Centerhistoria 35: Centerpartiet in i Allians för Sverige

Valet 2002 blev en framgång för Centerpartiet. Efter några år med svaga och nedåtgående opinionssiffror ökade partiets stöd något. Den nya partiordföranden Maud Olofssons tal om att bekämpa ”den regionala och sociala klyvningen” vann gehör. (Bilden till höger)

För att utmana den trötta socialdemokratin om regeringsmakten tog Maud Olofsson 2004 initiativ till Allians för Sverige, ett samarbete som två år senare tog över regeringsmakten. Detta gav Centerpartiet möjligheter att direkt påverka politiken. Samtidigt har Moderaterna fått en dominerande roll inom Alliansen, inte minst på Centerpartiets bekostnad.

Snart sju år senare befinner sig Centerpartiet i ett avgörande läge. Partiet har bytt ordförande till Annie Lööf, men opinionsläget är mycket svagt. Frågan för framtiden är vilken väg Centerpartiet väljer inför valet 2014. Ska partiet vara ett liberalt parti bland andra eller ett tydligt grönt och decentralistiskt alternativ?

Efter partiledarskiftet 2001 fick Centerpartiet ny energi. Valrörelsen 2002 blev offensiv och nedgången bröts, åtminstone tillfälligt. Jämfört med valet fyra år tidigare ökade Centerpartiet med 1,1 procent till 6,1 procent. En viktig orsak var att nya partiordföranden Maud Olofsson tydligt slog fast att Centerpartiet bekämpade ”den sociala och regionala klyvningen” av landet. Väljarna kände igen partiet och fler valde att lägga sin röst på det gröna partiet.

Valet 2002 gav ingen klar majoritet i Sveriges riksdag. Därför inleddes efter valet sonderingar mellan Centerpartiet, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet om att bilda regering. Till en början såg en uppgörelse om en koalitionsregering ut att vara möjlig, men snart gav Maud Olofsson besked om att Centerpartiet lämnade koalitionssamtalen. I stället kunde Socialdemokraterna under Göran Persson fortsätta att regera ännu en mandatperiod med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hade en fempartiregering i stället tagit över ledningen av landet efter valet 2002 hade svensk politik förmodligen utvecklats annorlunda de kommande åren. Intressanta perspektiv hade kunnat öppna sig.

Inför EU:s utvidgning 2004 uppstod en viktig diskussion om ”social turism”. Statsminister Göran Persson varnade för att medborgare från de nya medlemsländerna skulle komma till Sverige för att få del av det svenska välfärdssystemet, ett fenomen som han kallade för ”social turism”. Därför föreslog han införande av övergångsregler för att hindra ett missbruk av trygghetssystemen. Maud Olofsson och Centerpartiet försvarade den fria rörligheten inom EU och kritiserade Persson hårt för att försöka bygga nya murar. Det blev inga övergångsregler – och heller ingen social turism. Persson hade fel och Olofsson rätt.

Aktivt försvar för kronan

Centerpartiet var tidigt skeptiskt till en svensk anslutning till EU-valutan euro. Riksdagen beslutade också 1997 att Sverige inte skulle delta i valutaunionen från starten 1999, främst på grund av att väljarnas stöd ansågs vara allt för lågt. Dessutom har Sverige inte anslutit sig till växelkursmekanismen ERM2, vilket skulle ha inneburit att kronan hade knutits till euron. Erfarenheterna av en fast valutakurs var inte de bästa efter krisen i början av 1990-talet.

Några år senare, 2003, ansåg emellertid euroförespråkarna att det var dags att skrota kronan för euron. Som tur var tillfrågades svenskarna i en folkomröstning, där de fick ta ställning till frågan ”Anser du att Sverige ska införa euron som valuta?”

