Centerhistoria 26: Agrardemokraternas idégrund – början till en grön centerideologi

De agrardemokratiska partier som växte fram i Central- och Östeuropa, liksom i Norden, kring sekelskriftet och decennierna därefter, hämtade inspiration från olika ideologier men kombinerade med egna tankegångar. Rättvisekravet, inte minst mellan stad och land, var centralt, liksom kravet på decentralisering. Frihet och trygghet kombinerades. Kooperation sågs som ett sätt att gemensamt utveckla samhället.

Denna text, som tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa (på norska), handlar främst om idégrunden hos de agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa. Likheterna med de nordiska bondepartierna under mellankrigstiden är emellertid mycket stora, vilket framgår av den tidigare publicerade texten Centerhistoria 22: Bondeideologi i Norden.

Vilka var de viktigaste elementen i de agrardemokratiska partiernas idé- och värdegrund under mellankrigstiden?

I det här kapitlet ska vi närmare studera ideologin, kallad agrarianismen, som utvecklades av de agrardemokratiska partierna. Vi ska se vilka grundvärden som rådde och hur stora likheterna är mellan agrarianismen i Central- och Östeuropa och de nordiska bondepartiernas idéer. Dessutom ska vi se vilken roll de agrardemokratiska partierna hade under den omfattande moderniseringsprocessen under mellankrigstiden.

En konkretisering

Låt oss först ge en bakgrund till varför begreppet ideologi hör hemma även i en beskrivning av som regel högst jordnära bondepolitikers göranden och låtanden. Inom bondepartierna har ord som ideologi, idépolitik och teori ofta blivit rena skällsord. Det gäller inte bara på basplanet utan också längre upp i organisationen. Inte sällan har man hävdat att inget kan ersätta det praktiska politiska arbetet; att det är resultaten som gäller.

Låt oss därför försöka konkretisera vad som menas med ideologi. Den norske historikern och senterpolitikern John Dale (f 1940) skiljer mellan ideologier som ”har utformats på papperet” och ideologier som ”existerar som sammanhängande föreställningar i människors medvetande” (Dale 1973:53). Om man godtar en sådan skillnad råder ingen tvekan om att bonde- och agrarpolitikers ideologi i huvudsak återfinns i den senare gruppen. Agrarpolitiker har inte sällan velat understryka att den egna ideologin har sina rötter i hur människor i landsbygdens byar tänker, medan andra ideologier utformats i akademiska miljöer fjärran från böndernas vardagsslit.

Ledningen för Kroatiska Bondepartiet ansåg att ideologiska tal skulle få bönderna att känna att det handlade om deras egna tankar, men formulerade och satta i ett sammanhang på ett sätt som de själva inte klarade. Såväl Stjepan Radic som en del av hans kollegor i systerpartierna lyckades väl med detta. En sådan uppfattning av ideologibegreppet överensstämmer väl med John Dales tankar. Han har understrukit att idépolitisk diskussion rätt och slätt handlar om att se saker och ting i sitt sammanhang. Idépolitik är översikt.

Något mer precisa ska vi dock bli. Såväl inom politiska partier som inom statsvetenskapen har det i vår tid varit vanligt att ställa tre huvudkrav på vad en ideologi måste innehålla.

  1. En analys med kritik av viktiga sidor av det existerande.
  2. En alternativ skiss till hur samhället borde se ut.
  3. Ett program för politisk handling med strategier för hur man tar sig från där man är dit man vill komma.

Vad man ställer sig kritisk till och hur man vill agera för att få till stånd förändring är avhängigt både tid och plats. I jakten på gemensamma grundvärden läggs därför störst vikt på innehållet i partiernas visioner om hur samhället bör se ut.

Agrarianism i Central- och Östeuropa

De agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa önskade i det stora hela framstå som alternativ till såväl liberalismen som socialismen. Detta underströk behovet av en egen bondeideologi, agrarianismen. Denna ideologi utvecklades gradvis, till en början utan närmare kontakt mellan de olika länderna. I nästa steg utvecklades ett närmare internationellt samarbete systerpartierna emellan. Det fanns, på samma sätt som hos liberala, konservativa, socialdemokratiska och marxistiska partier, ideologiska nyansskillnader såväl inom som mellan de agrardemokratiska partierna.

