Så har även Sverige fått en kvinnlig statsminister. Det är på tiden. På det här området är vårt land sist i Norden. Globalt är det dock inte läge att hurra. Enligt det så kallade Reykjavikindex som Jörgen Bengtson hänvisar till på sin hemsida verkar det inte gå framåt för jämställdheten för närvarande.

Hursomhelst har Magdalena Andersson – till på köpet vald två gånger – krossat det glastak som en kvinna på statsministerposten hittills har varit. Det är bara att gratulera. En viktig föregångare när det gäller att krossa glastak är Centerpartiets Karin Söder. Hon var först landets första kvinnliga utrikesminister 1976 och därefter den första partiordföranden 1985.

Intressant blir att se vilka som kommer att ingå i den socialdemokratiska regering, som Magdalena Andersson offentliggör i morgon. Eftersom det handlar om en enpartiregering kan vi räkna med ett antal nya statsråd som ska ersätta de miljöpartistiska statsråd som har lämnat. Jag utgår ifrån att det även kommer att finnas en landsbygdsminister bland de nya statsråden. De gröna näringarna och landsbygden får inte prioriteras ned som skett de gångna månaderna.

Det blir spännande att se hur statsminister Andersson kommer att agera för att få majoritet för regeringens förslag. Av allt att döma gäller det att göra upp med olika partier utifrån sakpolitiken – om det ska bli några konkreta resultat. Regeringen Andersson är minoritetsregering som måste komma överens med andra för att få majoritet.

Centerpartiet har idag en självständig mittenposition och är säkert berett att göra överenskommelser i olika sakfrågor. Det finns ju redan en rad överenskommelser, främst om strandskyddet och skogen, som det gäller att göra verklighet av de kommande månaderna. Samtidigt kommer valrörelsen att påverka alla partiers agerande. Varje parti kommer att vilja övertyga så många väljare som möjligt till valdagen i september – och då är kompromisser knappast särskilt slagkraftiga. Risk att det blir mycket snack och lite verkstad.

Sverige befinner sig samtidigt i ett besvärlig politisk situation, som kräver ansvarstagande från partierna. Centerpartiet har historiskt många gånger tagit ansvar och haft mod att göra överenskommelser i svåra lägen, inte minst med Socialdemokraterna. Krisuppgörelsen (”Kohandeln”) 1933 mellan Bramstorp och Per Albin var en uppgörelse av stor betydelse, samarbetet mellan Hedlund och Erlander under 1950-talet byggde folkhemmet och samarbetet mellan Olof Johansson och Göran Persson för att få ordning på svensk ekonomi mellan 1995 och 1998 är tre viktiga exempel.

Hur samarbetet blir mellan Magdalena Andersson och Annie Lööf, mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet, kommer att utvecklas återstår att se. Magda och Annie ställer i varje fall gärna upp på ett gemensamt foto i riksdagen, ett gott tecken.  (Bilden hämtad från Annies facebooksida.)

Jag hoppas på ett konstruktivt samarbete för landets bästa. Det är spännande tider i svensk politik.