För 38 år sedan, 1979, besökte jag Dusjanbe, huvudstad i dåvarande sovjetrepubliken Tadzjikistan. Jag deltog i en delegation från Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL) till motsvarande organisation i Sovjetunionen, KMO. När vi kom till Moskva fick vi veta att vi dagen därpå skulle resa till Tadzjikistan, vilket självfallet var spännande.

Mitt intryck den gången var att Tadzjikistan var ett nybyggarland på frammarsch. Det fanns många unga ryssar och ukrainare som byggde kraftverk, vägar och nya hus i Dusjanbe. De tadzjiker vi såg sopade gator eller gick runt på de breda esplanaderna. Det verkade inte vara några närmare och mer omfattande kontakter mellan folkgrupperna.

Dusjanbe var en vacker och ganska fräsch stad med breda alléer, kantade med träd. Vi gjorde också en biltur söderut på den ganska glesbebyggda landsbygden till gränsen till Afghanistan. Strax efter vårt besök invaderade sovjetiska styrkor detta land, ett dyrt krig både politiskt och mänskligt. Konsekvenserna lever vi fortfarande med.

Vad har då hänt i denna centralasiatiska republik sedan 1979? I våra medier förekommer detta land ytterst sällan. Därför var det med intresse jag öppnade den unga norska författaren Erika Fatlands bok Sovjetistan (Leopold förlag), där hon målande berättar om sin resa genom Tadzjikistan – och övriga centralasiatiska republiker, Turkmenistan, Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan.

Uppenbarligen händer det en del i Dusjanbe. Här finns världens högsta flaggstång, 165 meter hög med Tadzjikistans röd-vit-gröna flagga i topp. Här har presidenten, i praktiken diktatorn, Emomalii Rahmon låtit bygga ett överdådigt presidentpalats med guldkupol och ett oräkneligt antal grekiska kolonner. Nu håller man på att bygga världens största tehus och planerar för Centralasiens största moské med plats för 150 000 människor.

President Rahmon, som gärna vill kallas ”Hans höghet”, vill uppenbarligen att hans land ska vara störst på många områden. Frågan är förstås hur detta går ihop med det faktum att Tadzjikistan anses vara den fattigaste av alla tidigare sovjetrepubliker. Hälften av landets ca 8,7 miljoner invånare anses vara fattiga, en femtedel överlever på mindre än tio kronor om dagen. Lägg till detta att en stor del av landets manliga befolkning arbetar i Ryssland och skickar hem pengar som varken deras familjer eller samhället i stort skulle överleva utan.

När jag läser Fatlands bok är mitt intryck att sovjetsystemet i stort sett är intakt såväl i Tadzjikistan som i de övriga centralasiatiska republikerna. Den sammanfattande titeln ”Sovjetistan” är därför träffande. Skillnaden är att nu centralstyrs de inte längre från Moskva utan av mer eller mindre diktatoriska starka män i respektive land. Ibland blir det helt absurt som i Turkmenistan, där ledaren hela tiden betecknas som ”vår-gode-president” till Kazakstan och Kirgizistan där det finns lite större frihet.

En skillnad är också att, medan det under sovjettiden var lätt att resa mellan de olika centralasiatiska republikerna, måste man numera passera tidskrävande gränskontroller.

Åter till Tadzjikistan, som särskilt intresserar mig eftersom jag besökte landet en gång för länge sedan. Det började uppenbarligen ganska lovande efter Sovjetunionens fall och ett förhållandevis fritt val genomfördes 1991. Snart havererade emellertid en begynnande demokratiska utvecklingen i ett blodigt inbördeskrig, som beräknas ha kostat mellan 50 000 och 100 000 människor livet. En konsekvens av inbördeskriget var dessutom att nästan alla ryssar, ukrainare och andra icke-tadzjiker flydde landet.

Efter inbördeskrigets slut 1997 steg den blivande presidenten Rahmonov snabbt i karriären. I ett presidentval två år senare fick han officiellt 97,6 procent av de avgivna rösterna. Därefter har presidenten omvalts på föga demokratiskt övertygande sätt. För några år sedan spolade han för övrigt den ryska ändelsen på sitt efternamn.

Det fattiga Tadzjikistan har en president som använder landets små resurser för att bygga jättemonument över sig själv i huvudstaden Dusjanbe. (Även om emiren av Qatar tydligen har lovat att finansiera den planerade jättemoskén.) Till skillnad till flera av grannländerna saknar Tadzjikistan större naturresurser. Det är synd om människorna, som måste lita till att de många tadzjiker som arbetar i Ryssland ska skicka hem pengar för att de ska överleva.

Erika Flatland blir naturligtvis förvånad när hon ser många skinande Mercedes och BMW i Dusjanbe. Hur kan människor i ett så fattigt land ha råd med lyxbilar? När hon kommer hem får hon veta att tysk polis har spårat ungefär 200 stulna lyxbilar till just Tadzjikistan, där de uppenbarligen körs av presidentens närstående och höga tjänstemän om man ska tro boken.

Det verkar alltså inte gå så bra för Tadzjikistan 2017 – och vi får sällan veta något om detta land i våra medier – eller om grannrepublikerna. Erika Fatlands bok ger därför en välbehövlig information om vad som händer de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien. För mig var det i varje fall intressant julläsning.

Håkan Larsson