Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?

Martin Kraghs bok om ”Rysslands historia, från Alexander II till Vladimir Putin” ger en intressant bakgrund. Mellan 1885 och 1913 var Tsar-Ryssland en av Europas snabbast växande ekonomier. Efter livegenskapens avskaffande 1861 hade allt fler ryssar börjat se en bättre framtid. Inte minst svenska företag som Alfa-Laval, LM Ericsson och ASEA gjorde stora investeringar i landet. Familjen Nobel bosatte sig i St Petersburg och deras företag Branobel växte och var före första världskriget landets största företag.

Första världskriget bröt emellertid den positiva utvecklingen. Ändå såg det i början av 1917 hoppfullt ut. I mars detta år abdikerade nämligen tsar Nikolaj II. En interimsregering med liberaler och socialister tillsattes i hans ställe. Mest känd bland dessa är socialrevolutionären Aleksander Kerenskij, som blev premiärminister. Denna regering genomförde en rad demokratiska reformer; yttrandefrihet, pressfrihet, trosfrihet och föreningsfrihet. Det ryska ordet Mir – som betyder såväl by, världen som fred, kanske kunde börja omsättas i praktiken…

Detta lovade gott, men i oktober lyckades ett litet kommunistparti, bolsjevikerna, under Lenin att inta strategiska platser i huvudstaden och efter ett par år av inbördeskrig hade Sovjetunionen bildats med ”proletariatets diktatur”, med en kommunistisk elit som enväldigt styrande. Ryssarna fick inte möjlighet att få leva i en demokrati utan blev under mer än 70 år medborgare i en kommunistisk diktatur. Som värst under Josef Stalins envälde.

Öppning mot frihet och demokrati
Efter ännu ett världskrig och långa tider av stalinistisk diktatur började det hända saker under 1980-talet. Måhända medverkade den ekonomiska stagnationen till att Michail Gorbatjov började öppna samhället. Både mot omvärlden och inåt. Glasnost – öppenhet, yttrandefrihet – och perestrojka – ombyggnad, ekonomiska reformer – blev kända begrepp över hela världen. Viktiga steg i demokratisk riktning började tas både i övriga öst- och centraleuropa och i delrepublikerna. Det var naturligtvis inte enkelt och det blev en del bakslag men vi uppfattade att utvecklingen gick i rätt riktning. Kring 1990 föll också järnridån definitivt. Det kalla kriget var slut och världen skulle samarbeta.

Sovjetunionen upplöstes och Ryssland, nu under Boris Jeltsins ledning, inledde en snabb samhällsomvandling. Förmodligen alltför snabb. De statliga bolagen reades ut på olika sätt. Nyliberala rådgivare kom från väst och föreslog hur man med ”chockterapi” snabbt skulle låta marknaden ta över. Resultatet blev att ett gäng företagsamma personer – oligarkerna – plötsligt blev oerhört rika. Detta samtidigt som många ryssar föll ner i fattigdom under den pågående samhällsomvandlingen. I slutet av 1990-talet rådde närmast anarki på många håll i det vidsträckta landet. Men det rådde samtidigt en förhållandevis fri debatt och många nya partier bildades. Ryssarna kunde resa fritt över gränserna och jag minns hur många ryssar man kunde se och höra på gatorna i Gamla Stan i Stockholm. Kanske ändå en rysk demokrati skulle kunna resa sig.

Bakgrund i KGB
I detta läge utsåg Jeltsin Vladimir Putin till sin efterträdare. Till en början fick han ett brett folkligt stöd eftersom han uppfattades som en stark ledare med kapacitet att få ordning på landet. Men det visade sig snart att Putin inte var den demokrat många hade hoppats. Med sin bakgrund i KGB ville han återupprätta ett starkt centralstyre och såg Sovjetunionens upplösning som en katastrof. Men ännu mer började han drömma sig tillbaka till Tsar-Ryssland och starka tsarer som Peter den store. Successivt tillvann han sig själv närmast diktatorisk makt.