De gemensamma dragen är emellertid starka och många. Vid en samlad genomgång av föreliggande källor leder fram till följande fem grundvärden inom Gröna internationalens agrarianism:

–   frihet

–   social rättvisa

–   trygghet

–   kooperation

–   decentralisering

Agrarianismen har hämtat en del drag från andra ideologier, men är ändå mer än en blandning av idéer från andra. Den innehåller klara egna särdrag, särskilt den starka betoningen på landsbygden och matproduktionen. Agrarianismen framhåller önskan att prioritera upp landsbygden och bondebefolkningen. Ibland kommer detta i uttryck i form av jord- eller bonderomantik. Detta skulle kunna läggas in som ett sjätte element i ideologin, men vi menar att detta blir fel. Snarare är det så att man närmar sig de fem grundvärdena utifrån utgångspunkten i bondesamhället. Detta vill vi konkretisera i det följande:

1. Frihet

För mellankrigstidens agrardemokrater handlade frihet, utöver införande av grundläggande demokratiska rättigheter, även om möjligheter att äga den jord man arbetade på. Frihet innebar vidare att nationellt självbestämmande och att människor inte skulle underordnas en kyrka som starkt grep in i det dagliga livet. Allt detta utgick ifrån att ingen kunde vara fri så länge man levde i beroendeförhållande till andra. Agrarianismen stod för parlamentarism med starka inslag av direkt demokrati, liksom att folkvalda organ skulle stärkas på bekostnad av påstått övertaliga byråkrater.

2. Social rättvisa

Även detta grundläggande värde betraktades av agrardemokraterna utifrån böndernas situation. Social rättvisa handlade om lika villkor mellan stad och land samt mellan jordbruk och andra näringar. Vidare handlade det om att åstadkomma minskade klyftor mellan fattig och rik. I detta sammanhang var jordreformer det viktigaste verktyget. Lika viktigt som en rättvis inkomstfördelning var att säkra likvärdigt hälso-, kultur- och utbildnings utbud för alla samhällsgrupper. När det gäller beskattning krävde man ofta en progressiv skatt.

3. Trygghet

Efter ett världskrig som hade drabbat bönderna hårdare än någon annan grupp blev tryggande av freden ett huvudmål för agrardemokraterna. Vidare arbetade man för försoning och fredlig samexistens mellan de olika samhällsklasserna. Detta var särskilt viktigt i de länder där starka grupper arbetade för väpnad revolution. I samhällen som präglades av diktatur och/eller övergrepp från polisstyrkor som gjorde landsbygden otrygg hamnade huvudfokus på civilt motstånd. Privat äganderätt till egen jord och eget hem sågs som nödvändig för familjens ekonomiska trygghet. Andliga värden betraktades som minst lika viktiga som dem man kan räkna i pengar.

4. Kooperation

Samhällen präglade av en stark, självständig kooperation betraktades som ett tredje alternativ till kapitalism och socialism. Samtidigt skulle privat äganderätt till egen jord, eget hem och egna produktionsmedel behållas för att hålla produktionen uppe och för att undvika att människor blev beroende av andra. Regler för gemensamma inköp och gemensam försäljning av varor plus kooperativa lånesystem sågs också som redskap för teknologisk framgång.

5. Decentralisering

Agrardemokraterna arbetade för ett samhälle byggt nedifrån, baserat på mindre enheter och så mycket som möjligt lokal folklig makt. Decentralisering av makt handlade om starkt lokalt självstyre. Hård kritik riktades mot stora, anonyma enheter i industri, handel och bankväsen. Decentraliserad bosättning handlade om att säkra ett aktivt näringsliv även i periferin, främst genom jordbruk och livsmedelsindustri. Decentralisering av kapital innebar att investeringarna skulle komma hela nationen till del, inte bara huvudstadsområdet. Decentralisering av egendom innebar att alla skulle äga något.

Inget av de fem kärnvärden som vi nu har gått igenom är exklusiva för agrarianismen. Det är sättet hur värdena kombineras och målen man inriktar sig på som gör den unik. Vi ska presentera några exempel på hur olika grundvärden sågs inom mellankrigstidens agrarianism, samt hur den skilde sig från det två ideologiska huvudriktningarna som den var ett alternativ till.

Frihet och social rättvisa

I den kroatiska kooperationens centralorganisations årsberättelse skrev Kroatiska Bondepartiets ledare Vladko Macek 1937:

Politisk frihet utan social rättvisa är ingenting värd för vanligt folk. Bara för en handfull personer som lever på folkets bekostnad är detta viktigt. Vår önskan är att i Kroatien ska den frie bonden härska i förening med varje arbetare och varje medborgare som förstår att bönderna är roten, och att de själva bara kan skaffa sig en ärlig utkomst samt komma sig upp och fram när denna rot är livskraftig. (Jakir 1999:398).

Social rättvisa och decentralisering

Den bulgariske agrarledaren Aleksander Stambolijskij hävdade att varje stor privatförmögenhet hade ohederligt upphov. Detta var ett viktigt argument för att göra kraftiga ingrepp i de rikas egendom och sprida den till flera. Hans rumänska kollega Ion Mihalache argumenterade med att ”den enda formen för egendom som inte skapar sociala konflikter och som säkrar maximal avkastning är småskalig egendom”. (Musat och Ardeleanu 1982:145). Kroatiska Bondepartiets ledande ideolog Rudolf Herceg understryker att småbönderna utgjorde den enda klass som inte hade intresse av att utnyttja andras arbetskraft.