Ja-sidan satsade enorma resurser, till övervägande del från Svenskt Näringsliv, på en ja-seger. En stor del av det politiska och ekonomiska etablissemanget engagerades för att få svenskarna att skrota den egna valutan. På ja-sidan fanns en stor del av det socialdemokratiska etablissemanget med statsminister Persson i spetsen, liksom ledningarna för Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Centerpartiet valde att slå vakt om kronan tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I euroomröstningen var alla partier emellertid långt mer delade än i folkomröstningen om EG/EU-medlemskap nio år tidigare.

Centerpartiet deltog inför euroomröstningen aktivt i nätverket Europa ja, euro nej, där ekonomen Nils Lundgren var ordförande och Centerpartiets Lena Ek vice ordförande. Jag deltog själv mycket aktivt i nätverkets arbete tillsammans med många andra centerpartister.

Från nej-sidan pekade vi på att EU inte är något optimalt valutaområde, skillnaderna mellan de olika ländernas ekonomier och kulturer är alltför stora för att en gemensam valuta i längden ska fungera. Många varnade också på goda grunder för att valutaunionen skulle kräva centralisering inte bara av ekonomin utan även av politiken. För en sådan utveckling fanns inget folkligt stöd. Euroförespråkarna försökte förneka dessa konsekvenser men utan större trovärdighet.

Väljarna lyssnade till argumenten och när rösterna räknades samman visade det sig att en klar majoritet, 55,9 procent, röstade nej till euron. Euroförespråkarna stöddes av 42 procent. Idag kan vi konstatera att Centerpartiet och den övriga nej-sidan i hög grad har fått rätt, mer än vad vi egentligen önskade. Eurozonen är i djup kris och ingen vet om den gemensamma valutan kommer att överleva på längre sikt. Enligt de senaste opinionssiffrorna (SCB november 2012) skulle endast 9,6 procent av väljarna rösta ja, medan hela 82,3 procent väljer nej-sedeln.

Tack vare att majoriteten av väljarna i folkomröstningen 2003 var kloka nog att rösta nej till euron har Sverige idag kronan kvar och en riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi och inte ett medelvärde för hela Europa, fastställd i Frankfurt. Detta är en stor fördel i den ekonomiska turbulens världen genomgår. En slutsats borde vara att Sverige även formellt ska kräva ett undantag från den gemensamma EU-valutan, i likhet med vad Storbritannien och Danmark redan har.

Ett tydligare regeringsalternativ

Under mandatperioden efter 2002 upplevde allt fler de regerande Socialdemokraterna, med Göran Persson i spetsen, som trötta och initiativlösa. De behövde avlösning i regeringskansliet. För att bilda ett tydligt regeringsalternativ bjöd centerledaren Maud Olofsson i augusti 2004 sina kollegor i Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna till sitt hem i Högfors i Robertsfors, Västerbotten. Något bad i badtunna blev det dock inte – men myten om detta lever fortfarande. Resultatet av träffen blev hursomhelst att Allians för Sverige bildades. Nu fanns ett tydligt regeringsalternativ till Socialdemokraterna inför valet 2006.

Inför valet bildades olika arbetsgrupper som enades om en gemensam allianspolitik i olika sakfrågor. Det blev mycket tal om att minska utanförskapet och om att skapa jobb, arbetslinjen formulerades. Ytterligare ett möte med de fyra partiledarna ordnades hemma hos Kd-ledaren Göran Hägglund i Bankeryd utanför Jönköping. Där kommer alliansledarna överens om gemensamma utspel om skatter, arbetslöshetskassan och sjukförsäkringen.

Alliansen till regeringsmakten

Det var centerledaren Maud Olofsson som tog initiativ till att bilda Allians för Sverige, men Moderaterna kom snart att bli det dominerande partiet i samarbetet. Med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen lyckades det gamla högerpartiet förnya sig, gå in mot mitten och lansera de Nya Moderaterna, delvis med socialdemokratisk retorik. Uppenbarligen gick denna så kallade triangulering hem hos väljarna och efter valet kunde en alliansregering med Reinfeldt som statsminister bildas. Moderaterna ökade med tio procent, Centerpartiet med 1,7 procent till 7,9. Därmed blev Centerpartiet landets tredje största parti.

