller mindre cementerad mur rakt genom det svenska folket. Den finns inte heller i praktiken.

Efter en höst av segdragna förhandlingar tog Centerpartiet ansvar även denna gång. Partiet stod fast vid sitt löfte till väljarna att inte ingå i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna.

Med Januariavtalet som grund budgetförhandlar Centerpartiet (och Liberalerna) med regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, under denna mandatperiod. Det handlar även nu om att ta ansvar för landet och om att kunna påverka politiken så mycket som möjligt i decentralistisk riktning. För landets bästa. Det kan bli bra.

Centerpartiet, med Annie Lööf i spetsen, agerar därmed utifrån partiets självständiga mittenposition i Axel Pehrsson Bramstorps anda, som ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. ”Samarbete ger styrka”, som det står på Bramstorps serafimersköld.

2 svar på ”I Bramstorps anda

  1. Mycket informativt. Vi behöver ibland återkomma till centerpartiets bakgrund och historia för att bättre kunna spana framåt.

Lämna ett svar till Gunnar Nilsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *