Jag har länge intresserat mig för Bondeförbundets/Centerpartiets historia och skrivit en hel del genom åren. Framöver kommer jag att publicera texter med detta ämna här på hemsidan. Den första kommer här:

Under det första decenniet efter sekelskiftet 1900 ökade frustrationen bland Sveriges bönder. Trots att bönderna fortfarande utgjorde den i särklass största samhällsgruppen upplevde de att deras politiska inflytande minskade. Lantmannapartiet, som var starkt under några decennier efter representationsreformen 1866, var nu i upplösning och allt mer lierat med industrihögern. Många bönder hade också engagerat sig i de liberala och frisinnade partierna, men dessa partier dominerades av ”stadsradikaler”. Inte heller den framväxande socialdemokratin upplevdes som något alternativ för modernäringens utövare.

Västgötabonden Carl Berglund (bilden) på Gimmene gård utanför Falköping hörde till dem som upplevde splittringen i ”högerbönder” och mer liberala ”vänsterbönder” som ett stort problem. Själv hade han under några år representerat de frisinnade i landstinget i Skaraborgs län, men kommit fram till att det bästa vore att samla bönderna i ett parti. I den ”bondepolitik” som Berglund agiterade för fanns en dos romantik. Bönderna och landsbygden representerade viktiga samhällsvärden och måste därför ha en egen stark politisk representation. Jordbrukarna var ”landets kärna och märg”, som Bondeförbundet kan komma att understryka under decennier framöver.

Startade tidning

För att samla bönderna i en politisk rörelse startade Carl Berglund tidningen Landsbygden, i vars första nummer den 1 december 1910 han, tillsammans med 24 andra bönder i Falköpingstrakten, publicerade uppropet Bröder, låtom oss enas!. Detta upprop kan ses som startsignalen för partiprojektet Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.

En annan västgötabonde, Karl Andreasson på Åsen, funderade i samma riktning som Berglund. Även han hade varit aktiv inom det frisinnade partiet, men kommit fram till att bönderna borde samlas i ett ”politiskt allmogeparti”. Den 9 mars 1911 sammankallade Andreasson ett möte i Skölvene i syfte att bilda ”en förening, som skulle tillgodose och tillvarataga speciellt böndernas politiskt-ekonomiska intressen”. Tidningen Landsbygden konstaterade några dagar senare att detta möte kunde ses som ett första steg mot bildandet av ett politiskt parti i enlighet med Berglunds upprop. Andreasson förklarade senare i en broschyr bakgrunden till sitt initiativ så här:

För tre år sedan kom jag till den övertygelsen, att det från ledande håll hos såväl frisinnade som höger huvudsakligen lägges an på att söndra bönderna inbördes för att så medelst härska. Båda partierna ha därutinnan lyckats så synnerligen väl, att de kunnat uppdela bondeklassen i tvenne ungefär lika stora, varandra motverkande läger.

Rättvisa samhällsklasserna emellan

Vad skulle då ett nytt bondeparti ha för program för att kunna samla de politiskt vilsna bönderna? Ja, redan i uppropet Bröder, låtom oss enas! och i det utkast till program som publicerades i Landsbygden i april 1911 finns grunden till den kommande bondeförbundspolitiken, i förlängningen till det som senare utvecklades till centerpolitik. Eller vad sägs om följande punkter:

–       jämlikhet mellan stad och land

–       front mot truster och karteller

–       förbättrad folkskoleundervisning

–       återhållsamhet när det gäller militärutgifterna

–       arbete för nykterhet

–       förenkling av ämbetsverken

Bondeförbundet ville ”skapa rättvisa och likställighet de olika samhällsklasserna emellan”, skrev tidningen Landsbygden den 13 april 1911 och senare samma år (den 18 september) förklarade tidningen att Bondeförbundet skulle vara:

ett verkligt frisinnat demokratiskt parti, vars styrka ej kommer att brytas vare sig av stadsradikalernas yra eller av högerns flinthårda konservatism. Det bleve i ordets finaste bemärkelse ett centerparti, som på ett fulltroget sätt representerade det praktiska livets krav.

Redan före partiets formella bildade hade alltså Carl Berglund klart för sig vilken plats Bondeförbundet skulle få i det svenska politiska landskapet.

