En av den agrardemokratiska rörelsens främsta företrädare var den bulgariske bondeledaren Aleksander Stambolijskij (bilden). Han var premiärminister och hans parti, Agrarunionen, fick vid valet 1923 egen majoritet, hela 54,1 procent, av de avgivna rösterna. Förmodligen det starkaste stöd ett centergrönt parti fått i ett demokratiskt val. Högerkrafterna kunde emellertid inte acceptera detta utan störtade bonderegeringen i en blodig statskupp då premiärministern själv mördades. Hans minne är ännu idag levande i Bulgarien.

Den här texten (på norska) ingår i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Vid San Stefanofreden efter det rysk-turkiska kriget 1878 utropades Bulgarien till självständigt furstendöme. Formellt skulle den turkiske sultanen emellertid att vara formellt överhuvud.

Samma år föddes Aleksander Stambolijskij, mannen som kom att bli den bulgariska bonderörelsens förgrundsfigur framför andra, i byn Slavovica i norra Bulgarien. Han växte upp i en mycket fattig familj, men var vetgirig och vill utbilda sig. För att få möjlighet till det tvingades han rymma hemifrån.

Avgörande möte

På en jordbruksskola träffade den unge Aleksander Stambolijskij läraren Janko Zabunov, ett möte som fick stor betydelse. Zabunov hade själv tvingats rymma hemifrån för att få gå i skola och arbetade nu för att förbättra de bulgariska böndernas förhållanden. Nu detta även Aleksanders livsuppgift. 1899, vid 21 års ålder, deltog han vid den kongress i Pleven med 700 delegater som beslutade bilda den bulgariska agrarunionen.

Snart var Aleksander Stambolijskij redaktör vid agrarunionens tidning Bondefanan (Zemedelsko Zname). Agrarunionen arbetade brett med politiskt organisationsarbete, men också exempelvis med att bygga en jordbrukskooperation och starta bibliotek på landsbygden. En folkrörelse växte fram.

Vid valen 1908 vann agrarunionen 23 mandat och 11,2 procent av rösterna. Aleksander Stambolijskij var en av de nya parlamentsledamöterna. Snart var han ledare för partiet och kunde driva på utvecklingen i demokratisk riktning av det nu helt självständiga landet.

Fredskämpe som fängslades

Stambolijskij var uttalad demokrat och motståndare till monarkin, som han ansåg var en föråldrad kvarleva. Det gjorde förstås att han fick många personliga fiender, men bondeledare var orädd och kritiserade öppet tsar (kung) Ferdinand och dennes krigsäventyr.

Under Balkankrigen 1912-13 drev tsar Ferdinand sitt land i krig mot grannländerna. Aleksander Stambolijskij och agrarunionen protesterade häftigt mot krigspolitiken. Svaret fram makthavarna blev att Stambolijskij kastade ut ur parlamentet och partitidningen censurerades. Efter kriget blev det åter möjligt med normalt politiskt arbete. Agrarunionen beskylldes för förräderi, men väljarna gillade partiets fredspolitik. Vid valet 1914 fick agrarunionen 20,9 procent av rösterna och 48 mandat.

Under första världskriget förde tsar Ferdinand åter igen sitt land ut på slagfälten igen, även nu under starkt motstånd från agrarerna. Aleksander Stambolijskij arresterades och fick välja mellan att uppmana bondesoldaterna att ställa upp i tsarens krig eller bli avrättad. Stambolijskij stod emellertid på sig och en militärdomstol dömde honom till döden. I sista stund fick tsaren emellertid kalla fötter och omvandlade domen till livstids fängelse. Under större delen av kriget satt bondeledaren i fängelse tillsammans med många av sina partivänner.

Från fängelset till statsministerposten

Bulgarien hörde till förlorarsidan i världskriget och den livstidsdömde Stambolijskij återfick så småningom sin frihet. Vid en partikongress i juni 1919 återtog han ledningen för agrarunionen och fick därefter plats i den styrande samlingsregeringen. Han krävde emellertid nyval och vid detta stärkte agrarunionen sin position och blev största parti med 27,5 procent av rösterna. Nu kunde tsaren, som nu var Ferdinands son Boris, inte undvika att uppdra till den tidigare livstidsdömde bondeledaren att bilda regering. Stambolijskijs agrarer bildade regering med två mindre borgerliga partier.

Redan året därpå, i mars 1920, gick bulgarerna till val igen och nu vann agrarunionen hela 38,2 procent av rösterna. Partiet fick egen majoritet i parlamentet sedan 13 av de valda, de flesta kommunister, underkänts. Aleksander Stambolijskij bildade nu en ren bonderegering och kunde fullt ut driva sin politik.

