Den regeringsförklaring som Ulf Kristersson läste upp från riksdagens talarstol i tisdags var i princip lika tom på förslag när det gäller landsbygden som i Tidöavtalet några dagar tidigare. Att ”hela Sverige måste ges förutsättningar att leva” låter vackert men vad tänker regeringen göra mer än att sänka reduktionsplikten? Ett förslag som för övrigt inte bara drabbar klimatet utan i förlängningen också landsbygden.

Som bland andra LRF har visat finns stora möjligheter att öka produktionen av biodrivmedel och biogas, men då måste det finnas ekonomiska förutsättningar. Centerförslaget om att slopa skatten på biodrivmedel som blandas in och aktivt understödja den gröna omställningen. Regeringen gör i det här fallet tvärtom.

Bra är att Kristersson konstaterar att det svenska skogsbruket är centralt för svenskt klimatarbete. Frågan är de vad detta konkret innebär. Det återstår att se om de vackra orden betyder i verkligheten. I övrigt är jord- och skogsbruk, de gröna näringarna, bortglömda. Edvard Hollertz går så långt i en ledare i tidningen ATL att han betecknar regeringsdeklarationen som ”ett jordbrukspolitiskt svek”.

Vad som också är allvarligt är att ingen av ministrarna i Ulf Kristerssons regering är bosatt norr om Borlänge. Nästan två tredjedelar av landets yta är utan direkt representation i landets regering. Detta innebär att det till stora delar glest befolkade delarna av norra Sverige inte har någon direkt representation. Risken är uppenbar att urbant tänkande från de tätare befolkade delarna av södra Sverige kommer att dominera.
Bildtext: Även på 2020-talet kan Centerpartiet hämta inspiration från Gustaf Jonnergård, Sveriges mest framgångsrike partisekreterare.

Själv frågar jag mig exempelvis om den nytillträdda regeringen är beredd att äntligen medverka till att en rättmätig del från vattenkraft, vindkraft och andra naturresurser äntligen ska få stanna i de bygder och regioner som levererar dem. Eller kommer norra Sverige att fortsätta att ses som ett förråd av billiga råvaror även framöver?

Centerpartiet som står för en politik för att ta hela landet i bruk, för att det ska finnas likvärdiga förutsättningar i alla delar av landet, behöver nu ladda om för att kunna bedriva en aktiv oppositionsparti. Först måste partiet, på alla nivåer, dock noga begrunda det dåliga valresultatet och analysera orsakerna till att budskapet i sakfrågorna inte nådde fram till många i partiets traditionella kärngrupper på landsbygden.

Det är bra att Dan Olofsson i sitt inlägg i ÖP visar omsorg om Centerpartiet och citerar vad jag skrev i min tidigare artikel: ”Utmaningen nu är att övertyga och återvinna förlorat förtroende bland de landsbygdsväljare som valde att lägga sina röster på andra partier.”
Ja, det är verkligen den stora utmaning centerrörelsen står inför.

Olofsson vill föga överraskande att Centerpartiet ska ansluta sig till de tidigare allianspartier som har bildat en regeringskonstellation med Sverigedemokraterna. För min del menar jag att det viktiga är att tydligt markera Centerpartiets egen gröna, decentralistiska profil för att visa att partiet står för ett alternativ till centralister både till vänster och höger. Samtidigt ska den pragmatiska profilen vårdas; att man kan göra upp med andra partier när det finns saklig grund för att komma överens.

I arbetet för att återvinna förlorat förtroende och stärka positionen i mitten av det politiska landskapet kan Centerpartiet hämta inspiration från den tid då partisekreteraren hette Gustaf Jonnergård. Han var partisekreterare under ett kvartssekel mellan 1951 och 1976. Under Jonnergårds tid breddades och utvecklades Bondeförbundet/Centerpartiet på ett fantastiskt sätt. Ser man till valresultaten kan man konstatera att partiet 1956 fick stöd från nio procent av väljarna, en siffra som 17 år senare stigit till över 25 procent. Nästan en tredubbling. Det var självfallet många som bidrog till framgången, men det är ingen tvekan om att partisekreterare Jonnergård spelade en nyckelroll, både som organisatör och ideolog. Han märktes inte så mycket själv utan agerade oftast i bakgrunden, medan partiordföranden Gunnar Hedlund stod på scenen. De var ett oslagbart team.

Bild: Gustaf Jonnergård arbetade i skuggan av Gunnar Hedlund. Tillsammans var de ett oslagbart team.

Ett viktigt skäl för framgångarna är att Gustaf Jonnergård stärkte och utvecklade Centerpartiets egen idégrund. Decentralismen blev centerideologin. Centerpartisterna blev stolta över sitt parti och sina idéer. På så sätt blev Centerpartiet ett alternativ inte bara för de traditionella kärnväljarna utan även för många väljare från såväl vänster som från höger. Att bygga ett decentraliserat samhälle med en levande landsbygd och trevliga städer – lokalsamhällen – utan koncentration vare sig av makt eller befolkning attraherade allt fler.

Utvecklingen stärktes när Centerpartiet under 1960-talet blev Sveriges första uttalade miljöparti. Grundprincipen var att gården – samhället – naturen skulle överlämnas till nästa generation i bättre skick. När Centerpartiet dessutom förstod kärnkraftens problem och risker stärktes den gröna profilen ytterligare.

Bild: Centerpartiet står för den tredje vägen i politiken. Den gröna, decentralistiska politiken bör lyftas fram även idag. 

Mycket har självfallet hänt sedan Jonnergårds tid, men det finns även idag mycket att lära från den framgångsrika tiden i centerrörelsens historia. Jag är övertygad om att vårt parti kan möta framtiden på ett bra och framgångsrikt sätt om vi hämtar inspiration från de gröna rötterna. Ett tydligt grönt, decentralistiskt alternativ behövs även i 2020-talets Sverige!