Södra Råda första avdelning

Vid den här tiden fick uppmaningarna i tidningen Landsbygden också sina första organisatoriska uttryck. I april 1911 samlades bönderna i Södra Råda i södra Värmland och bildade en förening som kom att bli Bondeförbundets första lokalavdelning.

Frågan är varifrån Carl Berglund fick inspirationen till sitt partiprojekt. Klart är att hade rest en hel del såväl i Europa som i Nordamerika. I USA hade farmarna på 1890-talet organiserat sig i People´s party, i det delade Polen hade bondepartiet PSL grundats 1895 och i Finland, som fortfarande var ett ryskt storfurstendöme, hade agrarpartiet sett dagens ljus 1906. Partisekreteraren och centerideologen Gustaf Jonnergård har för sin del hävdat att inspirationen främst kom från de gamla Lantmannapartiet och från den tyska organisationen Bund der Landwirte. Hursomhelst låg böndernas organisering i egna politiska partier i tiden.

Som tidigare konstaterats hade såväl Berglund som Andreasson en politisk bakgrund hos det frisinnade partiet. Den bakgrunden delade de med en hel del andra av Bondeförbundets pionjärer. Men partibyggarprojektet attraherade personer med olika politiska bakgrund. Tidningen Landsbygdens förste redaktör John Kjellman hade under varit ledande socialdemokrat i Göteborg under 1890-talet, erfarenheter som inte minst kom till nytta i det intensiva organisationsarbete som snart inleddes. En annan av redaktörerna, Ernst Dürango, kom från högerpressen. Redaktörerna fungerade under de första åren som både publicister och organisatörer. De företog omfattande föreläsningsturnéer runt om i landet.

Det är emellertid inte lätt att skapa ett nytt parti med människor som kommer från olika politiska läger. Ofta har nya partier barnsjukdomar av olika slag. Bondeförbundet var inget undantag, särskilt som Carl Berglund var en stridbar man som lätt kom på kant med andra. Den förste som Berglund på allvar kom i konflikt med var Ernst Dürango. Efter mindre än ett halvår som Landsbygdens redaktör fick denne silkessnöret av Berglund. Senare motiverade Berglund avskedandet med att Dürango ville göra Bondeförbundet till ”ett högerannex”. ”Schismen” fick till följd att Sverige under några år framöver kom att ha två bondepartier.

Start i ”Enighetens” lokal

Vid ett stormigt möte den 1 november 1913 i ”Enighetens” lokal i Falköping bildades i praktiken Bondeförbundet, men till en början var splittringstendenserna omfattande. Hursomhelst utsågs en kommitté som kan ses som partiets första styrelse, stadgar fastställdes och antog ett tiopunktsprogram, sannolikt författat av Carl Berglund och John Kjellman. Tiopunktsprogrammet ger en god bild av det nya partiets sakpolitiska och ideologiska grund:

1. Rättvisans och rättfärdighetens principer tillämpade i allmänna angelägenheter.
2. Höjande av landets andliga och materiella kultur, stödjande av varje samhällelig strävan, som avser att höja vårt folk i religiöst, sedligt, moraliskt och nykterhetshänseende samt allmänvälmågans utredning.
3. Att söka organisera jordbruksbefolkningen så att den även under nuvarande rösträttssystem skall kunna göra sitt inflytande vid allmänna val och dylikt.
4. Full likställighet i beskattningshänseende mellan landsbygden och städerna.
5. Förbud för enskilda och bolag att genom monopol, truster etc. utnyttja det befintliga tullskyddet för egen vinning och såmedelst efter godtycke beskatta den stora allmänheten.
6. Kreditens ordnande för jordbruket, det större såväl som det mindre, genom inrättande av kommunalbanker enligt Raiffeisens system, så att kommunerna så småningom bliva sina medlemmars långivare.
7. Förhindrande av varje det minsta försök att överföra skatter på jorden endligt de georgeistiska principerna, varigenom jorbrukarne skulle berövas sin egendom.
8. Bättre kontroll och större sparsamhet med statens medel.
9. Förenkling och modernisering av landets ämbetsverk.
10. Ett fullt effektivt försvar inom ramen av landets ekonomiska bärkraft och med nödig hänsyn till att ej jordbruket berövas allt för stor del av sin arbetskraft, särskilt under skördetiden, i förening med skolundervisning i ämnen som hava betydelse för det praktiska livet.