Bild: Vid milennieskiftet 2000 övertog Putin ledningen för Ryssland från Jeltsin. Ett avgörande läge.
Ryssland deltog dock länge aktivt i det internationella utbytet på olika sätt. Särskilt Tyskland utvecklade handelsutbytet, inte minst ökade man under Merkels tid inköpen av rysk gas och olja. Tanken var att handeln skulle medverka till avspänning och förbättrade relationer i Europa, vilket alla skulle tjäna på. I början av sin presidentperiod hade Putin antytt att Ryssland skulle kunna ansluta sig både till Nato och EU. Detta togs emellertid inte på allvar från länderna i väst. Kanske missade man en möjlighet som svårligen kan komma tillbaka.

Snart började åtstramningen i Ryssland bli allt allvarligare och hårdare. Pressfriheten minskade, oppositionella partier och organisationer fick problem. Oppositionella fängslades eller ”försvann”. Omvärlden registrerade men reagerade inte nämnvärt – och Putin trodde uppenbarligen att det inte skulle komma några allvarliga motreaktioner om han fortsatte på den inslagna vägen.

Tidigare hade Ryssland under Putins styre angripit Georgien och fört blodigt krig i Tjetjenien, men även då utan allvarligare reaktioner från omvärlden. Strax efter att Ryssland med Putin i spetsen organiserat ett påkostat vinter-OS i Sotji 2014 annekterade man Krim och började aktivt stödja ”utbrytarrepublikerna” i östra Ukraina. Visst kom en del ganska hårda reaktioner från övriga världen, men inte så att Ryssland fick särskilt hårda anklagelser. Putin uppfattade därmed uppenbarligen att han kunde gå vidare i sin ambition att återupprätta ett stor-Ryssland.

Krig i Europa
Den 24 februari 2022 vaknade emellertid världen när Putin inledde det ryska angreppskriget mot Ukraina. I sin naivitet trodde uppenbarligen diktatorn i Kreml att ukrainarna skulle välkomna de ryska trupperna och ”den militära operationen” vara över på några dagar. Men Ukrainas folk vill inte ännu en gång styras av en diktator i Moskva, vare sig det är en tsar eller en nutida president. Historien har lärt vilka fruktansvärda lidanden det kan innebära. Motståndet visade sig omedelbart vara både brett och starkt.

Kriget har nu pågått i mer än tio månader med stora mänskliga förluster på båda sidor. Större delen av världen står på Ukrainas och demokratins sida och ger ett omfattande stöd, men Putin verkar fortfarande tro att han kan fortsätta sina övergrepp mot ”broderfolket”. Han verkar ta till vilka lögner som helst för att få ryssarna att tro att det är deras land som är angripet. Ingen vet när detta krig i Europa tar slut eller om det kan eskaleras ytterligare. Vi lever i den allvarligaste situationen sedan andra världskriget.

En konsekvens av Putins och Rysslands agerande är att det säkerhetspolitiska läget i hela världen har förändrats. Utan angreppet mot Ukraina hade Finland och Sverige inte ansökt om medlemskap i Nato – i varje fall inte nu. En ansökan som innebär dubbla känslor hos många, även mig. Men genom det ryska agerandet mot en grannstat accepterar vi detta steg.

Demokratisk revolution?
Hur hamnade vi här? Det funderar jag ofta över. En hel del misstag gjordes utan tvekan under 1990-talet och början av 2000-talet då gränserna var öppna och det var möjligt med omfattande utbyten av olika slag. Då borde samarbetet med Ryssland ha utvecklats mer. Uppenbarligen tog vi inte vara på möjligheterna att stödja en demokratisk utveckling i det stora landet i öster. Varför fortsatte exempelvis inte det omfattande utbyte med organisationer och vänorter som fanns redan på 1980-talet och fortsatte en del in på 1990-talet?

Ingen vet vad som kommer att hända under 2023 och framöver. Jag hoppas självfallet att det ska bli fred och Ukraina ska få utvecklas som självständigt land. Men jag hoppas också att Ryssland får en mer demokratisk ledning och även detta land i framtiden kan bli en positiv samarbetspartner i Europa och världen. För att nå dit verkar det emellertid vara många hinder att övervinna. Ibland kan emellertid en samhällsomvandling, revolution, gå förhållandevis snabbt. Kanske även en demokratisk revolution i Ryssland…