Efter valet 2006 utsågs Maud Olofsson vice statsminister och näringsminister i Fredrik Reinfeldts regering. Andreas Carlgren blev miljöminister, Eskil Erlandsson jordbruksminister och Åsa Torstensson infrastrukturminister. Centerledningen var från början inriktad på att till nästan varje pris hålla samman regeringen. Ingen skulle i fortsättningen kunna anklaga partiet för att vara den svaga länken i regeringsalliansen.

Som regeringsparti har Centerpartiet kunnat påverka politiken på många områden. Näringsminister Maud Olofsson arbetade hårt för att underlätta företagandet, inte minst bland kvinnor. När den ekonomiska krisen slog till fick hon ägna mycket tid åt exempelvis Saabkrisen. Miljöminister Andreas Carlgren arbetade hårt för att få till stånd ett globalt klimatavtal, men det stora mötet i Köpenhamn 2009 blev en besvikelse. Jordbruksminister (senare Landsbygdsminister) Eskil Erlandsson har förtjänstfullt lyft ”Matlandet Sverige” samtidigt som många svenska bönder har lönsamhetsproblem. Infrastrukturminister Åsa Torstensson arbetade mycket med att lyfta den eftersatta infrastrukturen. Trots alla goda ambitioner ansåg många väljare att Centerpartiet hade blivit otydligt och inte som förr drev profilfrågor som miljö och landsbygd.

Ett problem i sammanhanget är att Allians för Sverige har inneburit att de mindre partierna i samarbetet har haft svårigheter att tydligt profilera sina hjärtefrågor. Det budskap som främst har förts ut till väljarna har oftast varit kompromisserna från regeringskansliet, inte vad varje parti står för. Moderaterna har sedan samarbetet inleddes 2004 kraftigt förstärkt sin position, till stor del på de övriga allianspartiernas bekostnad. Den moderata dominansen har blivit ett allvarligt problem för Alliansen.

Osäkerhet om energin

Ett område där kompromissandet inom alliansen har skapat oro inom centerrörelsen är energin. I februari 2009 enades alliansregeringen om att satsa offensivt på förnybar energi, men samtidigt upphävdes förbudet mot nybyggnad av kärnkraft. Inga subventioner ska emellertid utgå till nya reaktorer om sådana skulle bli aktuella. Inom centerrörelsen, och bland allmänheten, skapade uppgörelsen osäkerhet och oro. Centerpartiet hade stått på barrikaderna för att skrota kärnkraften sedan 1973 och många kände sig besvikna över kompromissen med, i första hand, reaktorkramarna i Folkpartiet.

Även om mycket lite i dagsläget tyder på att ny kärnkraft kommer att byggas i Sverige är det en utmaning för Centerpartiet att tydligt visa att partiet står fast vid linjen att energisystemet ska ställas om och bygga på förnybar energi och hushållning. Såväl kärnkraft som fossilkraft måste fasas ut ur energisystemet för att det ska bli långsiktigt hållbart.

Valet 2010 innebar en tillbakagång för Centerpartiet. I riksdagsvalet minskade stödet från 7,9 procent till 6,6 procent. Alliansregeringen fick väljarnas mandat att fortsätta att leda landet, men Centerpartiets tillbakagång innebar att partiet förlorade en ministerpost. Åsa Torstensson fick lämna regeringen.

I eftervalsanalysen, som leddes av Annie Johansson (nu Lööf), konstaterades att Centerpartiet måste lämna alliansskuggan och tydligare markera den egna politiken. Ännu så länge har detta i praktiken inte lett till någon tydlig förändring när det gäller tydligheten. Opinionsmässigt har partiet legat historiskt lågt under senare tid.

Partiledarskifte och nya utmaningar

I september 2011 samlades Centerpartiet till partistämma i Åre. Efter en unikt öppen valprocess med tre kandidater valdes Annie Lööf till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Skiftet på partiledarposten skapade stora förhoppningar inom centerrörelsen. Dessa har dock ännu inte infriats, i stället har opinionsproblemen blivit ännu allvarligare. Partiet står inför stora utmaningar.

