I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

I ett avslutande kapitel i boken konstaterar författaren att dagens höger – M, Kd och L – genom samarbetet med Sd har lierat sig med ett högernationalistiskt parti. Det finns likheter med vad som pågick för 90 år sedan.

I den andra boken, ”En tid för krig, Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022” jämför historikern Wilhelm Agrell händelsutvecklingen fram till andra världskrigets utbrott 1939 med vad som hände fram till Rysslands anfallskrig mot Ukraina 2022. Vägen dit präglades i båda fallen av omvärldens önsketänkande och felbedömningar. Likheterna med vad som hände innan 1939 och 2022 är verkligen oroväckande.

Själv reagerade jag när jag såg Tucker Carlsons ”intervju” med Vladimir Putin och den ryske presidenten påstod att Tysklands överfall på Polen 1939 var nödvändigt eftersom det senare landet inte gav tyskarna rätt till ”Danzigkorridoren”. Så fungerar uppenbarligen diktatorer; får man inte som man vill går man till angrepp och krig. På 2020-talet likaväl som på 1930-talet.