Kort efter detta möte bildades också en valkretsförening av Bondeförbundet för södra delen av Skaraborgs län med Johan Johansson i Friggeråker som ordförande och Carl Berglund som sekreterare. Bondeförbundets riksorganisation konstituerades definitivt den 31 januari 1914, men det var fortfarande främst i Västergötland som det nya partiet hade medlemmar. Under detta år kom emellertid organisationsarbetet igång även på andra håll i landet.

Samtidigt arbetade den utsparkade Ernst Dürango, nu i samverkan med bland andra Karl Andreasson, på sitt håll med att organisera bönderna politiskt. På sommaren 1913 höll dessa ett möte i Falköping som därefter ledde fram till partibildande möte i Stockholm 18-19 mars 1914. Då hade det konkurrerande partiet, som fick namnet Svenska Bondeförbundet, redan startat en egen tidning, Jorden och Folket. Vid Stockholmsmötet antogs också ett program, som i mycket liknar Bondeförbundets året innan antagna program:

Ändamål och program. Svenska Bondeförbundets ändamål är att till enig samverkan och på självständig grundval sammansluta landets jordbruksbefolkning för tillvaratagande av landsbygdens och jordbrukets politiska och ekonomiska intressen, att betrygga fortvaron av ett starkt självständigt och oberoende bondestånd samt tillämpande av sparsamhet och klok omtanke i den offentliga förvaltningen.

Detta mål vill förbundet uppnå genom att arbeta för:

likställighet i beskattningshänseende mellan städerna och landsbygden genom utjämnande av de skatter och pålagor, som alltför hårt trycka landsbygdens befolkning, varvid i främsta rummet uppmärksamheten ägnas åt vägunderhållet, fattigvården och folkundervisningen;

det svenska jordbrukets värnande mot övermäktig utländsk konkurrens och överproduktion;

effektivt övervakande och skärpt kontroll från statens sida över monopolistiska och kapitalistiska sammanslutningar (truster och karteller) till förekommande av maktmissbruk, övergrepp och ekonomisk utpressning genom överpris å nödvändighetsartiklar, som ingå i den allmänna förbrukningen;

värnande och tryggande av den enskilda äganderätten såsom utgörande den mäktigaste drivkraften till arbetsamhet, omtanke och sparsamhet;

jordbrukskreditens tidsenliga reformering.

I övrigt vill förbundet på alla områden främja och tillvarataga landsbygdens, jordbrukets och bondeklassens intressen samt verka för en sund och lyckobringande samhällsutveckling på kristen och nationell grundval, däri inbegripet den sjunkande moralens återuppbyggande, varjämte anstalter för hävdanden av rikets yttre självständighet vidtagas i den mån yttre krav och landets egna resurser göra sådant nödigt och möjligt.

Två bondepartier

En fråga där Berglunds och Dürangos partier skilde sig åt var i synen på försvaret. Carl Berglund var exempelvis starkt kritisk mot bondetåget 1914, medan Dürango stödde initiativet. På ettårsdagen av bondetåget den 6 februari 1915 bildades Jordbrukarnas Riksförbund (JR) vid ett möte i Stockholm. Strax därefter gick Svenska Bondeförbundet upp i JR.

Nu påbörjades ett omfattande organisationsarbete även från Jordbrukarnas Riksförbunds sida runt om i landet. Men JR växte främst i de landskap där Bondeförbundet var svagt, varför landet kom att delas upp mellan de båda bondepartierna. Medan Bondeförbundet var starkast i Västergötland, Småland, Dalarna och Hälsingland, växte JR främst i Östergötland, Skåne, Södermanland, Jämtland och på Gotland. 1916 räknade det förstnämnda partiet ungefär 10 000 medlemmar, medan JR hade 9 000.

Mellan jul och nyår 1916, den 28 och 29 december, samlades Bondeförbudet till sin första regelrätta partistämma på Rantens hotell i Falköping. På stämman fanns företrädare för tio län. Till förste stämmovalde partiordförande valdes dalkarlen Erik Eriksson i Spraxkya, medan Carl Berglund fortsatte som sekreterare. Stämman fastställde 1913 års program och lade till en ingress:

Bondeförbundet avser att vara en sammanslutning mellan Sveriges jordbruksbefolkning för främjande av egna sociala, politiska och ekonomiska intressen.