Frihet och decentralisering

Enligt Stambolijski var ingen individ i grunden fri utan att ha möjlighet att äga och bruka jord. För att alla människor skulle vara fria måste därför gårdarna vara små.

Frihet, social rättvisa och kooperation

Önskan om en stark kooperation baserad på privat äganderätt till jorden har kommit i konflikt med såväl marknadskrafternas fria spel som idén om en stark och dominerande stat. Stambolijski menade att kooperationen skulle förena den enskildes frihet och initiativ med hänsyn till det gemensammas bästa och därmed strävan efter social rättvisa.

Frihet och trygghet

Stambolijski underströk vikten av att jordens värde för bonden är knutet till stabilitet, frihet och trygghet för framtiden. Priset på jorden bär därför inte bestämmas av en ombytlig marknad.

Agrarianism och liberalism

Agrarianismen har mycket gemensamt med den politiska liberalism som en del vänsterliberala partier stod för, partier som kombinerade frihet med sociala och demokratiska rättigheter. Däremot stod agrarianismen i motsättning till den ekonomiska låt-gå-liberalism som företräddes av många liberala, konservativa och kristliga partier. Agrarerna såg ett orsakssamband mellan denna och en kapitalism som hotade de självägande bönderna. Liberalismens princip om ekonomisk frihet förkastades av agrarerna i Tjeckoslovakien redan i 1903 års program, då man hävdade att en sådan frihet utnyttjas av de starka på de svagas bekostnad. Storkapitalet, som hotar bonden med karteller och truster kan tacka den ekonomiska liberalismen för sin tillväxt, heter det vidare (Kutnar 1936:13).

I Agrarunionens huvudorgan Zemledelsko Zname den 26 april 1905 gick Stambolijski till hårt angrepp mot den ekonomiska liberalismen. Han delade inte liberalernas tro på att marknadens osynliga hand skulle sörja för social rättvisa. Enligt Stambolijski stod liberalerna för en politik som samlade stort välstånd på få händer, ledde till utsugning av det arbetande folket och hindrade att staten användes för att stimulera ekonomisk tillväxt.

Agrarianism och marxism

Agrarianismen står i skarp kontrast till kommunismen, eftersom den ”lägger vikt på samarbete i stället för klasskamp, evolution i stället för revolution, människans företräde framför ekonomisk determinism och parlamentarisk demokrati i stället för proletariatets diktatur” (Black 1953:205). Under de första åren efter första världskriget fanns inslag av bolsjevism inom många socialdemokratiska partier. Skillnaderna mellan kommunister och socialdemokrater blev emellertid allt tydligare, även om marxismen fanns kvar även efter att socialdemokraterna bröt med bolsjevikerna.

Centrala agrarideologer under mellankrigstiden betraktade, i likhet med socialisterna, historien som en kamp om makt mellan olika samhällsgrupper. Men i stället för att se en huvudmotsättning mellan arbete och kapital betonade de motsättningarna mellan stad och land. Agrarianismen skiljer sig vidare från socialisterna genom att ”kräva respekt för bondens självständighet, hans individualism och hans fulla rådighet över sin egen gård” (Soumar 1962:13).

Stambolijski bekämpade den marxistiska tesen om att bönderna var en samhällsklass dömd till undergång. Han beskyllde marxismen för att ignorera människans fria val för att i stället basera sig på obönhörliga ekonomiska lagar. I motsats till vad marxisterna gjorde i sin filosofi likställde den bulgariske agrarledaren betydelsen av politiska och ekonomiska faktorer för den sociala utvecklingen. I New York Times (10 april 1921) beskyllde han marxisterna för att stå i vägen för personliga initiativ såväl inom näringsliv som konst.

Marxister har en tendens att betrakta sin lära som vetenskapligt baserad, i motsats till andra politiska inriktningar som ofta är ett redskap för att främja klassintressen. Konservatismen, liberalismen och socialdemokratin brukar också anses stå för heltäckande idésystem som ger dem plats i filosofihistoria och politisk idéhistoria. På senare tid har även exempelvis ekopolitik och feminism fått sin plats. Agrarianismen hamnar emellertid nästan alltid utanför. Detta trots att ledande agrarideologer som Aleksander Stambolijskij också baserade sina politiska idéer på teorier om människa och samhälle inom samtidens natur- och samhällsvetenskap.

I sin doktorsavhandling om Aleksander Stambolijskij drog John Bell slutsatsen att dennes tänkande kunde betecknas som ”vetenskaplig” på samma sätt som hos Marx (Bell 1977:59). En officiell bulgarisk filosofihistoria från kommunisttiden lyfte också fram agrarideologens tankar på samma sätt som andra filosofiska inriktningar. Förutom marxist-leninister togs inga andra partipolitiska ideologer upp i denna bok (Buchvarov 1973:97-99).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.