Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.”

Ramar och styrmedel
Jonnergård var tydlig med att marknadsekonomin måste omges med ramar och styrmedel för att inte leda till centralisering och koncentration. Han förespråkade socialliberalism, även om han sällan använde begreppet, men var starkt kritisk till den gamla liberalismen, det vi numera betecknar som ”nyliberalism”:

Bild: Decentralisering och utveckling av hela landet – en grundläggande princip för centerpolitiken. Såväl under Thorbjörn Fälldins tid som idag.

Gammalliberalismen leder fram till ett centralistiskt självvåldssystem som inte kan ge tillfredsställande förutsättningar för de enskilda människornas initiativ, företagsamhet och valfrihet. Det måste vara lika nödvändigt att hindra privat maktkoncentration i näringslivet som statlig – ja, strängt taget viktigare, eftersom det är svårare att hålla privat koncentration under kontroll.

Slutsatsen var att valet är mellan centralisering och decentralisering. Jonnergård var tydlig:

Skall vi ha ett centraliserat samhälle eller ett decentraliserat? Detta är den viktigaste politiska frågeställningen i dessa årtionden, tillsammans med miljö- och naturresursfrågorna.

Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle
Centerpartiets stora framgångar mellan 1950- och 1970-talen byggde i hög grad på decentralisering, kombinerat med trygghet och jämlikhet. Parollen i framgångsvalet 1973 var ”Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle!” – ett val då 25,1 av väljarna valde centervalsedeln. I skolvalet detta år fick Centerpartiet hela 43 procent av rösterna.

Det var ingen tillfällighet att tusentals CUF:are runt om i hela landet hade en grön decentralistknapp på tröjan eller rockslaget. Att bygga ett samhälle nära människorna, i levande lokalsamhällen, över hela landet vann stöd från breda grupper. Samtidigt blev Centerpartiet landets första gröna miljöparti med budskapet att gården (samhället) skulle överlämnas i bättre skick till nästa generation och att hela samhället skulle sträva efter ekologisk balans. Motståndet mot kärnkraften var en logisk konsekvens av denna syn.

Ekohumanismen – en naturlig idébas
Decentralismen utvecklades och samordnades med miljötänkandet. Resultatet blev att man under 1980-talet började beteckna centerideologin som ”ekohumanism”. Statsvetaren Hans Albin Larsson och historikern/riksdagsmannen Erik Arthur Egervärn utvecklade tankarna kring ekohumanismen. Så här förklarade Egervärn begreppet:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

Karin Söder, partiordförande vid den här tiden, instämde och lyfte ekohumanismen.

Den gröna idén, ekohumanismen, centerns ideologi, är ett idésystem som lever och utvecklas i takt med tiden. Den präglas av solidaritet och ansvar, inte bara för nuet utan också för framtiden, i den värld våra barn och barnbarn skall ta över.

Vi var många som var stolta över centerrörelsens egen gröna, decentralistiska identitet, men kring millennieskiftet började man använda de egna begreppen alltmer sällan. Många accepterade att de politiska motståndarna stämplade Centerpartiet som en del av ett ”borgerligt block” och allt oftare började partiet betecknas som ett liberalt parti bland andra liberala partier. Den egna identiteten blev allt fler otydligare.

Bild: Dags att ta på sig centerknapparna igen!

Mitt intryck är att ”liberaliseringen” av Centerpartiet utgår från två grunder. Dels anslöt sig partiet efter Sveriges EU-inträde 1995 till den liberala partigruppen (om än till en början i väntan på att en centergrön partigrupp skulle bildas), dels påverkades främst ungdomsförbundet CUF kring millennieskiftet och åren därefter av nyliberala strömningar, främst från tankesmedjan Timbro. Resultatet blev att ekohumanismen i gällande partiprogram byttes mot liberalism om än grön.

Jag vill understryka att jag är positiv till liberalism, men att det då måste handla om socialliberalism. Som Gustaf Jonnergård många gånger underströk krävs ramar och styrmedel för marknaden om det ska vara möjligt att bygga ett decentraliserat samhälle. ”Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle” är en bra utgångspunkt för samhällsbygget även idag!

En tydligare grön centerpolitik
Varför inte ge begrepp som decentralism och ekohumanism en renässans inom centerrörelsen. Jag är övertygad om att det skulle tydliggöra och stärka centerpolitiken på ett positivt sätt tillsammans med en tydlig politik i sak. Vi blir genom att använda våra egna begrepp tydligare än med beteckningarna borgerlig och liberal.

Med en grön, decentralistisk politik kan vi stärka och utveckla hela landet – gärna i nära samverkan med våra systerpartier i Norden och Östersjöområdet.