Centerhistoria 32: Budgetsanering och partiledarskifte

Vid valet 1994 återkom Socialdemokraterna som regeringsparti. Under de närmaste åren samarbetade Centerpartiet med regeringen om att sanera statsfinanserna. Det var ett tufft men viktigt arbete, som partiet i efterhand har all anledning att vara stolt över.

Under det rödgröna samarbetet om att få ordning på ekonomin var Olof Johansson Centerpartiet ordförande. Inför valet 1998 efterträddes han av Lennart Daléus (bilden), som när han valdes vid stämman i Sunne lanserade begreppet Den nya mitten.

Valet 1994 innebar att Socialdemokraternaåterkom i regeringsställning med Ingvar Carlsson som statsminister. Ny finansminister blev Göran Persson. Mycket återstod fortfarande att göra när det gällde att sanera statens ekonomi. Skuldkrisen i ekonomin var ännu inte övervunnen.

Centerpartiet med Olof Johansson i ledningen var berett att ta ansvar för landet och inledde förhandlingar med regeringen. I de förhandlingar som följde kom även gruppledaren i riksdagen Per-Ola Eriksson att spela en central roll. Resultatet blev att Socialdemokraterna och Centerpartiet våren 1995 inledde ett nära ekonomiskt-politiskt samarbete för att få bort budgetunderskotten och därmed ordning på statsfinanserna. Det var ett tufft men viktigt arbete.

Budgetregler

För att få ordning på statens finanser tvingades det rödgröna samarbetet genomföra kännbara nedskärningar. Viktigast för framtiden var emellertid att man fastställde budgetregler för att Sverige inte ska hamna i en ny skuldkris. Tre principer lades fast:

–       Ett överskottsmål som kräver att statsbudgeten går med 1 procent överskott över konjunkturcykeln

–       Ett utgiftstak som begränsar statens utgifter och därmed bidrar till att överskottsmålet uppnås

–       Ett kommunalt balanskrav som försäkrar att kommuners och landstings kostnader matchas av deras intäkter

Saneringspolitiken var svår men blev framgångsrik. Den svenska statsskulden har sjunkit från 75 procent av BNP 1998 till 35 procent idag. Nästan alla budgetar sedan dess har visat överskott. Idag, när Anders Borg ofta får beröm för att det är ordning och reda i statens finanser, kan det vara bra att påminna om att det var tack vare att Centerpartiet i slutet av 1990-talet tog ansvar för den ekonomiska saneringen tillsammans med den socialdemokratiska regeringen som grunden lades för att möjliggöra detta. Moderaterna stod på den tiden vid sidan och kritiserade.

Såväl Socialdemokraterna som Centerpartiet fick föga förvånande kritik för de nedskärningsåtgärder man vidtog. Inom centerrörelsen fanns också en kritik mot själva samarbetet med regeringen. Främst var den så kallade Timbrocentern som krävde att samarbetet skulle avbrytas och partiledningen bytas ut. Även om kritikerna var förhållandevis få skapades oro runt om i landet.

Partiledarbyte inför 1998 års val

Vid årsskiftet 1997/98 var saneringsarbetet genomfört och det organiserade rödgröna samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet avslutades. Olof Johansson meddelade att han skulle avgå i samband med stämman i Sunne i juni 1998. Lennart Daléus, som var en uttalad förespråkare för en regering tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet, utmanades av gruppledaren Per-Ola Eriksson som ordförandekandidat men drog sig ur före stämman.

Den nye partiordföranden Lennart Daléus hade inte mycket tid för profilering före valet i september 1998. Mellan stämman i juni och valet i september var det bara tre månader.  Daléus gick dock ut offensivt med manifestet Nya mitten – tillsammans lyfter vi Sverige. Här underströks behovet av förnyelse och att Sverige var i behov av ett ekologiskt lyft, fler jobb genom sänkta skatter och satsning på småföretagande.

Även om Lennart Daléus var känd som ledare för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft 1980 och därefter under många år verkat i riksdagen var han relativt okänd för den breda allmänheten. Därför valde partiet att inför valet gå ut med affischer med partiledarens porträtt och texten Det här är Lennart © (Bilden). Kampanjen blev inte särskilt lyckad utan ledde mest till att motståndarna raljerade.

Valresultatet 1998 blev ytterligare en motgång för Centerpartiet. Dels hade partiledarskiftet skett alldeles för sent före valdagen, dels tog inte partiet vara på det faktum att Centerpartiet gjort en stor insats för landet genom att tillsammans med den socialdemokratiska regeringen ha sanerat statens finanser. I efterhand framstår den ekonomiska saneringen mellan 1995 och 1998 som en historisk insats som Centerpartiet har all anledning att lyfta fram med stolthet. Dagens krisländer hämtar inte sällan inspiration från Sveriges erfarenheter på 1990-talet.

Digital allemansrätt

Som partiordförande drev Lennart Daléus särskilt frågan om att alla delar av landet måste få tillgång till bredband och därmed den digitala världen Bra data- och teleförbindelser ger bättre möjligheter att arbeta och bo över hela landet. Åren kring sekelskiftet upplevde Sverige och världen en verklig boom för internet och den digitala utvecklingen. Daléus krav på digital allemansrätt var ett verkligt framåtsyftande krav.

Opinionssiffrorna ville dock inte lyfta för Centerpartiet, motsättningarna inom rörelsen ökade och i januari 2001 meddelade Lennart Daléus sin avgång som partiordförande. Han satt kvar i riksdagen till valet 2002 och blev senare generalsekreterare för svenska Greenpeace.

Lennart Daléus började beteckna Centerpartiet som ett ”borgerligt parti”, vilket ledande företrädare tidigare hade undvikit. Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson var exempelvis noga med att beteckna samarbetet med M, Fp och Kd som ”icke-socialistiskt”. För att beteckna den egna politiken brukade man använda positiva begrepp som decentralism eller centerism eller kort och gott centerpolitik. Under 1990-talet började begreppet ekohumanism att användas som beteckning på Centerpartiets ideologi. Vi var många som reagerade mot att partiordföranden kring år 2000 började beteckna Centerpartiet som ”borgerligt”. Jag skrev en text om detta, som tidigare publicerats här på hemsidan.

När Daléus aviserade sin avgång framträdde flera kandidater till att ta över ordförande posten. Främst var det VU-ledamoten Maud Olofsson från Västerbotten och Centerkvinnornas ordförande Lena Ek, också VU-ledamot, som diskuterades. Vid den extra partistämman i mars 2001 valdes emellertid Maud Olofsson av enig stämman till ny partiordförande. Stämman blev också minnesvärd eftersom Thorbjörn Fälldin, som inte deltagit i någon centerstämma sedan sin avgång 1985, var på plats. Fälldins närvaro sågs av många som att gamla sår i partiet var läkta.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.