Under Maud Olofssons tid som centerledare fick mer liberala strömningar ett allt större inflytande i partiet. Särskilt ungdomsförbundet CUF hämtade inspiration från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro. Detta blev tydligt under Fredrick Federleys tid som CUF-ordförande, då Annie Johansson (Lööf) var vice ordförande. Runt om i landet fortsatte samtidigt centerpartister att arbeta som tidigare i kommuner och landsting. Någon mer omfattande diskussion om de olika partiledarkandidaternas ideologi fördes inte i samband med Årestämman.

Diskussionen om Centerpartiets vägval för framtiden kom i stället med full kraft i samband med att en arbetsgrupp, under ledning av Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, presenterade ett förslag till nytt idéprogram i december 2012. I förslaget fanns en rad idéer som av många, inom och utom partiet, uppfattades som nyliberala/libertarianska. Individen sattes framför det gemensamma. Mest uppmärksammade var formuleringar som öppnar för månggifte, slopad arvsrätt och slopad skolplikt. Det talades också om ”fri invandring” och att staten ska vara ”så liten som möjligt”. Dessa för centerrörelsen aparta förslag skymde de delar av programmet som utgick från en mer traditionell centerpolitik, exempelvis decentralisering och miljöansvar.

Även om många var upprörda över idégruppens förslag har det fört det goda med sig att den politiska diskussionen inom centerrörelsen när detta skrivs är mer intensiv än på många år. Distrikt, kretsar och enskilda medlemmar har presenterat ändringsförslag och tillägg i mängder. Utmaningen för partistyrelsen är att presentera ett förslag till idéprogram som kan samla partiet vid den extrastämma som ska genomföras i mars 2013. Hur denna utmaning hanteras kan få avgörande roll för Centerpartiets utveckling och förutsättningar inför valet 2014.

Partiordföranden Annie Lööf har under påverkan av den intensiva diskussionen tagit avstånd från de mest extrema förslagen i idéprogramförslaget. Vid partiets kommundagar i Örebro förklarade hon med emfas att ”jag är inte nyliberal” och att hon är motståndare till nattväktarstaten. Det är ett bra och välkommet klargörande, som måste innebära att centerledaren nu definitivt distanserar sig från de nyliberala tänkare som hon för några år sedan ansåg vara intressanta.

Förhållandet till Allians för Sverige kommer också att bli viktigt för Centerpartiet. Traditionellt har partiet kunnat spela en nyckelroll i svensk politik som självständigt parti i politikens centrum. Utifrån denna mittenposition har Centerpartiet kunnat samverka åt såväl vänster som höger för att påverka den politiska utvecklingen. Om Centerpartiet långsiktigt låser sig vid fortsatt allianssamarbete riskerar partiet förlora denna nyckelroll och därmed få sämre påverkansmöjligheter.

Centerpartiet befinner sig när detta skrivs i ett avgörande skede. Utmaningen är att tydligt visa att partiet står för såväl frihet, rättvisa, solidaritet, decentralisering som miljöansvar. Lyckas partiet med detta finns en viktig roll för Centerpartiet att spela även framöver. Sverige behöver ett tydligt grönt, decentralistiskt – ekohumanistiskt – parti i politikens centrum!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En reaktion på “Centerhistoria 35: Centerpartiet in i Allians för Sverige”

  1. Ja, Håkan,
    Just nu skrivs det för fullt på ps-förslaget. Det borde finnas ett förslag från VU inför ps den 15, men jag har inte hört och inte sett ngt.Jag hoppas verkligen man förstår allvaret. Tyckte det på kommundagarna och också häromdagen då Annie pratade näringspolitik och lite annat på Nacka-Värmdös företagsfrukost. Hoppas jag har rätt…
    Ps borde läs din din centerhistoria…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.