Radikal reformpolitik

Agrarunionen förde en politik som både var radikal och samtidigt värdekonservativ. Fredspolitiken var viktig. Stambolijskij förklarade många gånger att det gällde att ”smida plogar av svärden”.  Ett krig ”får oundvikligen fruktansvärda konsekvenser vare sig man vinner eller förlorar”, förklarade bondeledaren.

Regeringen Stambolijskijs reformprogram byggde på följande fyra pelare:

–       jorden ska ägas av dem som brukar den

–       kooperationens roll i näringslivet ska stärkas

–       värnplikten ersätts av en obligatorisk samhällstjänst (fysiskt arbete)

–       utbildningssystemet läggs om för att ge alla barn en god utbildning

Under tre år fick den bulgariska bonderegeringen möjlighet att föra en radikal reformpolitik. Politiken präglades av agrara och sociala reformer för att lyfta landsbygdsbefolkningen upp ur fattigdomen. En jordreform genomfördes för att ge fler bönder en anständig levnadsstandard. För att jordlösa och fattiga småbönder skulle kunna köpa jord erbjöd staten fördelaktiga lån. Samtidigt byggdes också bondekooperationen ut över landet, vilket förbättrade situationen. Skolorna byggdes ut, särskilt på landsbygden. Den fria skolgången utvecklades från fyra till sju år. Dessutom infördes gratis vuxenutbildning på kvällstid, vilket snabbt minskade analfabetismen i landet. Ett progressivt skattesystem infördes. Bonderegeringen förde också en mer tolerant politik gentemot landets stora muslimska minoritet än tidigare regeringar.

Utrikespolititiskt arbetade regeringen Stambolijskij för försoning och internationellt samarbete. Liksom agrarledare i Serbien och Kroatien hade Aleksander Stambolijskij en vision om en sydslavisk federation för att bygga en varaktig fred på Balkan. Han såg också vikten av ett internationellt samarbete mellan agrar- och bondepartierna i Europa. Därför tog han initiativet till den internationella agrarbyrån, kallad gröna internationalen. 1921 grundade den bulgariske bondeledaren och statsministern den gröna internationalen tillsammans med kollegorna Wincenty Witos i Polen och Antonin Svehla i Tjeckoslovakien. Organisationen fick sitt högkvarter i Prag.

Agrarregeringen hade brett folkligt stöd för denna politik. När Stambolijskij på våren 1923 utlyste nyval fick partiet hela 54,1 procent av rösterna. Kommunisterna blev näst största parti med 19 procents stöd.

Blodig statskupp mot bonderegeringen

Nu blev Aleksander Stambolijskijs och hans regerings reformpolitik alltför utmanande för andra grupper i landet. Både högergrupper och kommunister gjorde vad de kunde för att bekämpa bonderegeringen. Friställda militärer gjorde vad de kunde för att hålla liv i den gamla drömmen om ett Stor-Bulgarien och ville införliva Makedonien och norra Grekland med Bulgarien. Dessa grupper kände sig starkt provocerade av Stambolijskijs försoningslinje gentemot grannländerna. Kommunisterna såg å sin sida hur det folkliga stödet för agrarerna växte och utsåg partiet till sin huvudfiende. Politiska strejker utlystes, men regeringen slog ned de olagliga, kommunistledda, aktionerna.

I juni 1923 genomförde en sammansvärjning av militärer, högerkrafter och tsar Boris en statskupp mot den lagligt valda Stambolijskijregeringen. Statsministern själv mördades. I stället övertogs makten av regim med politiska ledare från höger till socialdemokraterna makten i Sofia.

Kommunisterna, som ansåg sig bekämpa såväl ”den urbana som rurala bourgeoisien” var förstås inte nöjda över att ställas vid sidan. Några månader senare försökte de sig på en egen kupp mot den nya regeringen. Kuppförsöket krossades emellertid. Under de kommande åren omvandlades Bulgarien successivt från en demokrati till ett allt mer auktoritärt styrt samhälle. 1934 genomfördes en ny militärkupp som i praktiken innebar att tsar Boris övertog den politiska makten i landet.

De gröna idéerna lever

Bulgarerna har aldrig glömt den store bondeledaren. Han var unik genom att först vara sitt partis store ideolog och därefter få möjlighet att genomföra sina idéer i praktisk politik med en majoritet i det folkvalda parlamentet bakom sig. De reformer som hans regering genomförde i början av 1920-talet överlevde statskuppen 1923. Såväl jordreformen, skolreformerna som uppbyggnaden av kooperationen kunde leva vidare.

Även idag, efter kommunismens fall, lever de gröna idéerna från Aleksander Stambolijskij vidare i bulgarisk politik.