Det proportionella valsystemets införande har gjort en organisation för jordbruksbefolkningen oumbärlig, enär de redan existerande partiernas intressen, särskilt i ekonomiskt avseende, äro främmande för och ofta rent av fientliga mot jordbruksbefolkningens. Såväl de moderata som frisinnade och socialdemokraterna hava i sina politiska strävanden huvudsakligen tagit sikte på  och inrättat sig efter städernas förhållanden, vilka även utövar ett avgörande inflytande på dessa partiers ledning och politik, varigenom städernas intressen bliva otillbörligt gynnade på landsbygdens bekostnad.

Under de här åren var personmotsättningarna starka mellan de båda bondepartierna, medan det inte är några större skillnader programmässigt. Det ligger dock en del i Carl Berglunds beskyllningar mot JR för att vara lierade med högern. JR var mer försvarsvänlige och inte lika tydliga i sin kritik mot truster och karteller. I valet 1917 hade JR valsamverkan med högern. Samma högerparti attackerade i aggressiva tongångar Bondeförbundet när detta parti vägrade att samverka i valet. Högern var så fräck att man i många valkretsar knyckte Bondeförbundets partibeteckning, vilket bland annat fick till följd att Carl Berglund inte fick den riksdagsplats han annars skulle ha fått.

Två är senare, 1919, tog dock Carl Berglund plats i riksdagen, som ledamot av första kammaren. En kort tid senare tvingades han dock att avsäga sig sitt uppdrag på grund av sjukdom. Sjukdomen tvingade den stridbare partigrundaren att dra sig tillbaka från offentligheten. När han två år senare avled hade bonderörelsen enats i ett parti och alla hyllade Berglund för hans historiska insats trots alla de personmotsättningar som präglat rörelsens första decennium.

Genombrott i riksdagsvalet 1917

Den politiska bonderörelsens stora parlamentariska genombrott skedde hursomhelst i 1917 års riksdagsval. Bondeförbundet fick stöd av 6,8 procent av väljarna och Jordbrukarnas riksförbund av 4,1 procent. Tillsammans fick de båda bondepartierna sina tolv första mandat i andra kammaren, en summa som i valet 1920 växte till 29. Stödet varierade i hög grad över landet. Vid valet 1920 fick JR hela 49 procent av rösterna på Gotland och Bondeförbundet över 28 procent i Hälsinglands norra valkrets. I Halland fick partierna tillsammans 33 procent av rösterna. I andra valkretsar, där det organisatoriska arbetet ännu inte kommit igång på allvar, var stödet däremot marginellt.

Redan 1918 ville JR:s riksdagsledamöter ansluta sig till Bondeförbundets grupp, men fick då kalla handen. Året därpå började emellertid ett informellt samarbete i riksdagen inom ”Jordbrukarnas fria grupp”. Det stod allt mer klart för allt fler att det inte fanns några större politiska skillnader och att böndernas politiska inflytande skulle stärkas genom en sammanslagning. Carl Berglund bekämpade emellertid så länge han orkade alla försök till närmande, eftersom han ansåg att JR var en ”högerns drängstuga”.

I juni 1921 beslutade emellertid båda partiernas stämmor om en sammanslagning av partierna. Inom JR var enigheten total, medan det fortfarande fanns kritiker hos Bondeförbundet. Majoriteten tvekade emellertid inte och under hösten samordnades de båda partierna. I praktiken gick JR in i Bondeförbundet. Det förenade partiet övertog Bondeförbundets namn, program och stadgar. Partiordföranden Johan Andersson i Raklösen, som vid 1919 års stämma efterträtt Erik Eriksson fortsatte att leda det nya partiet. Raklösen var en erfaren politiker som bland annat varit liberal riksdagsman.

Att Bondeförbundet präglade det sammanslagna partiet hindrade emellertid inte att flera av de riksdagsledamöter som representerat JR kom att spela centrala politiska roller under de kommande åren. Det gäller män som Olof Olsson i Kullenbergstorp, liksom professorerna Nils Wohlin och K G Westman. Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU), som 1917 bildats som JR:s ungdomsförbund, blev nu Bondeförbundets ungdomsrörelse och kom att spela en mycket viktig roll ju starkare organisationen blev.

I och med sammanslagningen av Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund var den politiska bonderörelsen i etablerad politisk kraft i Sverige. Partiet framstod inte bara som en stark företrädare för landets bönder utan också som en politisk centerkraft i parlamentet.